fredag 17 juni 2016

Reflektioner kring en defensiv feministisk strategi

Feminismen har en kulturell hegemoni i Västvärlden idag. Med det menar jag en bred definition av feminism som: lika behandling av människor oavsett, kön, könsuttryck eller sexuell läggning. Det är rättfärdigat att göra undantag från detta för att kompensera för signifikanta strukturella ojämlikheter. Denna hegemoni är inte ohotad. Även om feminismen har vunnit många segrar så är den kopplas till liberalismen och socialismen vilka båda är på tillbakagång. Istället växer konservatismen, ridande på att nationalismen har övergetts av många liberaler och socialister samt den religiösa väckelsen inom islam och kristendom.
     Detta omskapar det politiska landskapet så att en kulturdimension läggs till den ekonomiska. Konfliktlinjerna är mellan medel- och arbetarklass, storstad och landsbygd. Ett tydligt exempel är kulturkriget mellan liberals och conservatives i USA, men även i Sverige ser vi en liknande utveckling. Feminismen riskerar att bli ett slagträ på storstaden/medelklassens sida istället för något som omfamnas av alla partier och grupper, att förlora sina kulturella hegemoni. I detta och kommande inlägg tänkte jag skriva ner mina tankar kring hur en defensiv feministisk strategi för att undvika en sådan utveckling kan se ut.

Normkritik - det är saligare att konstruera än att dekonstruera
    Det jag vill börja är en fråga om semantik som jag anser är relevant för hur den feministiska rörelsen ser på sig själv: ordet normkritik. Precis som med tillväxtkritik och arbetskritik känns ordvalet som gjort för att tilltala en minoritet intellektuella och se till att de förblir en minoritet. Detta ord är både otaktiskt och osant för att beskriva feministisk praktik i dag. Det är otaktiskt eftersom det får feminismen att verka som en mer samhällsomstörtande rörelse än vad den är. Detta kan entusiasmera de redan frälsta men avskräcker de osäkra, ovilliga och oinsatta. Det är osant eftersom feminismen så som den praktiseras idag handlar till stor del om att etablera nya normer för exempelvis samtycke vid sex, hur kvinnor bör skildras i media, hur man beter sig mot folk med avvikande könsidentitet, hur man uppfostrar barn.
    Normer är centrala i byggandet av det goda samhället. De får människor att behandla andra väl med hjälp av ett socialt tvång istället för ett lagligt eller fysiskt tvång. Till exempel gör det att de flesta personer inte skulle följa ett infall att tafsa på en annan person även om brottet antagligen inte skulle utredas av polisen. Det är orimligt att vara emot normer generellt, vilket är vad ordet normkritik antyder. Bör vi inte istället säga att vi vill uppnå är ett samhälle med feministiska normer? Här kommer till mer av en öppnare fråga. Kan feminismen både etablera en kulturell hegemoni och vara radikal/samhällsomstörtande? För mig är det första viktigare än det andra men jag utesluter inte att så bred rörelse som den feministiska innehåller båda delar. Det centrala för mig är att rörelsen behåller en bred folklig förankring och inte förlorar sig i intellektuella strider som den radikala vänstern gjorde på sjuttio-talet.

lördag 26 december 2015

Chankulturen enligt Buzzfeed

Buzzfeed publicerar en artikel om chankulturen som menar att den har smält samman med de konservativa gräsrötterna i USA i en motkultur till vänsterliberal identitetspolitik. Artikeln menar att kärnan i denna motkultur är rasism/sexism som ett motstånd mot att minoriteter flyttar fram sina positioner. Detta är ett bra tillfälle att säga något som som jag har tänkt på ett tag som folk inte brukar förstå.

Det är sant att chankulturen är en ironisk motkultur och att den som sådan reagerar på vilka som upplevs ha makten politiskt och kulturellt. Detta betyder att man ska vara extra försiktig med att läsa dess motkulturella uttryck som allmänt hållna åsikter hos dess medlemmar. Demografin nu är nog ungefär densamma som under Bushåren trots att anon uttrycker radikalt annorlunda åsikter (personer med någon av följande egenskaper: ung, nördig, misslyckad och man). Å andra sidan, som självutnämnda förlorare lockar chankulturen till sig de alienerade och misslyckade. Det kan vara så uttalat konservativa och rasister nu söker sig till chankulturen för att de känner sig alienerade och att chankulturen verkar tala deras språk.

Den alternativa förklaringen är vad man skulle kunna kalla en motkulturs självbevarelsedrift. För att vara en motkultur måste normies (reee!) hållas borta och det görs enklast genom att göra saker som normies inte förstår, som de tycker är motbjudande, som de aldrig skulle göra. På ett bildforum blir detta naturligt motbjudande och oförståeliga bilder och uttalanden. Uttrycklig intolerans blev viktig precis när 4chan blev allmänt känt, vilket var långt innan 4chan blev antilliberalt på grund av skiften i Amerikansk kultur och politik.

Om man ska försöka hitta en hård kärna i vad chankulturen står för i sin bredd är det väl snarare yttrandefrihet. 4chan är i grund och botten ett system för ofiltrerad, omodererad, anonym kommunikation. Sidan skapades från ett demokratiskt ideal, alla uttalanden skulle ges en rättvis bedömning genom en påtvingad anonymitet och avsaknaden av någon minimistandard upprätthållen av moderatorer. Du kan säga vad du vill och ingen kan döma dig för vem du är då det inte går att veta. Moot ville också undvika den självhävdelse, det drama och demakthierarkier som kommer av användaridentiteter på nätforum.

Om man flyttar fokuset till nuet så finns det tre politiska frågor som chankulturen deltar i och som är direkt relaterade till dess kärna. Den potentiellt viktigaste frågan är försöken från statligt och vänsterliberalt håll att kontrollera kommunikationen på internet för att städa bort det som är kränkande, sårande, opassande, moraliskt skadligt eller regimkritiskt. Den minsta frågan är den rättsliga regleringen av trollande inom näthatsdiskursen. Den fråga som synts mest i media är debatten kring den kulturella approprieringen av nördkulturen, ex. GamerGate. Nördkulturen är nu mera accepterad eller till och med hipp istället för att vara en stigmatiserad motkultur. Detta är en process av selektiv anpassning till marknad och masskultur och debatten rör hur långt den ska gå. Ska olika delar av nördkulturen göras om för att bli öppna, tillgängliga och diversifierade eller ska de vara mer restriktiva och endast ta in dem som delar dess värderingar och ideal?1Detta är en mycket relevant fråga just för chankulturen som fortlever genom selektionen som kommer ur den utryckliga intoleransen.

1Själv anser jag inte att nördkulturen är skyddsvärd och tror inte heller att det inte är realistiskt att försöka hindra det men den är inte heller lika viktig för mig som för dem som har byggt sin identitet som nörd.

söndag 15 november 2015

Västerländsk exceptionalism

När jag kollade min ansiktsbok idag slogs jag av hur dominerande myten om västerländsk exceptionalism fortfarande är i västerländskt tänkande. Detta är förståeligt dels för att vi är i slutfasen av en period då västvärlden har varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt dominerande och det är få som ser längre tillbaka i tiden än några generationer dels för att vi förstår världen i relation till oss själva, vilket får oss att tillskriva oss själva en för stor roll.

Man ska inte luras att tro att myten snällt begränsar sig till delar av det politiska spektret.  Den är djupt diskursivt förankrad både på höger- som vänsterkanten, skillnaden är i hur den tar sig uttryck. Bland vänster(/)liberaler så tar den sig framförallt uttryck som en känsla av ansvar och skuld över alla världens problem: det mesta som är fel i världen kan skyllas på västerländsk kolonialism och kapitalism;  men frukta icke ty om Väst bara blir medvetet om sin skuld kan det kan rädda världen  genom fredsskapande insatser, generöst bidrag och flyktingmottagande. Det gäller i högsta grad den postkoloniala skolan som knappast kan sägas ha kommit över den koloniala eran. Det som predikas för västerlänningar är synd och botgöring, för subalterna att de kan skylla alla sina problem på väst.

Bland konservativa, nationella och neoliberaler florerar mer eller mindre fantasifulla myter om västerlandets uråldriga frihet, rationalism, företagsamhet och överlägsna gener. Neoliberaler tänker sig att väst ska "övertyga" de efterblivna delarna av världen att anpassa sig så att man kan nå historiens slut. De konservativa vilar på sina lagrar i trygg självgod förvissning om att ingen annan civilisation kan bli lika enastående som Väst om vi bara värnar det vi har nu. Mot dem står nationalpopulister som varnar för att denna högstående kultur och själva folkgemenskapen hotas av massinvandringen och förespråkar en rening för göra väst enastående igen.

Mot denna inskränkta, självgoda, självspäkande syn på sin egen förmåga och betydelse kan vi sätta ett historiskt-realistiskt perspektiv där Västs dominans framstår som en historisk period bland andra. Tillväxttalen i befolkning och kapital i resten av världen tyder på en kraftig regression toward the mean. Om Väst antar en mer ödmjuk syn på sig självt skulle det kunna ha många positiva effekter: antalet godhjärtade och missriktade västerländska interventioner i tredje världen skulle falla, vi skulle kunna förbereda oss på en mer marginell roll i världssystemet, vi skulle framstå som avsevärt mindre dryga, den muslimska världen skulle kunna hjälpas ur sitt mindervärdeskomplex, kognitiva knutar kring integration i Väst skulle kunna lösas et cetera. Ett utmärkt verk för att kunna sätt perioden av Västerländsk dominans i en globalhistorisk kontext är C. A. Baylys The Birth of the Modern World.

måndag 13 juli 2015

Kategoripolitik

"Tredje vågens feminism höjde det personliga till den politiska nivån, identitetspolitik sänker det politiska till den personliga nivån" - jag själv

Identitetspolitik bör överges som begrepp då det döljer den centrala poängen: att vem du ser dig själv som är inte lika politiskt relevant än vem andra ser dig som. För att omformulera det i strukturella termer, hur samhället och kulturen skapar kategorier av människor och behandlar dem utifrån kategoritillhörighet. På sätt kan vi kringgå den växande problematik vi får av att kombinera radikal individualism och essentiella grupper i politiken. Ingen får uttala sig om någon annans situation, men samtidigt reduceras människor till sina identiteter (ex. typisk för en vit feminist att säga så). När identiteterna vinner och når acceptans så låses de samtidigt i lag och normer: vissa passar inte in men förslag på förändring kan konstrueras som angrepp på identiteten, och identiteterna förväntas vara och agera som en enhet vilket leder till sanktioner mot dem som är illojala mot identiteten (ex. konservativa homosexuella).

Detta är knappast ett nytt perspektiv utan ligger nära åttio- och nittiotalens feminism, men vi tycks ha glömt bort det. Det nya jag vill göra är att ge det ett ord: kategoripolitik. Smaka på begreppet statliga kategoriseringsprocesser, låt det rulla på tungan och täcka alla nio tusen smaklökar:

video

torsdag 4 december 2014

Blockchoklad

Det är svårt med blockpolitik om ett parti som de andra avskyr står utanför blocken och är vågmästare. Om man inte vill ge det partiet inflytande kan vi låta det största av blocken få driva sin politik, vilket var vad vänstern gjorde mandatperioden 2010-2014 förutom en pinsam episod med 5:e jobbskatteavdraget. Nu har alliansen hindrat vänstern från att regera i minoritet. Om man varken samarbetar över blockgränsen eller låter den andra sidan regera i minoritet så innebär det att SD får inflytande som vågmästare. Om Alliansen tror att de ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten med passivt stöd från SD känns deras agerande på en gång cyniskt och naivt. SD har markerat tydligt att de kommer motarbeta alla regeringar som arbetar efter den nuvarande uppgörelsen om migrationspolitiken.

torsdag 6 november 2014

Internet som ett verktyg för social kontroll - åsiktskorridoren

Kan en smal åsiktskorridor ses som en återgång mot en historisk norm av hög social kontroll? Innan urbaniseringsvågen på 1800 och 1900-talen levde de flesta i Sverige och annorstädes i små samhällen med en intensiv social kontroll där oliktänkande sågs som något farligt och oönskat. I städerna var den sociala kontrollen mindre stark och idéer om åsiktsfrihet, fri debatt och dialektik åtnjöt större stöd. Internet har ökat möjligheterna för social kontroll, framför allt på delarna av internet där användaren inte är anonym (exempelvis facebook).

Vidare har det fört personer med olika åsikter närmare varandra på ett  sätt som främjar konflikt. Mycket ilska och ovett som man förut inte såg ventileras nu och man behöver knappastt leta för att hitta det. Folk är inte dummare eller mer fördomsfulla eller hatiska nu, men deras dumhet, fördomar och hat syns mycket mer. Vad det gäller våra åsikter blir det som att vi bor i samma lilla samhälle, fast vi pratar sällan med varandra men ofta om varandra.

På detta kommer en motreaktion och den använder de verktyg som internet ger. Om någon har en misshaglig åsikt eller gör något som du ogillar så är det lätt att mobilisera mot denne. Det går snabbt att sprida ditt budskap. Det är lätt att hitta "skandaler" och tvivelaktigheter då mycket av vad någon sagt sparas, speciellt om denna är känd. Media ger detta mycket utrymme. Detta fyller också en identitetsbyggande funktion då man definerar sin identitet och bevisar sin grupptillhörighet gentemot oliktänkande.

måndag 27 oktober 2014

En kort genomgång av invandrings- och integrationspolitiken i Sverige.


Vad tycker folk?

Den av regeringen Reinfeldt förda flyktingpolitiken verkar inte åtnjuta ett brett folkligt stöd. Den bästa bild vi har i frågan är den SOM-institutets vid Göteborgs universitet årliga undersökningar. Enligt den från 2012 tycker 45% att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, medan 29% procent tycker att det är ett dåligt förslag. 18% tycker att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar, 50% tycker att det är ett dåligt förslag. Det finns alltså ett folkligt stöd för att minska flyktingmottagandet. Detta stöd har dock minskat över tid. Även oron har minskat från 90-talets höga nivåer, men 60% av de tillfrågade är oroade över ökat antal flyktingar. Med det sagt så är ännu fler (78%) oroliga för ökad främlingfientlighet.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201409/16/20140916154104_Realtid981/20140916154104_Realtid981.dbp.asp
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1487/1487702_071-082-sandberg-o-demker.pdf
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1453/1453828_10-sandberg-o-demker.pdf

Hur går det?

Fram till nyligen fungerade det svenska flyktingmottagandet . Under den senaste mandatperioden har det nuvarande systemet för flyktingmottagandet slutat fungera. 12200 personer är nu placerade i privat ägda anlägningsboenden på småorter med sämre förhållanden än djur. De har mindre än 3m2 att leva på, bristande vård, hygien och små utsikter att få jobb eller boendeplacering.

Integrationspolitik har fungerat något sämre under en längre tid. Då dagens sociala system bygger på förvärvsarbete är detta ett någorlunda mått för integration. Under en längre tid har det varit marginellt svårare för invandrare att få jobb än svenskar. Detta beror nog både på skillnader i kunskaper/ färdigheter och fördomar. I dagens läge tar det i genomsnitt 10 år för en flykting att få jobb i sverige. Detta varierar såklart mycket mellan olika grupper: välutbildad över/medel-klass från andra länder har lättare att få jobb än illiterata bönder; det finns mer fördomar om muslimer och icke-vita; et cetera.

Vi måste få till en värdig och fungerande integration. Om vi lyckas med detta kan Sverige ta emot klart fler flyktingar än vad det gör idag. Om vi som nu inte lyckas med detta kommer SD:s stöd bara växa med varje nytt anläggningsboende som öppnas i småorter.

http://www.tino.us/2014/08/invandrares-inkomster-fran-arbete-och-foretagande-ar-41-procent-lagre-an-infoddas/
https://meritwager.wordpress.com/tag/blinkarp/
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Publiceringskalender/Visa-detaljerad-information/?publobjid=19289+
http://www.tino.us/2014/08/magdalena-andersson-har-fel-som-kostnader-for-migration-i-budgeten/
http://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2009_3-fr%C3%A5n-webb.pdf

SD - partiet som alla talar om

SD har en profilfråga, invandringen, och den är mycket viktig för SD:s väljare. SD:s väljare är också klart mindre tillfreds med hur den svenska demokratin fungerar och har mindre tilltro till politiker än väljare i stort. Dessa två saker samvarierar och kasusaliteten går åt båda hållen. En ska för den skull inte tro att SD:s väljare enbart är proteströster,

SD följt av S är de parti som flest anser är bäst på integration/invandringspolitik i Novus mätning innan valet vilket rimligen förklaras av deras politik bäst överrensstämmer med motviljan mot ökad invandring nämnd ovan.. Mittenpartierna har närmat sig varandra i invandring/integrations-frågor vilket gynnar partier som ligger utanför mitten. Dett gäller dock SD mer än F!/V då de har en större opinion att dra från och är mer extrema gentemot mittanpartierna.

Sverige är inte unikt i att ha ett större parti som fyller en främlingsfientlig, fascistisk, arbetarklasskonservativ eller populist-nationalistisk roll. Detsamma gäller de flesta länderna i västvärlden. En kan se det som ett sen-nationalistiskt problem. Det finns uppenbara problem med nationalism, speciellt när den bygger på kultur/etnicitet. Trots detta har den varit mycket användbar för vänstern genom historien då den skapar den gemenskap som behövs för vänsterpolitik och den tilltalar massorna. Idag är nationalismen är fortfarande en stark politisk kraft men inget liberal eller vänstern vill ta i på grund av ovannämnda problem. Det saknas dock alternativa visioner då den socialistiska drömmen fortfarande är befläckad av Sovjets förtryck och det folkliga stödet för internationalism är svagt.

Att dessa partier lyckas få fotfäste hos arbetarklasen är ett underkännande av vänstern, socialdemokraterna och de revolutionära partierna. En faktor är bristen på visioner om en bättre framtid hos de etablerade vänsterpartierna, en annan är att den traditionella arbetarklassen har fått det sämre i en period med konstant hög arbetslöshet vilken beror på strukturomvandling, globalisering, borgerlig politik men också invandring, en tredje är en växande kulturell klyfta mellan landet och de mindre orterna gentemot storstäderna. Denna utveckling kan snarare sägas vara ovanligt sen i Sverige efter Ny demokratis flopp. Jag tror detta beror på de svenska socialdemokraternas ovanligt starka grepp om befolkningen i arbetarklassen och på landet, en stark tilltro till staten och politiken och den relativt låga öppna rasismen i Sverige. I den ovan nämnda gruppen av partier skiljer sig SD genom sina moderna fascistiska rötter och den stora plats som socialdemokratiska slagord som folkhem och välfärd har i deras retorik.

Det är också ett underkännande av den liberala överideologin och politiken som har producerat dagens höga arbetslöshet men ger få lösningar förutom uppluckring av arbetsrätt och socialförsäkringssystem för att tvinga folk att ta jobb till lägre löner. Denna politik kombinerat med ökad invadring upplevs som ett hot mot jobb och lön av delar av arbetarklassen.

I ekonomiska frågor har SD ingen tydlig profilering eller politik åt antingen höger eller vänster. I kulturella frågor är SD däremot mycket konservativt. Högern har gått mot mitten och kan ha svårt att återerövra konservativa positioner från SD. Det finns nog utrymme för ett konservativt parti som vill ha mindre invandring som kan konkurrera med SD, förut var detta moderaterna. Men efter deras vändning i invandringsfrågan under Reinfeldt är det nog mycket svårt för dem att återta de väljare de förlorade till SD det senaste valet då SD verkar ha högre förtroende i dessa frågor bland väljare som vill ha en minskad invandring.

http://politologerna.wordpress.com/2014/07/01/sverigedemokraternas-opinionsutveckling-2001-2013/
http://politologerna.wordpress.com/2014/09/26/ar-sverigedemokraternas-valjare-protestrostare/
http://politologerna.wordpress.com/2014/10/09/varfor-litar-inte-sverigedemokraternas-valjare-pa-politiker/
http://www.novus.se/media/32581/novus_partiernas_b_sta_fr_ga_juni_2014.pdf
http://www.dagensarena.se/magasinetarena/henrik-arnstad-det-ar-vansterns-fel/
http://politologerna.wordpress.com/2014/08/06/anpassning-till-sd-en-vinnande-strategi-for-ovriga-partier/

Vägval
Som jag ser det står vänstern inför ett vägval. Vi kan fortsätta den av Reinfeldt inslagna vägen med större flyktingmottagande som vi försöker integrera med en uppluckrad arbetsrätt och en låglönesektor. Om vänstern går med på detta kommer den alienera betydande delar av arbetarklassen och riskera de vinster arbetarrörelsen har gjort. Den hotar också sammanhållningen med ökade skillnader mellan rika och fattiga, ofta längs etniska gränser. Man kan sammanfatta det som att vi tar emot en stor mängd flyktingar av vilka många blir ett utnyttjbart trasproletariat tillsammans med delar av arbetarklassen. Eftersom som Sverige är ett rikt land får antagligen flyktingarna det bättre ställt här än i sina hemländer.

Vi kan även försöka integrera folk med bibehållna kollektivavtal. Om vi vill hitta värdiga jobb åt alla som kommer krävs kraftiga åtgärder för att få ner arbetslösheten, genom investeringar och en utbyggd offentlig sektor. Det är dock inte säkert hur långt detta funkar då arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer i västvärlden sen kriserna efter Bretton Woods-eran. Med denna typ av lösning bör vi sätta upp och beivra någon sorts invandringskvot som beror på det ekonomiska läget, framförallt när det gäller arbetslöshet.

En tredje lösning är att sluta bry sig om att integrera genom jobb. Vi kan införa medborgarlön och försöka hitta meningsfull sysselsättning för de som är arbetslösa. Detta är nog mycket impopulärt och kommer att alienera många som känner att de får betala för lata och invandrare.

Oavsett vägval kommer vi snabbt behöva göra något åt krisen i vårat nuvarande system för flyktingmottagning, det är omänskligt, ovärdigt, kostsamt och driver folk till SD. Jag ser fram emot läsa Johan Westerholms bok om detta när den kommer: http://ledarsidorna.se/2014/10/den-humanitara-stormakten/