Enligt mig är det goda samhället ett
demokratiskt bildningssamhälle. Ett demokratiskt bildningssamhälle
är ett samhälle där varje människa ges verktyg att bilda sig
själv och förväntas att använda dem. Bildning är för mig
processen av att ständigt öka sina kunskaper och odla sin karaktär.
Ett sekundärt mål med bildningen är att ge folk den kunskap och
makt de behöver för att kunna delta fullt ut i demokratin.
Ett antal dygder är centrala för
detta samhälle. Visdom att förstå världen med. Tolerans inför
olikhet och att andra förstår världen annorlunda än dig. Empati
med andra varelser. Omdöme att kunna skilja rätt från fel.
Fronesis att veta var som bör göras i en viss situation. Mod att
kunna agera i enlighet med sina principer. Dina dygder kanske är
andra än mina men vi borde kunna komma överens om de flesta i
diskussion.
Vår nuvarande liberal-kapitalistiska
demokrati är inte detta samhälle. Alla ges inte möjligheten att
bilda sig, ingen förväntas att göra det och möjligheterna att
delta fullt ut i demokratin är begränsade. Det politskt-ekonomiska
system skapar passiva konsumenter utan bildning och tränar dem att
fatta konsumtionsbeslut i sin vardag. Det skapar egoister vars sinnen
kröker sig inåt som har svårt att förstå andra människor, andra
åsikter, andra tider, andra platser.
Vi lever i materiellt överflöd men samtidigt i andlig fattigdom.Vi lever i ett samhälle som övar oss
i att agera mot våra principer. Vi eggas att konsumera mer än vad vi vet
är nyttigt eller hållbart. Vi lockas in i sociala medier som övervakar
oss mot vår vilja. Vi lär ut kritiskt tänkande men uppmuntras att inte
använda det på arbetsplatser, i politiska diskussioner utan tycka som
alla andra gör för att inte uteslutas från gruppen. Många känner både en stor press att lyckas och
samtidigt att deras liv inte har någon mening. Allt detta skapar ett hål i oss. Vi tränas att fylla
hålet i sig med konsumtion samtidigt som vi vet att det inte går. Vi lever i ett samhälle som
säger att vi borde vara lyckliga trots detta och att det är vårat eget fel att vi är olyckliga.
Vissa vågar inte protestera för
risken att bli oanställningsbara och förlora den illusoriska lyckan
som lovats dem. Andra ser inte poängen med att protestera då det
ändå inte kommer att hjälpa dem personligen. En tredje grupp
protesterar men lyckas inte erövra makten att genomdriva sina idéer. Den politska rörelse som kan förändra detta måste veta hur den tar och behåller makten, hur den läker vår tids människor och hur den skapar det goda samhället,
