tisdag 15 augusti 2017

Kollektivt historiskt ansvar

Med anledning av ett avsnitt i filosofiska rummet med den oefterhärmlige Dick Harrisson och två andra personer som man inte hörde så väl på grund av hur han tog över konversationen. Det de pratade om var kollektivt historiskt ansvar, exempelvis om stater som oktrojerade handelskompanier som sålde slavar idag har ett ansvar. Konversationen utgick ifrån att det relevanta kollektivet att prata om var nationalstater, vilka behandlades närmast som enhetliga transhistoriska aktörer. Den tanken vänder jag mig emot. Det finns konflikter mellan grupper i alla samhällen och de ändras över historisk tid. För det andra så finns det andra viktiga kollektiv än stater så som företag, ätter, klasser, familjer.

För att strukturera mitt tänkande så har jag satt upp ett antal kriterier vilka jag menar bör beaktas i frågan. För att ansvar ska vara tydligt bör alla kriterier uppfyllas. Om kriterierna delvis är uppfyllda så finns det delvis ett ansvar.

Deltagande – De som deltog i beslutet är de som ska hållas ansvariga. I exemplet stater så bör man skilja på staten, beslutsfattarna och folkets flertal. I stater där folket inte har någon möjlighet att påverka besluten (exempelvis Ryssland under tsarväldet) har de inte heller något ansvar för besluten utan det ansvaret ligger enbart på beslutsfattarna. I en stat där folket flertal har möjligheten att påverka beslut genom att välja representanter (exempelvis en modern representativ demokrati) har dom ett begränsat ansvar. Exempelvis anser jag att de som är röstar eller arbetar för ett beslut bär mer ansvar för det än de som motarbetar det. Enbart i en stat där alla deltar i besluten som fattas kan alla dess medborgare hållas kollektivt ansvariga. Dessa stater har dock varit sällsynta och kortlivade.

Tid – Generellt sett så minskar ansvar med tid, för varje generation som går så ökar skillnaden mellan dåtidens människor och deras efterlevande. En viktig gräns är om det finns några personer kvar som deltog i eller utsattes för missdåd. Om inte så är det svårt att straffa eller kompensera någon individ. Efter det får man straffa eller kompensera efterkommande vilket känns mindre relevant eller önskvärt. Pågår missdådet fortfarande så är det inte en historisk fråga. Detta kan dock bero på hur brett man definierar missdåden. Om det är brett kan det vara svårt att utkräva ansvar, om det är snävt så pågår det kanske inte fortfarande.

Varaktighet – Är kollektivet som begick missdådet kvar? Jag anser att kollektiv kan ha ansvar och att en grupp kan vara densamma även efter att alla dess medlemmar har bytts ut. Ju mer gruppen förändras i struktur, lagar, sammansättning, desto mindre kan det sägas vara samma grupp. Ett intressant exempel är det demokratiska partiet i USA. Det var partiet som förespråkade slaveri innan och under inbördeskriget och efter det försökte hindra de forna slavarnas rätt till fullt medborgarskap. De byggde sitt röststöd på forna slavstater och drev en segregationspolitik som försämrade för afroamerikaner. Innan New Deal-koalitionen ändrade den politiska kartan kan partiet med rättas sägas vara ansvarigt för slaveri och rasism, eftersom det drev liknande frågor åt liknande personer. Efter demokraterna drev igenom medborgarrättslagstiftning som avhjälpte delar av problem de hade skapat och kostade dem de forna slavstaterna kan partiet svårligen sägas ha ett kollektivt ansvar för vad demokraterna stod för kring inbördeskriget.

Historicism – Ett dåd bör bedömas utifrån den moral som var rådande när och där det skedde. Med det menar jag inte en total moralisk relativism där något kan ursäktas med att man bara gjorde som alla andra, det är möjligt och vanligt att en stor grupp människor agerar omoraliskt. En bedömning bör ta hänsyn till huruvida dådet är förenligt med den tidens moraliska principer och system. Det kan finnas konkurrerande moraliska principer och system eller tolkningar av dessa vid samma tid och plats. I sådana lägen bör ett dåd bedömas utifrån alla relevanta perspektiv. Huruvida det hade varit möjligt för de som begick det att inse felet utifrån andra åsikter som fanns vid deras tid och plats.

Jag vill avsluta med ett exempel på min metod problemen med att behandla stater som transhistoriska enheter med ett kollektivt historiskt ansvar. Det kollektiv jag har valt är arketypen och skaparen av nationalstaten, Frankrike. Vad är Frankrike och när blir det till? Frankerna var en stam som invaderade och migrerade till Gallien, en provins Romarna hade erövrat från Gallerna som bodde där. Frankerna bosatte sig och blandade sig långsamt med befolkningen där. Under 400-talet började de skapa en egen stat ur den gamla romerska provinsen och vid århundradets slut var det ett löst sammanhållet kungadöme. Den karolingiska dynastin tog makten i detta kungadöme och expanderade det till att täcka hela Centraleuropa under Karl den store. Efter hans död kom det att ömsom splittras och enas av efterföljare från hans dynasti och andra dynastier. Den mest framgångsrika av dessa dynastier var capetingerna, av vilka tre grenar (Capet, Valois, Bourbon) regerade Frankrike tills revolutionen. Den stora massan av de franska kungarnas undersåtar utsögs och förtrycktes av monarki och adel. De hade vissa rättigheter men ytterst begränsade möjligheter att påverka politik förr än revolutionen blev mer radikal år 1792. Under och efter revolution fick folkets flertal mer eller mindre inflytande allt eftersom staten växlande mellan republik, absolut monarki, kejsardöme och konstituionell monarki. Under dessa år kunde vissa eller alla män rösta på representanter men det var först 1944 som alla vuxna medborgare fick rösträtt. 

När och var sätter man gränsen för vad och vilka som är Frankrike? Den som vill kan se ett Frankrike som sträcker sig lång in i medeltiden. Eftersom jag är demokrat så ser jag det som naturligt att sätta gränsen vid en politisk enhet där medborgarna gemensamt deltar i fria allmänna val. Jag kan inte se att enväldets Frankrike är samma kollektiv som dagens republik. Det har ungefär samma gränser yttre gränser men helt andra inre, det har en annan språklig sammansättning, det styrs på ett annat sätt och efter andra lagar, kulturens har förändrats radikalt. Ej heller kan jag se det Franska folket som kollektiv ansvariga för vad deras blåblodiga förtryckare gjorde.

Om vi tänker oss ett illdåd som begicks av det Franska staten under enväldet, säg etablerandet av slavplantager i Saint Domingue, nuvarande Haiti, under 1700-talet. Vi börjar med historicism som är den mest intressanta aspekten av frågan. Vad det möjligt att inse att slaveri var omoraliskt vid den här tiden? Mitt svar är ja. Många deltog i slavhandeln men få gjorde det med rena samveten. Dels fanns det motstånd mot slaveri vid denna tid sedan långt tillbaka, kyrkan hade förbjudit det under medeltiden, Bartolomé de las Casas hade fördömt det på 1500-talet och samtiden fördömde barbareskpiraternas förslavande av kristna. Detta eftersom det stred mot viktiga kristna principer: alla människor har själar och kan bli frälsta, behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. Trots detta tillät man slaveri i kolonierna och förbjöd det i hemlandet. Tidens viktiga kulturella rörelser, väckelsen och upplysningen tenderade båda mot slaveriet fast av olika skäl.

Tidsfaktorn minskar ansvaret. Många generation har gått sedan den tiden och inga förövare eller överlevare finns kvar. Det går att argumentera att slaveriet fortfarande lämnar spår men det är inte strikt korrekt. Mer korrekt vore att säga att koloniala mönster kvarstår och att ansvaret för dessa är en relaterad men annorlunda fråga.

Deltagande begränsar ansvaret till de som var delaktiga och tjänade på slavhandeln samt kungafamiljen, ministrar och den absoluta monarkin under Bourbonerna.

Varaktigheten minskar också ansvaret. Den 5:e franska republiken är inte samma stat som den enväldiga monarkin under familjen Bourbon och härrör ur motståndet mot enväldet. Däremot kan den nuvarande franska republiken hållas delvis ansvarig för vad den första republiken, kejsardömet och den senare konstitutionella monarkin gjorde mot slavupproret och senare Haiti då dessa stater är närmare föregångare. Familjen Bourbon och företag som grundats på slavhandel kan möjligtvis sägas ha ett ansvar, beroende på hur mycket de har förändrat sig.

Kan man hålla alla fransmän ansvariga för illdåd som begicks under enväldet? Nej.
Kan man hålla den franska staten ansvarig? Nej.
Efterlevande till plantageägare och slavhandlare. Delvis.
Efterlevande till familjen Bourbon? Delvis.

tisdag 23 maj 2017

Vänstern och historien

Jag har skrivit en rantig text för Heimdals tidskrift som jag länkar här nedan.
 
https://tidskriftenheimdal.wordpress.com/2017/05/23/vanstern-och-historien/

Denna bloggpost är ett ställe för kommentarer, ovett och diskussion om texten.

måndag 19 december 2016

Dropbox becoming an hero

This is another example why I do not believe anyone who says that the private sector is smarter or more efficient than the public sector.

Dropbox is competing in cloud hosting/file sharing against google, amazon, microsoft and host of other companies. For such a service you want stability, stability, stability. If you build something based on their service you take a leap of faith as you trust them to keep the service operating and handle your data faithfully. If they can not guarantee the links and files for a foreseeable future then what use is it to build on their architecture? That the service will be there and keep hosting your files is the starting point after which user interface, security and other thing come into consideration.This put them at a disadvantage against the giants as they are a smaller company, more likely to go down.

However, they had one major edge over their competitors: the public folder. This was the easiest system available for file sharing when it came out and a lot of people started using dropbox because of it. This gives both a network effect and a boost to trust from having more users. It also locks the users into Dropbox as they would have to change all their links, their programs etc. Dropbox was a better filesharing service than any of their competitors and this is how many people use it. For instance, Dropbox is used in the scientific community as a cheap and easy way to host and share electronic journals and provide the references in hyperlinks. Without it the archive and the links are deas.

Today dropbox announces that it will in fact not have its competitive edge, that it will not guarantee that its users links are stable and that its users will have to redo every link just as if they switch platforms. It's very hard to get people and organisations to change their routines for things like file handling once you have enough people accustomed to your product, that is why companies like Google, Microsoft and Facebook can get away with their shit. What Dropbox does is really pushing the envelope on driving away customers. It is like giving you a slap in the face while giving a one time offer to switch to another provider. If you also take into account the positive feedback, every customer who leaves makes the service worse/riskier for those who remains, this might actually end Dropbox which means that there is even less of a reason to stay.

Regardless of how this goes for Dropbox as a business this is a significant loss for society. This will mean roughly a billion dead links all over the internet on sites without native image hosting. This will mean that all businesses built on the architecture of dropbox public folders will lose time, money, reputation or just close down. It illustrates the dangers of putting infrastructure in private hands. I would argue that both a decentralised system where people own their own servers or making cloud hosting public are better options than the current system. There is danger in putting even more data in goverments hands but we already trust them not to abuse more important data than this and there are mechanism to hold it accountable.

lördag 15 oktober 2016

Kapitalism och marknad


Jag ser kapitalism och marknad som dialektiska motsatser. Kapitalismen uppkommer ur marknadsekonomin och men är en väl fungerande marknads motsats. Kapitalismen snedvrider marknaden och undergräver den helt om den inte hålls i schack.

Jag definierar kortfattat en marknad som ett anonymt utbyte av varor och tjänster genom priser. En marknad är ett decentraliserat/indirekt system för produktion och distribution av varor och tjänster. Den är ett sätt att förmå andra att producera varor och tjänster åt en själv, som beror av informationen som finns i dessa varor och tjänsters pris. D.v.s. pengar ger en en opersonlig makt över andra. Marknadsekonomi är det samhälle där de "viktigaste" varorna och tjänsterna produceras och distribueras via marknader.Man kan kategorisera marknader vidare, den viktigaste frågan är makten över hur priserna sätts. Sätts de av en enskild eller ett fåtal eller en mängd aktörer. (Aktörer kan vara mäktiga organisationer som stater eller företag eller grupper som familjer eller enskilda individer).

För att en marknad alls ska fungera behövs säkerhet, något eller någon som upprätthåller äganderätt och kontrakt. För att den ska fungera någorlunda effektivt behövs en stor mängd institutioner, normer, tekniker som förbättrar informationsflöde, säkerhet, möjlighet att försäkra sig mot risk etc. Marknaden är med andra ord en produkt av en väl fungerande stat och samhälle. För att en marknad ska fungera väl (utilitaristiskt) behövs jämlikhet i marknadsmakt. Ju större skillnader i makt desto mer snedvrids marknaden att producera och distribuera för de med mycket makt. Bristande konkurrens och stora välståndsskillnader är allvarliga hot mot en väl fungerande marknad vilket osökt för oss till nästa fenomen: kapitalism.

Kapitalism är utnyttjandet av marknadsmakt för att skaffa mer marknadsmakt. Den använder och undergräver väl fungerande marknader. I teorin om den fria marknaden driver konkurrens ner priserna och gör det omöjligt för en aktör göra en stor vinst över längre tid. Vissa använder detta som ett argument för att en oreglerad marknaden skulle fungera bäst. Ett mer rimligt sätt att på det hela är att endast genom att skaffa sig konkurrensfördelar kan aktörerna verkligen tjäna pengar. Konkurrensfördelar är som pengar en form av marknadsmakt och de tenderar att ackumuleras, pengar leder till konkurrensfördelar leder till pengar.

Med det sagt, så tillför kapitalismen också till marknadsekonomin: möjligheten att ackumulera marknadsmakt är ett starkt incitament till utveckling (tänk patent), marknader med en mängd små aktörer är instabila och har svårt att producera långsiktiga investeringar och utnyttja skalfördelar. Det finns olika kategorier, ofta efter vilka aktörer eller näringar som är viktiga (ex. statskapitalism, industrikapitalism, finanskapitalism).

Historiskt sett har marknader funnits i de flesta bofasta, lagstyrda samhällen som blir tillräckligt stora så att handel till stor del bedrivs med främlingar. De första skriftliga beläggen vi har är priser och skatter från Sumer i vars städer marknader dominerade av templen verkar ha varit regel. Kapitalism har också funnits på många platser, alla de ställen där det finns en tillräckligt stor marknad att manipulera.

Det vi menar som "Kapitalismen" är ett fenomen som blev tydligt först i Italien och sen Västeuropa från och med 1300/1400-talet. Jag skulle beskriva det som att finans och militär-kapitalister fick mycket makt över områdets splittrade marknader och de relativt små konkurrerande staterna och drev dem till expansion och militärteknologisk utveckling. I jämförelse hade Kina under samma period en mer dynamisk välfungerande marknadsekonomi, vilket delvis beror på att staten hindrade andra aktörer från att bli alltför mäktiga. Denna ledde till en stor befolknings- och välståndsökning under speciellt 1600 och 1700-talen vilket är varför Adam Smith som så många andra upplysningsmän såg upp till Kina.

De missade vad som hände runt omkring dem. Europas militär- och industrikapitalism bröt igenom barriären för mekaniserad produktion med fossila bränslen. Från och genom Napoleonkrigen exploderade Europas härsmakt ut över världen och inordnade den i sitt kapitalistiska system. Den brittiska erövringen av Indien och opiumkrigen för att öppna Kinas marknad för indiskt opium är av större betydelse för världens ekonomiska historia än laissez-faire politiken i metropolen. Det är den senare vi får höra om som modellen för industrialisering trots att ingen annan stat industrialiserade på samma sätt som Storbritannien eftersom ingen annan hade världshistorien största sjöimperium och ett stort teknologiskt övertag.

Kort bibliografi

Giovanni Arrighi, Det långa 1900-talet
Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing
Ferdinand Braudel, Materiell civilisation och kapitalism 1-3
Ferdinand Braudel, Kapitalismens dynamik
David Graeber, Debt, the Last 5000 Years
Andre Gunder Frank, Re:Orient
Kenneth Pommeranz, The Great Divergence
Peter Temin, The Roman Market Economy

fredag 17 juni 2016

Reflektioner kring en defensiv feministisk strategi

Feminismen har en kulturell hegemoni i Västvärlden idag. Med det menar jag en bred definition av feminism som: lika behandling av människor oavsett, kön, könsuttryck eller sexuell läggning. Det är rättfärdigat att göra undantag från detta för att kompensera för signifikanta strukturella ojämlikheter. Denna hegemoni är inte ohotad. Även om feminismen har vunnit många segrar så är den kopplas till liberalismen och socialismen vilka båda är på tillbakagång. Istället växer konservatismen, ridande på att nationalismen har övergetts av många liberaler och socialister samt den religiösa väckelsen inom islam och kristendom.
     Detta omskapar det politiska landskapet så att en kulturdimension läggs till den ekonomiska. Konfliktlinjerna är mellan medel- och arbetarklass, storstad och landsbygd. Ett tydligt exempel är kulturkriget mellan liberals och conservatives i USA, men även i Sverige ser vi en liknande utveckling. Feminismen riskerar att bli ett slagträ på storstaden/medelklassens sida istället för något som omfamnas av alla partier och grupper, att förlora sina kulturella hegemoni. I detta och kommande inlägg tänkte jag skriva ner mina tankar kring hur en defensiv feministisk strategi för att undvika en sådan utveckling kan se ut.

Normkritik - det är saligare att konstruera än att dekonstruera
    Det jag vill börja är en fråga om semantik som jag anser är relevant för hur den feministiska rörelsen ser på sig själv: ordet normkritik. Precis som med tillväxtkritik och arbetskritik känns ordvalet som gjort för att tilltala en minoritet intellektuella och se till att de förblir en minoritet. Detta ord är både otaktiskt och osant för att beskriva feministisk praktik i dag. Det är otaktiskt eftersom det får feminismen att verka som en mer samhällsomstörtande rörelse än vad den är. Detta kan entusiasmera de redan frälsta men avskräcker de osäkra, ovilliga och oinsatta. Det är osant eftersom feminismen så som den praktiseras idag handlar till stor del om att etablera nya normer för exempelvis samtycke vid sex, hur kvinnor bör skildras i media, hur man beter sig mot folk med avvikande könsidentitet, hur man uppfostrar barn.
    Normer är centrala i byggandet av det goda samhället. De får människor att behandla andra väl med hjälp av ett socialt tvång istället för ett lagligt eller fysiskt tvång. Till exempel gör det att de flesta personer inte skulle följa ett infall att tafsa på en annan person även om brottet antagligen inte skulle utredas av polisen. Det är orimligt att vara emot normer generellt, vilket är vad ordet normkritik antyder. Bör vi inte istället säga att vi vill uppnå är ett samhälle med feministiska normer? Här kommer till mer av en öppnare fråga. Kan feminismen både etablera en kulturell hegemoni och vara radikal/samhällsomstörtande? För mig är det första viktigare än det andra men jag utesluter inte att så bred rörelse som den feministiska innehåller båda delar. Det centrala för mig är att rörelsen behåller en bred folklig förankring och inte förlorar sig i intellektuella strider som den radikala vänstern gjorde på sjuttio-talet.

lördag 26 december 2015

Chankulturen enligt Buzzfeed

Buzzfeed publicerar en artikel om chankulturen som menar att den har smält samman med de konservativa gräsrötterna i USA i en motkultur till vänsterliberal identitetspolitik. Artikeln menar att kärnan i denna motkultur är rasism/sexism som ett motstånd mot att minoriteter flyttar fram sina positioner. Detta är ett bra tillfälle att säga något som som jag har tänkt på ett tag som folk inte brukar förstå.

Det är sant att chankulturen är en ironisk motkultur och att den som sådan reagerar på vilka som upplevs ha makten politiskt och kulturellt. Detta betyder att man ska vara extra försiktig med att läsa dess motkulturella uttryck som allmänt hållna åsikter hos dess medlemmar. Demografin nu är nog ungefär densamma som under Bushåren trots att anon uttrycker radikalt annorlunda åsikter (personer med någon av följande egenskaper: ung, nördig, misslyckad och man). Å andra sidan, som självutnämnda förlorare lockar chankulturen till sig de alienerade och misslyckade. Det kan vara så uttalat konservativa och rasister nu söker sig till chankulturen för att de känner sig alienerade och att chankulturen verkar tala deras språk.

Den alternativa förklaringen är vad man skulle kunna kalla en motkulturs självbevarelsedrift. För att vara en motkultur måste normies (reee!) hållas borta och det görs enklast genom att göra saker som normies inte förstår, som de tycker är motbjudande, som de aldrig skulle göra. På ett bildforum blir detta naturligt motbjudande och oförståeliga bilder och uttalanden. Uttrycklig intolerans blev viktig precis när 4chan blev allmänt känt, vilket var långt innan 4chan blev antilliberalt på grund av skiften i Amerikansk kultur och politik.

Om man ska försöka hitta en hård kärna i vad chankulturen står för i sin bredd är det väl snarare yttrandefrihet. 4chan är i grund och botten ett system för ofiltrerad, omodererad, anonym kommunikation. Sidan skapades från ett demokratiskt ideal, alla uttalanden skulle ges en rättvis bedömning genom en påtvingad anonymitet och avsaknaden av någon minimistandard upprätthållen av moderatorer. Du kan säga vad du vill och ingen kan döma dig för vem du är då det inte går att veta. Moot ville också undvika den självhävdelse, det drama och demakthierarkier som kommer av användaridentiteter på nätforum.

Om man flyttar fokuset till nuet så finns det tre politiska frågor som chankulturen deltar i och som är direkt relaterade till dess kärna. Den potentiellt viktigaste frågan är försöken från statligt och vänsterliberalt håll att kontrollera kommunikationen på internet för att städa bort det som är kränkande, sårande, opassande, moraliskt skadligt eller regimkritiskt. Den minsta frågan är den rättsliga regleringen av trollande inom näthatsdiskursen. Den fråga som synts mest i media är debatten kring den kulturella approprieringen av nördkulturen, ex. GamerGate. Nördkulturen är nu mera accepterad eller till och med hipp istället för att vara en stigmatiserad motkultur. Detta är en process av selektiv anpassning till marknad och masskultur och debatten rör hur långt den ska gå. Ska olika delar av nördkulturen göras om för att bli öppna, tillgängliga och diversifierade eller ska de vara mer restriktiva och endast ta in dem som delar dess värderingar och ideal?1Detta är en mycket relevant fråga just för chankulturen som fortlever genom selektionen som kommer ur den utryckliga intoleransen.

1Själv anser jag inte att nördkulturen är skyddsvärd och tror inte heller att det inte är realistiskt att försöka hindra det men den är inte heller lika viktig för mig som för dem som har byggt sin identitet som nörd.

söndag 15 november 2015

Västerländsk exceptionalism

När jag kollade min ansiktsbok idag slogs jag av hur dominerande myten om västerländsk exceptionalism fortfarande är i västerländskt tänkande. Detta är förståeligt dels för att vi är i slutfasen av en period då västvärlden har varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt dominerande och det är få som ser längre tillbaka i tiden än några generationer dels för att vi förstår världen i relation till oss själva, vilket får oss att tillskriva oss själva en för stor roll.

Man ska inte luras att tro att myten snällt begränsar sig till delar av det politiska spektret.  Den är djupt diskursivt förankrad både på höger- som vänsterkanten, skillnaden är i hur den tar sig uttryck. Bland vänster(/)liberaler så tar den sig framförallt uttryck som en känsla av ansvar och skuld över alla världens problem: det mesta som är fel i världen kan skyllas på västerländsk kolonialism och kapitalism;  men frukta icke ty om Väst bara blir medvetet om sin skuld kan det kan rädda världen  genom fredsskapande insatser, generöst bidrag och flyktingmottagande. Det gäller i högsta grad den postkoloniala skolan som knappast kan sägas ha kommit över den koloniala eran. Det som predikas för västerlänningar är synd och botgöring, för subalterna att de kan skylla alla sina problem på väst.

Bland konservativa, nationella och neoliberaler florerar mer eller mindre fantasifulla myter om västerlandets uråldriga frihet, rationalism, företagsamhet och överlägsna gener. Neoliberaler tänker sig att väst ska "övertyga" de efterblivna delarna av världen att anpassa sig så att man kan nå historiens slut. De konservativa vilar på sina lagrar i trygg självgod förvissning om att ingen annan civilisation kan bli lika enastående som Väst om vi bara värnar det vi har nu. Mot dem står nationalpopulister som varnar för att denna högstående kultur och själva folkgemenskapen hotas av massinvandringen och förespråkar en rening för göra väst enastående igen.

Mot denna inskränkta, självgoda, självspäkande syn på sin egen förmåga och betydelse kan vi sätta ett historiskt-realistiskt perspektiv där Västs dominans framstår som en historisk period bland andra. Tillväxttalen i befolkning och kapital i resten av världen tyder på en kraftig regression toward the mean. Om Väst antar en mer ödmjuk syn på sig självt skulle det kunna ha många positiva effekter: antalet godhjärtade och missriktade västerländska interventioner i tredje världen skulle falla, vi skulle kunna förbereda oss på en mer marginell roll i världssystemet, vi skulle framstå som avsevärt mindre dryga, den muslimska världen skulle kunna hjälpas ur sitt mindervärdeskomplex, kognitiva knutar kring integration i Väst skulle kunna lösas et cetera. Ett utmärkt verk för att kunna sätt perioden av Västerländsk dominans i en globalhistorisk kontext är C. A. Baylys The Birth of the Modern World.