lördag 15 oktober 2016

Kapitalism och marknad


Jag ser kapitalism och marknad som dialektiska motsatser. Kapitalismen uppkommer ur marknadsekonomin och men är en väl fungerande marknads motsats. Kapitalismen snedvrider marknaden och undergräver den helt om den inte hålls i schack.

Jag definierar kortfattat en marknad som ett anonymt utbyte av varor och tjänster genom priser. En marknad är ett decentraliserat/indirekt system för produktion och distribution av varor och tjänster. Den är ett sätt att förmå andra att producera varor och tjänster åt en själv, som beror av informationen som finns i dessa varor och tjänsters pris. D.v.s. pengar ger en en opersonlig makt över andra. Marknadsekonomi är det samhälle där de "viktigaste" varorna och tjänsterna produceras och distribueras via marknader.Man kan kategorisera marknader vidare, den viktigaste frågan är makten över hur priserna sätts. Sätts de av en enskild eller ett fåtal eller en mängd aktörer. (Aktörer kan vara mäktiga organisationer som stater eller företag eller grupper som familjer eller enskilda individer).

För att en marknad alls ska fungera behövs säkerhet, något eller någon som upprätthåller äganderätt och kontrakt. För att den ska fungera någorlunda effektivt behövs en stor mängd institutioner, normer, tekniker som förbättrar informationsflöde, säkerhet, möjlighet att försäkra sig mot risk etc. Marknaden är med andra ord en produkt av en väl fungerande stat och samhälle. För att en marknad ska fungera väl (utilitaristiskt) behövs jämlikhet i marknadsmakt. Ju större skillnader i makt desto mer snedvrids marknaden att producera och distribuera för de med mycket makt. Bristande konkurrens och stora välståndsskillnader är allvarliga hot mot en väl fungerande marknad vilket osökt för oss till nästa fenomen: kapitalism.

Kapitalism är utnyttjandet av marknadsmakt för att skaffa mer marknadsmakt. Den använder och undergräver väl fungerande marknader. I teorin om den fria marknaden driver konkurrens ner priserna och gör det omöjligt för en aktör göra en stor vinst över längre tid. Vissa använder detta som ett argument för att en oreglerad marknaden skulle fungera bäst. Ett mer rimligt sätt att på det hela är att endast genom att skaffa sig konkurrensfördelar kan aktörerna verkligen tjäna pengar. Konkurrensfördelar är som pengar en form av marknadsmakt och de tenderar att ackumuleras, pengar leder till konkurrensfördelar leder till pengar.

Med det sagt, så tillför kapitalismen också till marknadsekonomin: möjligheten att ackumulera marknadsmakt är ett starkt incitament till utveckling (tänk patent), marknader med en mängd små aktörer är instabila och har svårt att producera långsiktiga investeringar och utnyttja skalfördelar. Det finns olika kategorier, ofta efter vilka aktörer eller näringar som är viktiga (ex. statskapitalism, industrikapitalism, finanskapitalism).

Historiskt sett har marknader funnits i de flesta bofasta, lagstyrda samhällen som blir tillräckligt stora så att handel till stor del bedrivs med främlingar. De första skriftliga beläggen vi har är priser och skatter från Sumer i vars städer marknader dominerade av templen verkar ha varit regel. Kapitalism har också funnits på många platser, alla de ställen där det finns en tillräckligt stor marknad att manipulera.

Det vi menar som "Kapitalismen" är ett fenomen som blev tydligt först i Italien och sen Västeuropa från och med 1300/1400-talet. Jag skulle beskriva det som att finans och militär-kapitalister fick mycket makt över områdets splittrade marknader och de relativt små konkurrerande staterna och drev dem till expansion och militärteknologisk utveckling. I jämförelse hade Kina under samma period en mer dynamisk välfungerande marknadsekonomi, vilket delvis beror på att staten hindrade andra aktörer från att bli alltför mäktiga. Denna ledde till en stor befolknings- och välståndsökning under speciellt 1600 och 1700-talen vilket är varför Adam Smith som så många andra upplysningsmän såg upp till Kina och missade vad som började hända runt omkring dem. Europas militär- och industrikapitalism bröt igenom barriären för mekaniserad produktion med fossila bränslen. Från och genom Napoleonkrigen exploderade Europas härsmakt ut över världen och inordnade den i sitt kapitalistiska system.

Kort bibiliografi

Giovanni Arrighi, Det långa 1900-talet
Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing
Ferdinand Braudel, Materiell civilisation och kapitalism 1-3
Ferdinand Braudel, Kapitalismens dynamik
David Graeber, Debt, the Last 5000 Years
Andre Gunder Frank, Re:Orient
Kenneth Pommeranz, The Great Divergence
Peter Temin, The Roman Market Economy

fredag 17 juni 2016

Reflektioner kring en defensiv feministisk strategi

Feminismen har en kulturell hegemoni i Västvärlden idag. Med det menar jag en bred definition av feminism som: lika behandling av människor oavsett, kön, könsuttryck eller sexuell läggning. Det är rättfärdigat att göra undantag från detta för att kompensera för signifikanta strukturella ojämlikheter. Denna hegemoni är inte ohotad. Även om feminismen har vunnit många segrar så är den kopplas till liberalismen och socialismen vilka båda är på tillbakagång. Istället växer konservatismen, ridande på att nationalismen har övergetts av många liberaler och socialister samt den religiösa väckelsen inom islam och kristendom.
     Detta omskapar det politiska landskapet så att en kulturdimension läggs till den ekonomiska. Konfliktlinjerna är mellan medel- och arbetarklass, storstad och landsbygd. Ett tydligt exempel är kulturkriget mellan liberals och conservatives i USA, men även i Sverige ser vi en liknande utveckling. Feminismen riskerar att bli ett slagträ på storstaden/medelklassens sida istället för något som omfamnas av alla partier och grupper, att förlora sina kulturella hegemoni. I detta och kommande inlägg tänkte jag skriva ner mina tankar kring hur en defensiv feministisk strategi för att undvika en sådan utveckling kan se ut.

Normkritik - det är saligare att konstruera än att dekonstruera
    Det jag vill börja är en fråga om semantik som jag anser är relevant för hur den feministiska rörelsen ser på sig själv: ordet normkritik. Precis som med tillväxtkritik och arbetskritik känns ordvalet som gjort för att tilltala en minoritet intellektuella och se till att de förblir en minoritet. Detta ord är både otaktiskt och osant för att beskriva feministisk praktik i dag. Det är otaktiskt eftersom det får feminismen att verka som en mer samhällsomstörtande rörelse än vad den är. Detta kan entusiasmera de redan frälsta men avskräcker de osäkra, ovilliga och oinsatta. Det är osant eftersom feminismen så som den praktiseras idag handlar till stor del om att etablera nya normer för exempelvis samtycke vid sex, hur kvinnor bör skildras i media, hur man beter sig mot folk med avvikande könsidentitet, hur man uppfostrar barn.
    Normer är centrala i byggandet av det goda samhället. De får människor att behandla andra väl med hjälp av ett socialt tvång istället för ett lagligt eller fysiskt tvång. Till exempel gör det att de flesta personer inte skulle följa ett infall att tafsa på en annan person även om brottet antagligen inte skulle utredas av polisen. Det är orimligt att vara emot normer generellt, vilket är vad ordet normkritik antyder. Bör vi inte istället säga att vi vill uppnå är ett samhälle med feministiska normer? Här kommer till mer av en öppnare fråga. Kan feminismen både etablera en kulturell hegemoni och vara radikal/samhällsomstörtande? För mig är det första viktigare än det andra men jag utesluter inte att så bred rörelse som den feministiska innehåller båda delar. Det centrala för mig är att rörelsen behåller en bred folklig förankring och inte förlorar sig i intellektuella strider som den radikala vänstern gjorde på sjuttio-talet.

lördag 26 december 2015

Chankulturen enligt Buzzfeed

Buzzfeed publicerar en artikel om chankulturen som menar att den har smält samman med de konservativa gräsrötterna i USA i en motkultur till vänsterliberal identitetspolitik. Artikeln menar att kärnan i denna motkultur är rasism/sexism som ett motstånd mot att minoriteter flyttar fram sina positioner. Detta är ett bra tillfälle att säga något som som jag har tänkt på ett tag som folk inte brukar förstå.

Det är sant att chankulturen är en ironisk motkultur och att den som sådan reagerar på vilka som upplevs ha makten politiskt och kulturellt. Detta betyder att man ska vara extra försiktig med att läsa dess motkulturella uttryck som allmänt hållna åsikter hos dess medlemmar. Demografin nu är nog ungefär densamma som under Bushåren trots att anon uttrycker radikalt annorlunda åsikter (personer med någon av följande egenskaper: ung, nördig, misslyckad och man). Å andra sidan, som självutnämnda förlorare lockar chankulturen till sig de alienerade och misslyckade. Det kan vara så uttalat konservativa och rasister nu söker sig till chankulturen för att de känner sig alienerade och att chankulturen verkar tala deras språk.

Den alternativa förklaringen är vad man skulle kunna kalla en motkulturs självbevarelsedrift. För att vara en motkultur måste normies (reee!) hållas borta och det görs enklast genom att göra saker som normies inte förstår, som de tycker är motbjudande, som de aldrig skulle göra. På ett bildforum blir detta naturligt motbjudande och oförståeliga bilder och uttalanden. Uttrycklig intolerans blev viktig precis när 4chan blev allmänt känt, vilket var långt innan 4chan blev antilliberalt på grund av skiften i Amerikansk kultur och politik.

Om man ska försöka hitta en hård kärna i vad chankulturen står för i sin bredd är det väl snarare yttrandefrihet. 4chan är i grund och botten ett system för ofiltrerad, omodererad, anonym kommunikation. Sidan skapades från ett demokratiskt ideal, alla uttalanden skulle ges en rättvis bedömning genom en påtvingad anonymitet och avsaknaden av någon minimistandard upprätthållen av moderatorer. Du kan säga vad du vill och ingen kan döma dig för vem du är då det inte går att veta. Moot ville också undvika den självhävdelse, det drama och demakthierarkier som kommer av användaridentiteter på nätforum.

Om man flyttar fokuset till nuet så finns det tre politiska frågor som chankulturen deltar i och som är direkt relaterade till dess kärna. Den potentiellt viktigaste frågan är försöken från statligt och vänsterliberalt håll att kontrollera kommunikationen på internet för att städa bort det som är kränkande, sårande, opassande, moraliskt skadligt eller regimkritiskt. Den minsta frågan är den rättsliga regleringen av trollande inom näthatsdiskursen. Den fråga som synts mest i media är debatten kring den kulturella approprieringen av nördkulturen, ex. GamerGate. Nördkulturen är nu mera accepterad eller till och med hipp istället för att vara en stigmatiserad motkultur. Detta är en process av selektiv anpassning till marknad och masskultur och debatten rör hur långt den ska gå. Ska olika delar av nördkulturen göras om för att bli öppna, tillgängliga och diversifierade eller ska de vara mer restriktiva och endast ta in dem som delar dess värderingar och ideal?1Detta är en mycket relevant fråga just för chankulturen som fortlever genom selektionen som kommer ur den utryckliga intoleransen.

1Själv anser jag inte att nördkulturen är skyddsvärd och tror inte heller att det inte är realistiskt att försöka hindra det men den är inte heller lika viktig för mig som för dem som har byggt sin identitet som nörd.

söndag 15 november 2015

Västerländsk exceptionalism

När jag kollade min ansiktsbok idag slogs jag av hur dominerande myten om västerländsk exceptionalism fortfarande är i västerländskt tänkande. Detta är förståeligt dels för att vi är i slutfasen av en period då västvärlden har varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt dominerande och det är få som ser längre tillbaka i tiden än några generationer dels för att vi förstår världen i relation till oss själva, vilket får oss att tillskriva oss själva en för stor roll.

Man ska inte luras att tro att myten snällt begränsar sig till delar av det politiska spektret.  Den är djupt diskursivt förankrad både på höger- som vänsterkanten, skillnaden är i hur den tar sig uttryck. Bland vänster(/)liberaler så tar den sig framförallt uttryck som en känsla av ansvar och skuld över alla världens problem: det mesta som är fel i världen kan skyllas på västerländsk kolonialism och kapitalism;  men frukta icke ty om Väst bara blir medvetet om sin skuld kan det kan rädda världen  genom fredsskapande insatser, generöst bidrag och flyktingmottagande. Det gäller i högsta grad den postkoloniala skolan som knappast kan sägas ha kommit över den koloniala eran. Det som predikas för västerlänningar är synd och botgöring, för subalterna att de kan skylla alla sina problem på väst.

Bland konservativa, nationella och neoliberaler florerar mer eller mindre fantasifulla myter om västerlandets uråldriga frihet, rationalism, företagsamhet och överlägsna gener. Neoliberaler tänker sig att väst ska "övertyga" de efterblivna delarna av världen att anpassa sig så att man kan nå historiens slut. De konservativa vilar på sina lagrar i trygg självgod förvissning om att ingen annan civilisation kan bli lika enastående som Väst om vi bara värnar det vi har nu. Mot dem står nationalpopulister som varnar för att denna högstående kultur och själva folkgemenskapen hotas av massinvandringen och förespråkar en rening för göra väst enastående igen.

Mot denna inskränkta, självgoda, självspäkande syn på sin egen förmåga och betydelse kan vi sätta ett historiskt-realistiskt perspektiv där Västs dominans framstår som en historisk period bland andra. Tillväxttalen i befolkning och kapital i resten av världen tyder på en kraftig regression toward the mean. Om Väst antar en mer ödmjuk syn på sig självt skulle det kunna ha många positiva effekter: antalet godhjärtade och missriktade västerländska interventioner i tredje världen skulle falla, vi skulle kunna förbereda oss på en mer marginell roll i världssystemet, vi skulle framstå som avsevärt mindre dryga, den muslimska världen skulle kunna hjälpas ur sitt mindervärdeskomplex, kognitiva knutar kring integration i Väst skulle kunna lösas et cetera. Ett utmärkt verk för att kunna sätt perioden av Västerländsk dominans i en globalhistorisk kontext är C. A. Baylys The Birth of the Modern World.

måndag 13 juli 2015

Kategoripolitik

"Tredje vågens feminism höjde det personliga till den politiska nivån, identitetspolitik sänker det politiska till den personliga nivån" - jag själv

Identitetspolitik bör överges som begrepp då det döljer den centrala poängen: att vem du ser dig själv som är inte lika politiskt relevant än vem andra ser dig som. För att omformulera det i strukturella termer, hur samhället och kulturen skapar kategorier av människor och behandlar dem utifrån kategoritillhörighet. På sätt kan vi kringgå den växande problematik vi får av att kombinera radikal individualism och essentiella grupper i politiken. Ingen får uttala sig om någon annans situation, men samtidigt reduceras människor till sina identiteter (ex. typisk för en vit feminist att säga så). När identiteterna vinner och når acceptans så låses de samtidigt i lag och normer: vissa passar inte in men förslag på förändring kan konstrueras som angrepp på identiteten, och identiteterna förväntas vara och agera som en enhet vilket leder till sanktioner mot dem som är illojala mot identiteten (ex. konservativa homosexuella).

Detta är knappast ett nytt perspektiv utan ligger nära åttio- och nittiotalens feminism, men vi tycks ha glömt bort det. Det nya jag vill göra är att ge det ett ord: kategoripolitik. Smaka på begreppet statliga kategoriseringsprocesser, låt det rulla på tungan och täcka alla nio tusen smaklökar:

video

torsdag 4 december 2014

Blockchoklad

Det är svårt med blockpolitik om ett parti som de andra avskyr står utanför blocken och är vågmästare. Om man inte vill ge det partiet inflytande kan vi låta det största av blocken få driva sin politik, vilket var vad vänstern gjorde mandatperioden 2010-2014 förutom en pinsam episod med 5:e jobbskatteavdraget. Nu har alliansen hindrat vänstern från att regera i minoritet. Om man varken samarbetar över blockgränsen eller låter den andra sidan regera i minoritet så innebär det att SD får inflytande som vågmästare. Om Alliansen tror att de ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten med passivt stöd från SD känns deras agerande på en gång cyniskt och naivt. SD har markerat tydligt att de kommer motarbeta alla regeringar som arbetar efter den nuvarande uppgörelsen om migrationspolitiken.

torsdag 6 november 2014

Internet som ett verktyg för social kontroll - åsiktskorridoren

Kan en smal åsiktskorridor ses som en återgång mot en historisk norm av hög social kontroll? Innan urbaniseringsvågen på 1800 och 1900-talen levde de flesta i Sverige och annorstädes i små samhällen med en intensiv social kontroll där oliktänkande sågs som något farligt och oönskat. I städerna var den sociala kontrollen mindre stark och idéer om åsiktsfrihet, fri debatt och dialektik åtnjöt större stöd. Internet har ökat möjligheterna för social kontroll, framför allt på delarna av internet där användaren inte är anonym (exempelvis facebook).

Vidare har det fört personer med olika åsikter närmare varandra på ett  sätt som främjar konflikt. Mycket ilska och ovett som man förut inte såg ventileras nu och man behöver knappastt leta för att hitta det. Folk är inte dummare eller mer fördomsfulla eller hatiska nu, men deras dumhet, fördomar och hat syns mycket mer. Vad det gäller våra åsikter blir det som att vi bor i samma lilla samhälle, fast vi pratar sällan med varandra men ofta om varandra.

På detta kommer en motreaktion och den använder de verktyg som internet ger. Om någon har en misshaglig åsikt eller gör något som du ogillar så är det lätt att mobilisera mot denne. Det går snabbt att sprida ditt budskap. Det är lätt att hitta "skandaler" och tvivelaktigheter då mycket av vad någon sagt sparas, speciellt om denna är känd. Media ger detta mycket utrymme. Detta fyller också en identitetsbyggande funktion då man definerar sin identitet och bevisar sin grupptillhörighet gentemot oliktänkande.