Blockchoklad

Det är svårt med blockpolitik om ett parti som de andra avskyr står utanför blocken och är vågmästare. Om man inte vill ge det partiet inflytande kan vi låta det största av blocken få driva sin politik, vilket var vad vänstern gjorde mandatperioden 2010-2014 förutom en pinsam episod med 5:e jobbskatteavdraget. Nu har alliansen hindrat vänstern från att regera i minoritet. Om man varken samarbetar över blockgränsen eller låter den andra sidan regera i minoritet så innebär det att SD får inflytande som vågmästare. Om Alliansen tror att de ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten med passivt stöd från SD känns deras agerande på en gång cyniskt och naivt. SD har markerat tydligt att de kommer motarbeta alla regeringar som arbetar efter den nuvarande uppgörelsen om migrationspolitiken.

Internet som ett verktyg för social kontroll - åsiktskorridoren

Kan en smal åsiktskorridor ses som en återgång mot en historisk norm av hög social kontroll? Innan urbaniseringsvågen på 1800 och 1900-talen levde de flesta i Sverige och annorstädes i små samhällen med en intensiv social kontroll där oliktänkande sågs som något farligt och oönskat. I städerna var den sociala kontrollen mindre stark och idéer om åsiktsfrihet, fri debatt och dialektik åtnjöt större stöd. Internet har ökat möjligheterna för social kontroll, framför allt på delarna av internet där användaren inte är anonym (exempelvis facebook).

Vidare har det fört personer med olika åsikter närmare varandra på ett  sätt som främjar konflikt. Mycket ilska och ovett som man förut inte såg ventileras nu och man behöver knappastt leta för att hitta det. Folk är inte dummare eller mer fördomsfulla eller hatiska nu, men deras dumhet, fördomar och hat syns mycket mer. Vad det gäller våra åsikter blir det som att vi bor i samma lilla samhälle, fast vi pratar sällan med varandra men ofta om varandra.

På detta kommer en motreaktion och den använder de verktyg som internet ger. Om någon har en misshaglig åsikt eller gör något som du ogillar så är det lätt att mobilisera mot denne. Det går snabbt att sprida ditt budskap. Det är lätt att hitta "skandaler" och tvivelaktigheter då mycket av vad någon sagt sparas, speciellt om denna är känd. Media ger detta mycket utrymme. Detta fyller också en identitetsbyggande funktion då man definerar sin identitet och bevisar sin grupptillhörighet gentemot oliktänkande.

En kort genomgång av invandrings- och integrationspolitiken i Sverige.

Vad tycker folk?

Den av regeringen Reinfeldt förda flyktingpolitiken verkar inte åtnjuta ett brett folkligt stöd. Den bästa bild vi har i frågan är den SOM-institutets vid Göteborgs universitet årliga undersökningar. Enligt den från 2012 tycker 45% att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, medan 29% procent tycker att det är ett dåligt förslag. 18% tycker att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar, 50% tycker att det är ett dåligt förslag. Det finns alltså ett folkligt stöd för att minska flyktingmottagandet. Detta stöd har dock minskat över tid. Även oron har minskat från 90-talets höga nivåer, men 60% av de tillfrågade är oroade över ökat antal flyktingar. Med det sagt så är ännu fler (78%) oroliga för ökad främlingfientlighet.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201409/16/20140916154104_Realtid981/20140916154104_Realtid981.dbp.asp
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1487/1487702_071-082-sandberg-o-demker.pdf
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1453/1453828_10-sandberg-o-demker.pdf

Hur går det?

Fram till nyligen fungerade det svenska flyktingmottagandet . Under den senaste mandatperioden har det nuvarande systemet för flyktingmottagandet slutat fungera. 12200 personer är nu placerade i privat ägda anlägningsboenden på småorter med sämre förhållanden än djur. De har mindre än 3m2 att leva på, bristande vård, hygien och små utsikter att få jobb eller boendeplacering.

Integrationspolitik har fungerat något sämre under en längre tid. Då dagens sociala system bygger på förvärvsarbete är detta ett någorlunda mått för integration. Under en längre tid har det varit marginellt svårare för invandrare att få jobb än svenskar. Detta beror nog både på skillnader i kunskaper/ färdigheter och fördomar. I dagens läge tar det i genomsnitt 10 år för en flykting att få jobb i sverige. Detta varierar såklart mycket mellan olika grupper: välutbildad över/medel-klass från andra länder har lättare att få jobb än illiterata bönder; det finns mer fördomar om muslimer och icke-vita; et cetera.

Vi måste få till en värdig och fungerande integration. Om vi lyckas med detta kan Sverige ta emot klart fler flyktingar än vad det gör idag. Om vi som nu inte lyckas med detta kommer SD:s stöd bara växa med varje nytt anläggningsboende som öppnas i småorter.

http://www.tino.us/2014/08/invandrares-inkomster-fran-arbete-och-foretagande-ar-41-procent-lagre-an-infoddas/
https://meritwager.wordpress.com/tag/blinkarp/
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Publiceringskalender/Visa-detaljerad-information/?publobjid=19289+
http://www.tino.us/2014/08/magdalena-andersson-har-fel-som-kostnader-for-migration-i-budgeten/
http://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2009_3-fr%C3%A5n-webb.pdf

SD - partiet som alla talar om

SD har en profilfråga, invandringen, och den är mycket viktig för SD:s väljare. SD:s väljare är också klart mindre tillfreds med hur den svenska demokratin fungerar och har mindre tilltro till politiker än väljare i stort. Dessa två saker samvarierar och kasusaliteten går åt båda hållen. En ska för den skull inte tro att SD:s väljare enbart är proteströster,

SD följt av S är de parti som flest anser är bäst på integration/invandringspolitik i Novus mätning innan valet vilket rimligen förklaras av deras politik bäst överrensstämmer med motviljan mot ökad invandring nämnd ovan.. Mittenpartierna har närmat sig varandra i invandring/integrations-frågor vilket gynnar partier som ligger utanför mitten. Dett gäller dock SD mer än F!/V då de har en större opinion att dra från och är mer extrema gentemot mittanpartierna.

Sverige är inte unikt i att ha ett större parti som fyller en främlingsfientlig, fascistisk, arbetarklasskonservativ eller populist-nationalistisk roll. Detsamma gäller de flesta länderna i västvärlden. En kan se det som ett sen-nationalistiskt problem. Det finns uppenbara problem med nationalism, speciellt när den bygger på kultur/etnicitet. Trots detta har den varit mycket användbar för vänstern genom historien då den skapar den gemenskap som behövs för vänsterpolitik och den tilltalar massorna. Idag är nationalismen är fortfarande en stark politisk kraft men inget liberal eller vänstern vill ta i på grund av ovannämnda problem. Det saknas dock alternativa visioner då den socialistiska drömmen fortfarande är befläckad av Sovjets förtryck och det folkliga stödet för internationalism är svagt.

Att dessa partier lyckas få fotfäste hos arbetarklasen är ett underkännande av vänstern, socialdemokraterna och de revolutionära partierna. En faktor är bristen på visioner om en bättre framtid hos de etablerade vänsterpartierna, en annan är att den traditionella arbetarklassen har fått det sämre i en period med konstant hög arbetslöshet vilken beror på strukturomvandling, globalisering, borgerlig politik men också invandring, en tredje är en växande kulturell klyfta mellan landet och de mindre orterna gentemot storstäderna. Denna utveckling kan snarare sägas vara ovanligt sen i Sverige efter Ny demokratis flopp. Jag tror detta beror på de svenska socialdemokraternas ovanligt starka grepp om befolkningen i arbetarklassen och på landet, en stark tilltro till staten och politiken och den relativt låga öppna rasismen i Sverige. I den ovan nämnda gruppen av partier skiljer sig SD genom sina moderna fascistiska rötter och den stora plats som socialdemokratiska slagord som folkhem och välfärd har i deras retorik.

Det är också ett underkännande av den liberala överideologin och politiken som har producerat dagens höga arbetslöshet men ger få lösningar förutom uppluckring av arbetsrätt och socialförsäkringssystem för att tvinga folk att ta jobb till lägre löner. Denna politik kombinerat med ökad invadring upplevs som ett hot mot jobb och lön av delar av arbetarklassen.

I ekonomiska frågor har SD ingen tydlig profilering eller politik åt antingen höger eller vänster. I kulturella frågor är SD däremot mycket konservativt. Högern har gått mot mitten och kan ha svårt att återerövra konservativa positioner från SD. Det finns nog utrymme för ett konservativt parti som vill ha mindre invandring som kan konkurrera med SD, förut var detta moderaterna. Men efter deras vändning i invandringsfrågan under Reinfeldt är det nog mycket svårt för dem att återta de väljare de förlorade till SD det senaste valet då SD verkar ha högre förtroende i dessa frågor bland väljare som vill ha en minskad invandring.

http://politologerna.wordpress.com/2014/07/01/sverigedemokraternas-opinionsutveckling-2001-2013/
http://politologerna.wordpress.com/2014/09/26/ar-sverigedemokraternas-valjare-protestrostare/
http://politologerna.wordpress.com/2014/10/09/varfor-litar-inte-sverigedemokraternas-valjare-pa-politiker/
http://www.novus.se/media/32581/novus_partiernas_b_sta_fr_ga_juni_2014.pdf
http://www.dagensarena.se/magasinetarena/henrik-arnstad-det-ar-vansterns-fel/
http://politologerna.wordpress.com/2014/08/06/anpassning-till-sd-en-vinnande-strategi-for-ovriga-partier/

Vägval
Som jag ser det står vänstern inför ett vägval. Vi kan fortsätta den av Reinfeldt inslagna vägen med större flyktingmottagande som vi försöker integrera med en uppluckrad arbetsrätt och en låglönesektor. Om vänstern går med på detta kommer den alienera betydande delar av arbetarklassen och riskera de vinster arbetarrörelsen har gjort. Den hotar också sammanhållningen med ökade skillnader mellan rika och fattiga, ofta längs etniska gränser. Man kan sammanfatta det som att vi tar emot en stor mängd flyktingar av vilka många blir ett utnyttjbart trasproletariat tillsammans med delar av arbetarklassen. Eftersom som Sverige är ett rikt land får antagligen flyktingarna det bättre ställt här än i sina hemländer.

Vi kan även försöka integrera folk med bibehållna kollektivavtal. Om vi vill hitta värdiga jobb åt alla som kommer krävs kraftiga åtgärder för att få ner arbetslösheten, genom investeringar och en utbyggd offentlig sektor. Det är dock inte säkert hur långt detta funkar då arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer i västvärlden sen kriserna efter Bretton Woods-eran. Med denna typ av lösning bör vi sätta upp och beivra någon sorts invandringskvot som beror på det ekonomiska läget, framförallt när det gäller arbetslöshet.

En tredje lösning är att sluta bry sig om att integrera genom jobb. Vi kan införa medborgarlön och försöka hitta meningsfull sysselsättning för de som är arbetslösa. Detta är nog mycket impopulärt och kommer att alienera många som känner att de får betala för lata och invandrare.

Oavsett vägval kommer vi snabbt behöva göra något åt krisen i vårat nuvarande system för flyktingmottagning, det är omänskligt, ovärdigt, kostsamt och driver folk till SD. Jag ser fram emot läsa Johan Westerholms bok om detta när den kommer: http://ledarsidorna.se/2014/10/den-humanitara-stormakten/

#gamergate 2

A friend of mine linked this article which seems typical of the media coverage of #gamergate, lazy, one-sided and polemical. 1) It gets the narrative wrong. 4Chan's /v/ as an entity got into this when they and Wizardchan were accused of raiding Zoë Quinn. There is no real evidence for this specific accusation despite these being public boards and in my opinion this is not their modus operandi. The feeling about feminism on 4chan is generally hostile but also uninterested and there is no explanation as to why they would care about Zoë Quinn, (/b/ is not you personal army). 4chan reacted strongly to the accusation whereas Wizardchan wanted no publicity (it is board for people with social anxiety). What 4channers did apart from the twitter hashtags was fund a charity for female game developers that had been attacked by Zoë Quinn and some acquaintances of hers prior to the start of the drama.

2) It also get's the conflict wrong. There have been large amounts of harassment against women, but this time the anger is directed against so-called Social Justice Warriors and not women as such. There are more women than men who fit this profile and women probably have it worst (apart from Phil Fish). It has been morphing into more of a culture war through the hostily expressed by both sides. Further, 4chan is late comer and a minor part of this story. There are two reasons this blew up into a big thing: an underlying dislike of game journalism as being too opinionated and low quality and controlled by an in-group of aloof journalists with similar political ideals and the Streisand effect. What made people angry was possible favoritism by gaming journalists (constrast how Zoë Quinn and Max Tempkin were treated). What really made it blow up was when most big gaming journalist sites made a coordinated counter attack that declared the gamer dead, which seemed to justify the accusations leveled against gaming journalists.

From my point of view the problems of games journalism are the same as those of journalism in general where newspapers and news sites are being out competed by amateurs on the internet and react by lowering their standards. They declare that gamers are dead but it is probably them who are dying. While I agree with a lot of the criticism of journalism, I find it ridiculous to see a conspiracy or scandal here as implied by the name #gamergate. Game journalists are not that important. I feel for those who have been harassed but using hyperboles such as: gamers as a group are misogynistic or that this is campaign to silence women only increases the resentment.

I care about this issue because I am a feminist and a gamer (and also someone who visits 4chan). I do neither wish to be lumped together Zoë Quinn nor those who harass her. There are people on both sides who would spin this into a case of we and them, of misogynistic gamers and social justice warriors, and so far they have been quite successful. Journalists have a major responsibility here. 

We can build a broad consensus around a number of issues. 1) Harassment is bad, do not do it 2) People do bad things, more so on the internet, that does not mean that they represent all women, all gamers, all feminists et cetera. You are not even sure if they are who they claim to be. 3) Gaming journalists should avoid feeding the stereotype of gamers as male, teenagers who are afraid of/hate women. It increases  resentment and scares away women. If they want to regain the respect of their audience, more transparency and higher quality articles goes a long way. 4) Try to be inclusive towards people. If you do not want the thing you like to be popular, you are elitist. 5) If you are offended by a game or a news article, switch to another game or to another news site, there are plenty to choose from nowadays. 6) That being said, the gaming industry would be well served by more interesting female characters and more diversity in general. Indie games and crowdfunding are promising ways to get that diversity. The changing demographic of gamers will also effect the larger studios, the stereotype gamer is not so stereotypical after all.

Or we can just sit back and watch the world burn...

Om #gamergate

Hur skulle jag kunna motstå ett smaskigt internetdrama där 4chan framstår som rimliga och är på samma sida som reddit? Det verkar också som att TFYC kommer klara sin finansiering, vilket ger det hela åtminstone ett positivt slut.

Om vi lyfter perspektivet känns dramat som en aspekt av tidningsdöden. I och med internets utveckling blir de traditionella mellanhänderna långsamt bortskurna. Det som skulle kunna rättfärdiga deras roll som betalda yrkesutövare kontra amatörer vore kvalitéer som överlägsen kunskap, gediget journalistiskt arbete, intellektuell hederlighet och självständighet. Många tidningar och nyhetssidor har dock svarat med att minska just dessa kvalitéer för att tjäna pengar genom reklam och enkla klick. Det är ekonomiskt rimligt i ett kort perspektiv, dagstidningarna har inte den nödvändiga kompetensen för att kunna konkurrera med varken specialisttidningar eller insatta amatörer. Men när förmedling av fakta och journalistiskt arbete ersätts av åsiktsmånglande och återberättande av TT och pressmeddelanden, vad fyller då tidningarna för funktion? De upprörda rösterna som talar om nepotism, okunskap och lathet hos  dessa spelsidor har i min bedömning rätt, men gräset är inte grönare någon annan stans och det finns inte heller någon stor konspiration. Det festligaste ögonblicket var enligt mig när artiklar på de flesta stora hemsidor förklarade att "spelaren var död". Den ironin tror jag att de långsamt kommer bli varse om.

Hycklande ansvarsfullhet

Reinfeldt och Borg går till val på ekonomisk ansvarsfullhet. Till skillnad från vad man kan tro att det skulle betyda så betyder det för dem enbart att staten ska hålla sig inom ramen för budgeten. För att ändå ha råd med stora skattesänkningar säljer de ut delar av allmännyttan. Det som finns kvar missköts till en kostnad av 89 miljarder bara för Vattenfall och de ljuger om det för folket och för KU. Trots en massiv rysk upprustning och aggression mot först Georgien och sen Ukraina skär man ned försvaret, och ljuger om att man gör det. 

Än värre är deras underlåtelse att föra en expansiv finanspolitik trots att den största krisen sen trettiotalet drabbar västvärlden. De underlåter att låna för nödvändiga infrastrukturprojekt trots att Sverige kan låna till negativ realränta, detta är inte ansvarsfullhet, det är dumsnålhet. Att de underlåter att göra något åt risken för en bostadsbubbla driver Riksbanken att höja räntan och frångå inflationsmålet vilket ytterligare skadar ekonomin. Detta är inte ansvarsfullt. 

Nu går Reinfeldt ut och säger: ”Hoppsan, vi har visst underlåtit att budgetera 48 miljarder för Migrationsverket, så det kan bli!”. Detta är precis motsatsen till den politik de själva har sagt de ska föra ”krona för krona”. Vilket jävla hyckleri! De här siffrorna har funnits sen maj man har bara underlåtit att göra något åt det och nu dumpar man problemet på nästa regering. Det är statsmannamässigt att meddela folket om det verkliga läget för den ekonomiska politiken. Detsamma kan inte sägas om att underlåta att göra något åt det, ljuga om det och sen dumpa problemet på någon annan. Reinfeldts senaste utspel påminner om ett barn som bajsat på sig och vill att någon ska fixa det. Invandring ställs mot välfärd enligt "krona för krona"-vansinnet och SD har fått igenom sin problembild

Angående " valet mellan invandring och välfärd" kan följande noteras. Från de ekonomiska uppskattningar jag har sett så behöver inte flyktinginvandring innebära en kostnad för samhället på lång sikt. Det finns en stor vinst i att inte behöva vårda och utbilda folk i ca. 25 år. Men likväl kommer det innebära en kostnad för statsbudgeten i det korta perspektivet för att skaffa flyktingboenden, vård, bidrag, et cetera. Vidare är det värt att notera att det är förhållandevis små summor jämfört med budgetens storlek och BNP, d.v.s. det är en fråga om politisk vilja och prioriteringar. Var jämviktslinjen går beror på det ekonomiska läget och integrationspolitiken. Då dessa är dåligt skötta av sittande regering så finns det möjligehter att få ner det med en bättre politik. Till exempel skulle vi kunna sluta betala "entrepenörer" höga kostnader för att placera flyktingar i inhumana boenden i småorter utan varken tillgängliga jobb eller adekvat vård. Det känns som den förda politiken har varit ett sätt att sopa problemet under mattan, kosta vad det kosta vill. Att placera anläggningsboenden där det finns jobb och vård, t.e.x Stockholms innerstad , hade varit en mycket rimligare lösning och man kan ju undra varför det inte görs...

Konspirationspartiet - gulligt men oroväckande

”Vår avsikt är att naprapater, akupunktörer, kiropraktorer, homeopater och andra alternativmedicinare ska bli erkända i svensk hälso- och sjukvård” - Lena-Maj Anding, gruppledare för mp i Stockholms läns landsting

Nidbilden av en miljöpartist ges utmärkt av Tim Minchin. Det oroväckande är att den stämmer på ett antal personer i partiets ledning.

Läs gärna vetenskap och forsknings lustmord, det är värt det: 
http://www.vof.se/folkvett/ar-2005/nr-2/miljopartiet-och-vetenskapen/

Exempelvis en motion från 2004: "Det innebär att samtliga konventionella mediciner måste receptbeläggas, eftersom dessa består av syntetiska ämnen och kemikalier som automatiskt är giftiga för kroppen"

Eller Per Gahrton: " [det har] länge rått våldsamt motstånd mot att pröva nya former för vård fullt öppet och med de berördas medverkan. Myndigheterna har bekämpat THX och annat som betecknats som kvacksalveri med oerhörd kraft; antroposofernas Vidarklinik har tidigare vägrats tillstånd för att injicera sina naturmedel och har tvingats slåss för varje preparat, varje piller."

Detta är inte heller bara löst prat utan mp har lyckats ge pengar till antroposofer och amalgamkonspiratoriker.

Detta skrevs 2005, hur ser det ut idag? I miljöpartiets senaste partiprogram, även om detta är väldigt vagt formulerat, kan man se antydningar:

 "För att öka kunskapen och förståelsen för komplementär medicin bör sjukvårdspersonal inom den offentliga vården ha möjlighet till utbildning om komplementär behandling."(alternativmedicin),

"Den vård som bedrivs av ideella krafter bör tillvaratas och uppmuntras. Landstingens möjligheter att skriva direktavtal med idéburna organisationer ska vara goda." (Vidarkliniken och dylikt) 

"Miljöpartiet vill också att arbetet med att använda alternativ till läkemedel, exempelvis motion på recept och psykoterapi, fortsätter att utvecklas då läkemedelskonsumtionen i dag är ett problem både för patientsäkerheten och miljön." (möjligtvis en referens till alternativmedicin)

Av de omnämnda i artikeln ovan sitter nu Gunvor C. Erikssoni riksdagen och är talesperson för jämställdhets- och folkhälsopolitik.. Jan Lindhom sitter även i riksdagen och har beställt en utredning om chemtrails av rikdagens utredningstjänst. En konspiration han inte är ensam om i partiet. Så 2/20 ledamöter är bevisat foliehattar. Före detta språkrör och styrelseledamot i El-överkänsligas förbund Lotta Nilsson Hedström sitter nu i kommunstyrelsen i Tomelilla och kandiderar till Europaparlamentet. Ingegerd Saarinen är den enda omnämnda miljöpartisten i reportaget som inte verkar ha gjort fortsatt karriär inom partiet, henne hittar jag ingen information om på MP:s hemsida.

Det vi ser är antagligen bara krusningar på ytan, om dessa personer kan fortsätta att göra karriär och klättra i partiet så antyder det att folk runtomkring dem inte tycker att de är galna. Michael Barkuns forskning antyder att den som tror ofta tror på flera, något som verkar vara fallet med t.ex. Lindholm. Vilka andra konspirationsteorier tror miljöpartiet på?

Eurozonen slår sig själv i huvudet med en kniv och undrar varför det inte känns bättre med 1 procents deflation som följd. Det hjälper säkert för att åtgärda de skuldproblem som inte fanns innan de började. Den svenska riksbanken drar sitt stå till stacken genom att lägga sig under inflationsmålet för att försöka minska hushållens skuldsättning. Det amerikanska politiska systemet är dysfunktionellt. Detta har jag kunnat fördra för att det i alla fall har gått framåt i resten av världen och den globala efterfrågan har därför kunnat hållas uppe. Nu ser vi dock betydande kapitalflykt från utvecklingsländerna, sjunkande valutor och sjunkande valutareserver vilket kan leda till lågkonjunktur och statsfinansiella kriser där. I en normal situation hade dessa länder kunnat exportera sig ur krisen, men nu finns det snart inga ekonomier kvar att exportera till. Kan vi inte typ investera i något vi behöver som järnväg eller kärnkraft eller vindkraft eller världens största fonduegryta? Vi gör om 30-talets misstag och jag kan inte göra något åt det...

Kris i trollningfrågan.

Jag läste en bra artikel om tankarna bakom yotsubasystemet som *chan-imageboards bygger på. Deras poäng var att de vill komma bort från pseudonymiteten i många forum eftersom de fann att den ledde till interna kotterier och tjafs och att folk sin nätpersona på tok för seriöst. Om man gjorde alla anonyma skulle bara innehåll räknas och diskussionen skulle nå en högre nivå. Detta gick som vi vet halvdant, man uppnådde något nytt men diskussionen blev snarare mindre seriös. Efter ett tag införde man begränsad frivillig pseudonymitet i form av tripcodes, som dock sällan används. Anonyma sajter är lättare att trolla då man inte måste skaffa ett nytt account hela tiden men å andra sidan så är det sällan man faktiskt kan uppnå särskilt mycket av att trolla ett *chanboard. Det bästa/värsta man kan göra är typ att länka folk till virus, jobbiga bilder eller ge dåliga råd.

Pseudonyma forum erbjuder andra möjligheter till nätmobbing (lol) eller allmän jävelskap då det finns en högre tillitsnivå där och folk värderar sina nätpersona. Detta gör att trollen kan göra mycket mer skada. Tekniker och måltavlor finns beskrivna på ED:s trollingportal vilket av någon anledning är den enda delen av den wikin som är seriös och informativ. Se länkar: http://encyclopediadramatica.es/Forum_COINTELPRO_Techniques http://encyclopediadramatica.es/Forum_Trolling
http://encyclopediadramatica.ces/PsyOps

Jag tror personligen att mängden trolling och kvalitén på innehållet också hänger ihop med gruppens storlek. När en grupp blir över ett visst antal går det ändå inte att upprätthålla en meningsfull kontroll över vilka de som postar är och då förlorar man fördelarna med pseudonymitet men är lika sårbar för trollning. I sådana lägen kan det vara värt anonymisera gruppen eller dela upp den i undergrupper som inte har något kontakt med varandra. Jag tror även att identiteter (baserade på IP), begränsade till tråden/diskussionen kan vara praktiska för att hålla ordning på vem som säger vad, vilket annars kan bli problematiskt på *chanboards. En dialog skulle då se ut på följande sätt:

Original poster: lol, this is so cash[länk]
poster 2: there's no wai dat could be right
poster 3: Old video is old
Original poster: It's on internet, it must be true =). Fuck you poster 3

o.s.v.

Postkolonialism/Postmongolism

Det postkoloniala som perspektiv

Denna essä utgår från att Annie Loombas Colonialism / post-colonialism kan ses som representativ för postkolonial forskning. Då ämnet är att kritiskt utvärdera det postkoloniala perspektivet bör jag precisera vad jag menar med det begreppet, vilket som Loomba betonar är svårdefinierat och används på många olika sätt av forskare och allmänhet.1 Ett perspektiv inom samhällsvetenskapen skulle kunna definieras som en grupp logiskt sammanhängande teorier som äger relevans för studiet av de flesta samhällen. Min förståelse och kritik av ett postkolonialt perspektiv bör förstås utifrån den definitionen av ett perspektiv, och problemen med att diskutera något så svåröverskådligt och oklart som den postkolonial litteraturen i sin helhet. Detta innebär att jag konstruerar något logiskt sammanhängande från olika åsikter, debatter och motstående teorier men förhoppningsvis också att det är klart vad jag menar och lätt att kritisera min tolkning av postkolonialismen

.

De teorier som definierar ett postkolonialt perspektiv är i min mening:

- Att den moderna europeiska kolonisationen hade och har stor påverkan globalt, och är distinkt annorlunda än tidigare kolonisationer.

- Att den moderna europeiska kolonisationen omskapade identiteter i kolonierna och hemlandet genom andrafiering av koloniserade folk.

- Att europeiska diskurser om vetenskap, civilisation o.s.v. nedvärderade och undanträngde inhemska diskurser och att dessa diskurser påverkades av den roll de spelade i upprätthållandet av kolonialväldet.

Vidare finns det en konceptuell glidning i modernt språkbruk där ett postkolonialt perspektiv mer kommit att betyda ett ras/etnicitetsperspektiv mer allmänt. Det är i och för sig sant att kolonialismen hade en viktig roll i formandet av dagens ras/etnicitetsdiskurs, framför allt i Europa och dess forna kolonier. Hudfärg och stamtillhörighet är dock äldre och bredare kategorier i den mänskliga historien. Jag kommer inte att ta hänsyn till denna användning av begreppet då det är i konflikt med begreppets ursprungliga betydelse och Loombas användning av det. Det finns en än mer specificerad användning av postkolonial i begreppet postkolonialt subjekt vilket beskriver individer i eller kopplade till avkoloniserade områden eller kvarlevande koloniala maktrelationer vilket jag ser som rimligt men inte diskuterar närmare.

Tidigmodern och modern kolonialism

'Modern European colonialism cannot be cut off from these earlier histories of contact,[...]And yet, these newer European travels ushered in new and different kinds of colonial practises which altered the globe in ways which these earlier colonialisms did not.'² Loomba vill hävda att den moderna europeiska kolonisation är annorlunda och hänvisar till dess koppling till den framväxande kapitalismen³ och vetenskapen.⁴ Hon förankrar också postkolonialismen i en äldre marxistisk intellektuell tradition. Hon diskuterar den koloniala perioden som en övergång från det feodala produktionssättet till det kapitalistiska och hur den moderna kapitalistiska kolonialismen var annorlunda enligt Lenins analys av imperialismen och hur den hjälpte till att frambringa den industriella revolutionen enligt Wallersteins världssystemteori.⁵ Denna modell av ekonomisk utveckling det industriella genombrottet är ifrågasatt i nyare forskning.

Att prata om ”modern europeisk kolonialism” som en företeelse förenklar och förväxlar flera vitt skilda historiska processer till den grad att diskussion riskerar att bli otydlig. Mellan år 1500 och 1900 sker betydande förändringar i ekonomi, religion, synen på hudfärg med mera. Detta till den grad att skillnaden mellan olika europeiska koloniala projekt under denna tid i min mening är minst lika stor som skillnaden mellan dem och kolonialism i andra tider eller på andra platser. Erövringen av Sibirien skiljde sig dramatiskt från erövringen av Inkariket, men var mer lik den Qing-dynastins erövring av Centralasien. Även om den hade stor påverkan på kapitalismens framväxt kan den spanska kolonisationen svårligen beskrivas som ett kapitalistiskt projekt, utan snarare som ärofyllda erövringar åt kristenheten. Inom de flesta europeiska kolonialmakterna hade olika kolonier olika ekonomiska och geografiska förutsättningar, olika rättslig ställning och kolonisatörerna kom från olika sociala bakgrunder. Brittiska Jamaica var inte som New England eller Australien, Goa var inte som Brasilien. Vidare är det oklart hur andra liknande utomeuropeiska kolonialmakter vid den här tiden som USA, Japan, Chile, Argentina, passar in i modellen.

Det finns problem med att utgå från att den moderna europeiska kolonialismen är särskilt unik i jämförelse med tidigare romerska, arabiska, mongoliska eller kinesiska erövringar av vidsträckta landamären utmed sina gränser. Det kan finnas fog för att tala om den europeiska imperialismen cirka år 1815-1914 som något sammanhängande och betydelsefullt. De politiska eliterna i Europa och vissa andra kolonialmakter kombinerade framstegstanken med tankar om rasmässig överlägsenhet och aggressiv nationalism vilket gav upphov till tankar om européers civiliserande uppdrag och kolonial kapplöpning. Det nya jämfört med tidigare kolonialprojekt var vetenskapen som maktlegitimerande grund och hur seriöst de tog civiliseringen, vilket ledde till omfattande försök att stöpa om andra samhällen efter sitt eget.

Det finns utöver det svårigheter med att utsträcka perioden av europeisk hegemoni mer än cirka år 1800-1950. Då bestämde olika europeiska makter, USA och Japan mycket av världspolitiken. Även under denna imperialismens höjdpunkt var deras grepp på periferin svagt då ett fåtal koloniala ämbetsmän var beroende av mängd inhemska furstar, byråkrater och tjänstemän. Innan dess var européernas ”kolonier” oftast små utposter under beskydd av lokala härskare, med undantag för Amerika, där européerna kunde ta kontroll över större territorier från folken som bodde där genom sin resistens mot sjukdomar och större skillnader i samhällsorganisation och militärteknologi. Innan 1800 var Mogulriket, Ottomanerna och Kina under Ming och Qing oftast militärt mäktigare än samtida kristna europeiska rivaler. Sinnebilden av en slav var i betydande delar av Europa en kristen tagen som fånge hos barbareskpiraterna. Därutöver var Kina motorn i världshandeln, framför allt när det gäller silver.⁶

Vidare perspektiv

Om det som jag hävdar rör sig om en kort period av europeisk dominans kanske det bör analyseras mer som en episod likt andra, varken unik eller med generell relevans. Eftersom vi är i slutet av den här episoden verkar den viktig men den kan komma att verka mindre viktig ur ett historiskt perspektiv. Vad skiljer exempelvis ett postkolonialt perspektiv på 1900-talets värld från ett postmongoliskt perspektiv på 1400-talets värld eller ett postromerskt perspektiv på det större medelhavsområdet under medeltiden?

Om man kopplar postkolonialism till europeisk imperialism blir det ett forskningsområde snarare än ett perspektiv. Ju mer man utsträcker det, desto mindre tydligt blir dess betydelse och desto mer upphöjer man den europeiska dominansen och exceptionaliteten. Om man istället frikopplar postkolonialism från modern europeisk kolonisation förlorar ämnet sin samhörighet men kan möjligtvis hitta en ny i ett större historiskt perspektiv på kolonisation.

Det finns gott om exempel på situationer i historien när en militärt framgångsrik elit har styrt över främmande folk som ser dem som utbölingar. Britternas lösning i 1800-talets Indien liknar mamlukerna i det medeltida Egypten eller den samtida Qingdynastin. De isolerade sig genom lagar och normer mot blandning med den inhemska kulturen och genom att vara mer enade än folket de styr över så att man behöll ett militärt och organisatoriskt övertag. För göra detta sökte härskarna aktivt skapa skillnad och framställa sig som mer civiliserade, manligare, ärorikare et cetera vilket postkolonialismen har modeller och begrepp för. I situationer där de inte har styrkan att göra detta kan de assimileras med lokala eliter och försöka framstå som inhemska härskare, som britterna gjorde i Indien på 1700-talet, eller Araberna på 700-talet. Detta har dock försvårats av nationalismens framväxt.

Sammanfattningsvis tycker jag att postkolonialism svårligen kan användas som ett perspektiv då det innebär en exceptionalistisk syn på Europas hegemoni som jag anser obefogad. Den europeiska kolonisationen och dess effekter är däremot ett relevant forskningsområde för att förstå dagens värld och de världar som föregick den. Än mer intressant vore ett jämförande globalhistoriskt projekt om hur olika eliter styr över folk som betraktar dem som främmande. En betydande del av den postkoloniala forskningen skulle vara nyttig i ett sådant åtagande.

1 Annie Loomba,Colonialism/Postcolonialism, Routledge, London 1998, s.7.

2 Loomba 1998, s.3.

3 Loomba 1998, s. 3-7.

4 Loomba 1998, s. 62-64.

5 Loomba 1998 s.3-4.

6 Dennis Flynn; Arturo Giraldez Williamson, “Path dependence, time lags and the birth of globalisation: A critique of O'Rourke and Williamson” i European Review of Economic History 8:1 (2004).