Kollektivt historiskt ansvar

Med anledning av ett avsnitt i filosofiska rummet med den oefterhärmlige Dick Harrisson och två andra personer som man inte hörde så väl på grund av hur han tog över konversationen. Det de pratade om var kollektivt historiskt ansvar, exempelvis om stater som oktrojerade handelskompanier som sålde slavar idag har ett ansvar. Konversationen utgick ifrån att det relevanta kollektivet att prata om var nationalstater, vilka behandlades närmast som enhetliga transhistoriska aktörer. Den tanken vänder jag mig emot. Det finns konflikter mellan grupper i alla samhällen och de ändras över historisk tid. För det andra så finns det andra viktiga kollektiv än stater så som företag, ätter, klasser, familjer.

För att strukturera mitt tänkande så har jag satt upp ett antal kriterier vilka jag menar bör beaktas i frågan. För att ansvar ska vara tydligt bör alla kriterier uppfyllas. Om kriterierna delvis är uppfyllda så finns det delvis ett ansvar.

Deltagande – De som deltog i beslutet är de som ska hållas ansvariga. I exemplet stater så bör man skilja på staten, beslutsfattarna och folkets flertal. I stater där folket inte har någon möjlighet att påverka besluten (exempelvis Ryssland under tsarväldet) har de inte heller något ansvar för besluten utan det ansvaret ligger enbart på beslutsfattarna. I en stat där folket flertal har möjligheten att påverka beslut genom att välja representanter (exempelvis en modern representativ demokrati) har dom ett begränsat ansvar. Exempelvis anser jag att de som är röstar eller arbetar för ett beslut bär mer ansvar för det än de som motarbetar det. Enbart i en stat där alla deltar i besluten som fattas kan alla dess medborgare hållas kollektivt ansvariga. Dessa stater har dock varit sällsynta och kortlivade.

Tid – Generellt sett så minskar ansvar med tid, för varje generation som går så ökar skillnaden mellan dåtidens människor och deras efterlevande. En viktig gräns är om det finns några personer kvar som deltog i eller utsattes för missdåd. Om inte så är det svårt att straffa eller kompensera någon individ. Efter det får man straffa eller kompensera efterkommande vilket känns mindre relevant eller önskvärt. Pågår missdådet fortfarande så är det inte en historisk fråga. Detta kan dock bero på hur brett man definierar missdåden. Om det är brett kan det vara svårt att utkräva ansvar, om det är snävt så pågår det kanske inte fortfarande.

Varaktighet – Är kollektivet som begick missdådet kvar? Jag anser att kollektiv kan ha ansvar och att en grupp kan vara densamma även efter att alla dess medlemmar har bytts ut. Ju mer gruppen förändras i struktur, lagar, sammansättning, desto mindre kan det sägas vara samma grupp. Ett intressant exempel är det demokratiska partiet i USA. Det var partiet som förespråkade slaveri innan och under inbördeskriget och efter det försökte hindra de forna slavarnas rätt till fullt medborgarskap. De byggde sitt röststöd på forna slavstater och drev en segregationspolitik som försämrade för afroamerikaner. Innan New Deal-koalitionen ändrade den politiska kartan kan partiet med rättas sägas vara ansvarigt för slaveri och rasism, eftersom det drev liknande frågor åt liknande personer. Efter demokraterna drev igenom medborgarrättslagstiftning som avhjälpte delar av problem de hade skapat och kostade dem de forna slavstaterna kan partiet svårligen sägas ha ett kollektivt ansvar för vad demokraterna stod för kring inbördeskriget.

Historicism – Ett dåd bör bedömas utifrån den moral som var rådande när och där det skedde. Med det menar jag inte en total moralisk relativism där något kan ursäktas med att man bara gjorde som alla andra, det är möjligt och vanligt att en stor grupp människor agerar omoraliskt. En bedömning bör ta hänsyn till huruvida dådet är förenligt med den tidens moraliska principer och system. Det kan finnas konkurrerande moraliska principer och system eller tolkningar av dessa vid samma tid och plats. I sådana lägen bör ett dåd bedömas utifrån alla relevanta perspektiv. Huruvida det hade varit möjligt för de som begick det att inse felet utifrån andra åsikter som fanns vid deras tid och plats.

Jag vill avsluta med ett exempel på min metod problemen med att behandla stater som transhistoriska enheter med ett kollektivt historiskt ansvar. Det kollektiv jag har valt är arketypen och skaparen av nationalstaten, Frankrike. Vad är Frankrike och när blir det till? Frankerna var en stam som invaderade och migrerade till Gallien, en provins Romarna hade erövrat från Gallerna som bodde där. Frankerna bosatte sig och blandade sig långsamt med befolkningen där. Under 400-talet började de skapa en egen stat ur den gamla romerska provinsen och vid århundradets slut var det ett löst sammanhållet kungadöme. Den karolingiska dynastin tog makten i detta kungadöme och expanderade det till att täcka hela Centraleuropa under Karl den store. Efter hans död kom det att ömsom splittras och enas av efterföljare från hans dynasti och andra dynastier. Den mest framgångsrika av dessa dynastier var capetingerna, av vilka tre grenar (Capet, Valois, Bourbon) regerade Frankrike tills revolutionen. Den stora massan av de franska kungarnas undersåtar utsögs och förtrycktes av monarki och adel. De hade vissa rättigheter men ytterst begränsade möjligheter att påverka politik förr än revolutionen blev mer radikal år 1792. Under och efter revolution fick folkets flertal mer eller mindre inflytande allt eftersom staten växlande mellan republik, absolut monarki, kejsardöme och konstituionell monarki. Under dessa år kunde vissa eller alla män rösta på representanter men det var först 1944 som alla vuxna medborgare fick rösträtt. 

När och var sätter man gränsen för vad och vilka som är Frankrike? Den som vill kan se ett Frankrike som sträcker sig lång in i medeltiden. Eftersom jag är demokrat så ser jag det som naturligt att sätta gränsen vid en politisk enhet där medborgarna gemensamt deltar i fria allmänna val. Jag kan inte se att enväldets Frankrike är samma kollektiv som dagens republik. Det har ungefär samma gränser yttre gränser men helt andra inre, det har en annan språklig sammansättning, det styrs på ett annat sätt och efter andra lagar, kulturens har förändrats radikalt. Ej heller kan jag se det Franska folket som kollektiv ansvariga för vad deras blåblodiga förtryckare gjorde.

Om vi tänker oss ett illdåd som begicks av det Franska staten under enväldet, säg etablerandet av slavplantager i Saint Domingue, nuvarande Haiti, under 1700-talet. Vi börjar med historicism som är den mest intressanta aspekten av frågan. Vad det möjligt att inse att slaveri var omoraliskt vid den här tiden? Mitt svar är ja. Många deltog i slavhandeln men få gjorde det med rena samveten. Dels fanns det motstånd mot slaveri vid denna tid sedan långt tillbaka, kyrkan hade förbjudit det under medeltiden, Bartolomé de las Casas hade fördömt det på 1500-talet och samtiden fördömde barbareskpiraternas förslavande av kristna. Detta eftersom det stred mot viktiga kristna principer: alla människor har själar och kan bli frälsta, behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. Trots detta tillät man slaveri i kolonierna och förbjöd det i hemlandet. Tidens viktiga kulturella rörelser, väckelsen och upplysningen tenderade båda mot slaveriet fast av olika skäl.

Tidsfaktorn minskar ansvaret. Många generation har gått sedan den tiden och inga förövare eller överlevare finns kvar. Det går att argumentera att slaveriet fortfarande lämnar spår men det är inte strikt korrekt. Mer korrekt vore att säga att koloniala mönster kvarstår och att ansvaret för dessa är en relaterad men annorlunda fråga.

Deltagande begränsar ansvaret till de som var delaktiga och tjänade på slavhandeln samt kungafamiljen, ministrar och den absoluta monarkin under Bourbonerna.

Varaktigheten minskar också ansvaret. Den 5:e franska republiken är inte samma stat som den enväldiga monarkin under familjen Bourbon och härrör ur motståndet mot enväldet. Däremot kan den nuvarande franska republiken hållas delvis ansvarig för vad den första republiken, kejsardömet och den senare konstitutionella monarkin gjorde mot slavupproret och senare Haiti då dessa stater är närmare föregångare. Familjen Bourbon och företag som grundats på slavhandel kan möjligtvis sägas ha ett ansvar, beroende på hur mycket de har förändrat sig.

Kan man hålla alla fransmän ansvariga för illdåd som begicks under enväldet? Nej.

Kan man hålla den franska staten ansvarig? Nej.

Efterlevande till plantageägare och slavhandlare. Delvis.

Efterlevande till familjen Bourbon? Delvis.

Vänstern och historien

Vänstern och Historien

Vilka är vänstern idag?

Jag kommer att behandla ämnet om vänsterns ideologiska kris i västvärlden ur ett historiskt perspektiv. Historien är dock i själva verket mer än bara ett perspektiv för att förstå vänstern, den är dess legitimitetskälla och var tills nyligen en trygg grund för självbild. För den socialdemokratiskt dominerade arbetarrörelsen i väst var sovjetkommunismens stagnation och fall en kris även om den hade brutit med den kring förra sekelskiftet, nu gick det inte ens att övertyga de egna leden att historien oundvikligen går mot socialism. Det utopiformade hålet i ideologin kom att fyllas av en mängd strömningar, miljörörelsen, feminismen, vars gemensamma nämnare är att de ser sig själva som progressiva rörelser.

I dagens läge har denna process gått så pass långt att det som nu utgör vänstern snarare bör klassas som progressiva. Den progressiva rörelsen har fått sitt namn från reformrörelsen i USA åren 1890-1920 men liknande tankar fanns exempelvis hos Fabian Society i Storbritannien. Dess program överlappade med arbetarrörelsen på centrala punkter som allmän rösträtt och förbättrade arbetsvillkor. Skillnaderna bestod dels i att den kom ur medelklassens ömmande samveten snarare än de grupper den sade sig vilja hjälpa och dels i att dess historiesyn förutspådde moraliskt framåtskridande snarare än materiell utjämning och kapitalismens upplösning. 

Dagens progressiva kan definieras som motsatsen till konservativa eftersom den progressiva rörelsen så tydligt definierar sig själv genom motstånd mot olika hierarkier: den är maktkritisk, normkritisk, antirasistisk, antisexistisk. En vanliga förklaring till vänstern förändring är postmodernismen. Den postmoderna kritiken har bidragit till att flytta fokus från materiella frågor till språket och idéerna men dess kärna, kritiken av metanarrativ har fortfarande inte ens rubbat utvecklingstanken som är lika stark hos dagens progressiva som gårdagens kommunister. 

Ett populärkulturellt exempel är den kända progressiva komikern Jon Olivers indignation och frustration inför att olika fenomen fortfarande pågår, ”in the current year”. Han och publiken tar för givet att de har historien på sin sida och att deras progressiva värderingar kommer att segra men precis som för den äldre vänstern så vägrar historien att samarbeta. Detta har varit tydligt det gångna året då varken presidentvalet i USA eller EU-omröstningen i Storbritannien gick som de progressiva förutspådde. Vid årets slut var Jon Oliver så pass frustrerad att han beslöt sig att spränga en avbild av 2016, en symbolisk bekräftelse på att de progressiva inte längre har historien på sin sida.¹

Politikens korta vågor

På kort sikt kan krisen förklaras som en politisk svängning. För femtio år sedan var socialdemokratin hegemonisk. I länder som Sverige satt starka socialdemokratiska partier ohotat vid makten. I andra länder genomfördes dess ekonomiska program av liberaler och kristdemokrater. Det verkade oundvikligt att samhället skulle göras mer kollektivistiskt, planerat och jämlikt av en stat som antog fler befogenheter för vart år som gick. Historien spelade inte med, och den socialdemokratiska hegemonin bröts under 70-talet under attack från flera håll. 

De gyllene årens välståndsökning och stabilitet hade accelererat den långa trenden mot ökad individualism och tillåtit ett ungdomsuppror som riktades mot rådande partier, normer och institutioner. För de unga och de intellektuella var socialdemokratin antingen ett opium för folket eller en omänsklig byråkrati som kväser individuell frihet. För de gyllene årens klassresenärer hade socialdemokratin snarare blivit ett hot mot deras position och dess status som arbetarparti var nu en nackdel. Spiken i kistan var att de gyllene åren tog slut när efterkrigstidens industriella expansion avtog. Kärnan i socialdemokratins hade varit dess ekonomiska program som byggde på full sysselsättning, omfördelning och ekonomisk stabilitet. Efter Bretton Woods-systemets kollaps och oljechockerna mäktade de socialdemokratiska regeringarna inte med alla dessa tre samtidigt.

I den nya ekonomiska ordningen förlorade nationalstaterna (utom USA) kontroll över kapitalet genom valutaspekulation, outsourcing och skatteflykt. Västvärldens regeringar, även de socialdemokratiska, köpte den neoliberal ideologin som skulle hjälpa dem att klara sig i konkurrensen. Marknadsekonomi, globalisering och arbetslöshet var krafter som staten inte kunde och inte borda hindra. Thatchers berömda fras, ”there is no alternative”, fångar stämningen av historisk nödvändighet som rådde i den politiska klassen. Kapitalets kamp mot arbetarklassen blev ensidig då vänsterpartierna hade köpt ideologin och facken var maktlösa inför företagens hot att flytta sin produktion. De som lyckades behålla industrijobb klarade sig väl, men många föll ner i en undersysselsatt underklass 

Finanskrisen 2008 och den relaterade eurokrisen kan ses som denna epoks slutkris. Kapitalismen upplevde sin djupaste kris sedan trettiotalets depression vilken hade lagt grunden för den socialdemokratiska hegemonin. Man skulle kunna förvänta sig, som många gjorde, att pendeln åter skulle svänga åt vänster men så blev inte fallet. Denna gång lyckades man inte driva igenom en reglering av finansindustrin stark nog att hindra framtida kriser. Denna gång lyckades man inte genomföra något infrastrukturprogram liknade New Deal trots historiskt låga låneräntor utan accepterade en kontraproduktiv åtstramningspolitik. Denna gång lyckades man inte driva igenom ekonomisk omfördelning utan klyftorna inom länderna ökar. För att förklara vad som är annorlunda denna gång hjälper ett längre perspektiv vilket visar djupet i krisen som dagens ”vänster” befinner sig i.

Ekonomin och kulturens långa vågor

Den syn på historien som kännetecknar den liberals hegemonin kan illustreras av Fukuyamas essä om historiens slut. Hans förutsägelse om den ideologiska kampens borttynande till förmån för en konflikt kring olika tekniska lösningar för att nå samma mål beskriver väl den liberala hegemonin. Det råder en bred enighet om frihandel, kapitalism och marknadsekonomi. Hans förutsägelse av materialismen dominans över idealismen är mindre träffande. Den djupaste konflikten idag gäller värderingar och den står mellan liberala, progressiva, globalister mot konservativa, populister, nationalister. Den senare gruppen är nu på väg att förändra det politiska landskapet efter sina ideal. Även dessa är starkt färgade av liberalismens hegemoni och kan ses som en sorts ”liberalism i ett land”då de accepterar det mesta av liberalismen utom minoritetsrättigheter, frihandel, fri rörlighet och överstatliga institutioner. 

Jag tror att vad Fukuyama ser är en längre historisk våg snarare än dess slut. Bortom svängningarna i politikens sfär finns en längre historisk trend mot ökad individualism som i västvärlden kan spåras drygt fem hundra år tillbaka i tiden till renässansen och reformationen. Dessa sammanfaller med den moderna kapitalismens genombrott i Europa då den överskrider det italienska stadssystemet för att bli del av de Europeiska imperierna och driver dem mot kontroll över världshandeln. Kapitalismen drev på en ökad individualism genom att underminera den materiella grunden för traditionella gemenskaper som byn och skrået.

Högkulturens renässanshumanism upphöjde den bildade människan som fri i vilja och tanke gick sin egen väg. Dess ideologiska subjekt var kosmopolitiskt, befriat från kroppsarbete och fritt att resa eller ägna sig åt filosofi. Alla kunde inte vara Erasmus, Michelangelo eller Pico della Mirandola. I folkkulturen gjorde reformationen ett större avtryck än renässans. Den födde individualism genom sin betoning av den kristnes personliga frälsning genom tro allena. Luther och Calvin var dogmatiker men deras försvar av den enskilda kristnas själsliga frihet gentemot Rom splittrade kyrkan. Det följande myllret av kyrkor öppnade möjligheter för individer att själv bestämma sin världssyn och följa den till andra städer, länder eller kontinenter och där finna liktänkande.

Denna rörelse fick sin fullbordan i upplysningen. Friheter och rättigheter som i äldre tid givits som privilegier till grupper som adelsståndet eller en stads borgerskap nu gavs till hela den manliga befolkningen i metropolen. Kants definition av upplysning som "människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” fångar väl dess budskap om individuell frigörelse. Under hela perioden 1700-1900 sågs människans oundvikliga moraliska och materiella framåtskridande som en naturlag. Det är här utvecklingstanken föds även om vad som ses som framåtskridande har skiftat bort från exempelvis steriliseringar.

Upplysningens antites, romantiken, innehöll både en långt dragen individualism och ett försvar av religionen och nationens gemenskap. Detta gick ihop genom att göra gemenskaperna inneboende i individen och att se agens som något som tillkommer hjältar snarare än massan.

Perioden karaktäriserades dock mer av vad romantikerna förtvivlat kämpade emot: kapitalismens och de materiella framstegens upplösning av den gamla världen. 

I den gamla världens spillror organiserade sig arbetarrörelsen. Den dominerades av kollektivistiska krafter som fackföreningar men det fanns avvikande röster. Individualismen företräddes främst av anarkisterna som var en stark kraft under 1800-talet med en kulmen under 1890-talet då deras bombdåd satte skräck i bourgeoisien. Anarkisterna kom aldrig längre än så då de aldrig organiserade sig. Deras hopp om en spontan revolution grusades och motreaktionen blev helt aldrig efter individualist. Den kollektivistiska falangen segrade i nästan alla länder och arbetarrörelsen kom att kännetecknas av kollektivism, masspartier, demokratisk centralism och efter andra internationalen, socialdemokrati.

Det var denna arbetarrörelse som genom partiväsendet lyckades åstadkomma välfärdsstater efter trettiotalskrisen och andra världskriget. Dess framgång berodde delvis på den historiska kontexten, det fanns en möjligheten till en lång högkonjunktur genom färdigställa den andra industriella revolutionen och återbygga Europa. Lika viktigt var arbetarklassens enighet och organisation som styrde den ekonomiska utvecklingen och hur dess frukter fördelades.

På fel sida av historien

År 2008 fanns varken den historiska kontexten eller rörelsen. Arbetarklassen var splittrad, ekonomin mättad. Att man inte kunde hantera krisen likt trettiotalskrisen var ett förutsägbart resultat av rörelsen förändring. Vänstern hade inte längre historien på sin sida och jagade febrilt efter den. Det gjorde att man från åttiotalet införlivade liberalism och individualism även om det är först de senaste tio åren som liberalt tankegods kommit att genomsyra rörelsen. Vänsterpartierna hade köpt den liberala tanken på statens roll för samhällsekonomin som en passiv, neutral domare oförmögen att styra storheter som marknaden och teknikutvecklingen. Den äldre synen på staten som skapar, styr och omformar ekonomin för att anpassa den till samhällets mål är borta. I och med detta försvann en grundläggande skiljelinje mellan ekonomisk höger och vänster och den politiska debatten kom mindre att fokusera på ekonomi och mer på värdefrågor. 

Den traditionella vänster var kollektivistisk, materialistisk och hade arbetarklassen som sitt ideologiska subjekt och objekt. Dagens progressiva rörelse är individualistisk, idealistisk och har de intellektuella som sitt ideologiska subjekt och har ”minoriteter” som ideologins objekt; det är samma flod som har fått ett annat utlopp. Kvar är viljan att stöpa om världen i rättvisans namn och övertygelsen om att historien står på dess sida. Skillnaden är att målet inte längre är kommunism utan ett ospecificerat tillstånd av individuell frigörelse.

Denna förändring sliter dock itu den gamla koalitionen mellan arbetarklass och progressiva då arbetarklass, underklass, landortsbor och äldre alla tenderar att vara konservativa medan de progressiva är medelklass, stadsbor och unga. När värdefrågor blir viktiga börjar dessa grupper definierar sig själv gentemot varandra. I USA är detta fenomen längst gånget. Genom den konservativa rörelsens kulturkrig mot liberaler och liberalernas öppna förakt för konservatism så har klyftan blivit så pass djup att den i åsiktstudier är större än den mellan raser.² När de progressiva som dominerar vänsterpartierna visar ointresse eller förakt för åsikterna i arbetar- och underklassen och det är inte konstigt att de ses som en del eliten på samma sätt som Trump inte ses som det eftersom samma personer föraktar honom. 

Problemen med individualism och idealism är större än att vänstern hamnar på fel sida i dessa konflikter, de riskerar att splittra och ta udden av den viktigaste oppositionen till den ekonomiska högern. Koncentration av politisk och ekonomisk makt ökar i hela västvärlden och i USA har den gått så långt att den lamslår det politiska systemet. De gamla vänsterpartierna är fortfarande Privatmoral. Massor av konflikter som inte kan överbryggas för att nå ett gemensamt mål eftersom målen själva är individuella.

Ett vidare problem är erövringen och utövandet av politisk makt. Tillspetsat kan man säga att dagens progressiva föredrar att låta någon annan utöva makten så att de med rent sinne kan utöva makt- och normkritik. Occupy Wall Streets misslyckande att åstadkomma något beständigt är ett bra exempel på hur ett tillfälle kan glida en mellan fingrarna om det inte finns organisering och enighet. Miljörörelsen är ett bra exempel då ämnar att konservera en kollektiv nyttighet, miljön, men i hög grad för en progressiva individualistisk politik, att frigöra och utbilda människor att fatta miljömedvetna val i sina privatliv. ”Tänk globalt, agera lokalt” är parollen och inte helt oväntat är det svårt att stoppa klimatförändringar genom att starta ett eko-kafé på Södermalm. 

Vad vi ser nu är den första allvarliga utmaningen av den liberala hegemonin, inte från vänster, utan från partier som kombinerar populism, nationalism, konservatism och skattemotstånd. Då dagens politiska etablissemang har varit oförmöget att mota dessa partier i grind, hålla ihop EMU, investera västvärlden ur stagnation, bemöta Ryssland och Kinas ökade inflytande eller hantera flyktingkrisen i Mellanöstern och Europa kan dess tid snart vara utmätt. Dagens vänster är särskilt illa lämpad att utnyttja denna vändning bort från liberalismen då man har rensat ut företrädare för nationalism och populism och förnekat sina historiska kopplingar till dessa idéströmningar för att anpassa sig.

Man kan tillspetsat säga att vänstern i sin förvirring efter att ha förlorat fall sin utopi hade blivit liberaler precis i tid för att se dess hegemoni börja upplösas, blivit individualister i en tid då organisering behövs för att hålla ihop en spretigare koalition, blivit idealister i tid att missa en massiv förmögenhetskoncentration. Min förutsägelse är att vänstern får fortsätta att jaga efter historien även i denna era. 

1Se: https://www.youtube.com/watch?v=HogH1uFjoxc. Notera vilka det är som intervjuas, övervägande unga och kändisar på Manhattan, en stereotyp av de som utgör progressiva i USA.

2Se stycke VI och referenserna: http://slatestarcodex.com/2014/09/30/i-can-tolerate-anything-except-the-outgroup/