Naturlighet

Om det är något jag ragear på för tillfället är det naturlighetsmoral. Vi grundar som bekant vår moral på olika mer eller mindre bra principer. De nog vanligaste är nytta(e.g. utilitarianism), rättvisa(e.g. socialism), naturlighet(e.g. new age/gröna vågen/konservatism) och auktoritet(e.g. religion). De två sista är väldigt irriterande när man för en rationell debatt då de är irrationella. Men medan auktoritetsdiskursen med rätta är svag fortsätter naturlighetsdiskursen att ha stor påverkan. Jag tänker ta upp följande exempel för diskussion: "mitt sanna jag", "vi har vänt naturen ryggen"

Ett väldigt vanligt budskap i reklam och kultur är att vi bör sträva efter att uppnå vårat sanna jag. Det finns ett stort problem med denna jakt, nämligen att det vi letar efter antagligen inte finns och om det skulle göra det har vi ingen aning om hur vi hittar det. För, vad är ett "sant" jag? Så vitt jag förstår bygger tanken på att varje individ har en personlighet/essens/själ/identitet vars uttryck förvrängs genom kulturen till att bli vad vi gör, tänker, känner och att vi bör försöka närma oss denna essens. För det första, vad tillför essensen förklaringen om vilka vi är? Är det inte lättare (i betydelsen bättre enligt Ockhams princip) att säga att vi är den synergistiska summan av de erfarenheter vi samlat in med kroppen. Det har den extra fördelen av att det förklarar varför vi är så annorlunda i olika delar av livet. För det andra, hur skulle vi någonsin kunna veta någonting om denna essens? Vi har inte en susning om vad den skulle vara och hur den skulle interagera med kroppen. För det tredje vad bidrar den här tron på en essens till? Jag ser bara hur den får människor att olyckligt söka efter sig själv, sin själsfrände istället för att organisera sitt sökande på rationella grunder och försöka att förbättra sig själv. För om vi som jag hävdar förändras hela tiden blir det viktigt att medvetet försöka driva förändringen i rätt riktning.

Ett liknande tänkande ligger bakom tanken att vi har vänt naturen ryggen. Den spelar på en guldåldersmyt, att allting var bra innan samhället fuckade allting. Denna tanke finns överallt i kulturen. Från sagan om ringen, till dansar med vargar i rymden, till om privategendomens uppkomst till prinsessan mononoke. Den tar även sig uttryck i överdrivet naturvurmande teknikfientlighet, new age och annat crap. Problemet med den här tanken är det inte finns någon guldålder, den mänskliga historien har innehållit otroligt mycket lidande och glädje i alla åldrar. Det har dock skett en utveckling: kunskapen har ökat, våldet har minskat, matförsörjningen har förbättrats, fritiden har ökat, livslängden har ökat. Ett annat problem är att det inte finns något naturligt tillstånd att jämföra med då vi inte kan fixera det i tid. Det enda definitiva vi har idag är big bang och det har av förklariga skäl inget värde som jämförelsepunkt för människan. Att säga att människan var mer naturlig förr i tiden är bisurrt. Likväl fick jag igår snällt lyssna på en full persons timslånga utläggning om hur vi har tappat kontakten med naturen och om den bakomliggande meningen med existensen som man kan hitta i kabbalan o.s.v..

Det jag inte förstår är varför man bör drömma sig bakåt, jämföra sig med något som aldrig har funnits. Vi kan inte ändra historien. Framtiden kan vi dock ändra, varför inte använda den teknik vi har idag, den vi "är" just nu, det samhälle vi lever i nu för att skapa något vackert? Förändring är inte fel, det är en förutsättning för förbättring(och ibland för allitterationer).

Därför vill jag avsluta med en sång.