Sartre och brädspelen

Jag har vanan att spela brädspel. Detta betyder att jag kan göra det utan att reflektera över det, att jag förstår världen genom brädspel och brädspel genom världen, att jag umgås genom dem. Jag är av och genom dem. Denna internalisering är dock av dubiöst värde. Jag har lyckats att bli mycket skicklig och bildad inom brädspel men något har gått förlorat, reflektionen, tanken. Det var en viktig anledning att jag började med brädspel. Det utmanar en, tvingar en att tänka, analysera och ta beslut. Varje nytt brädspel jag lär mig blir lättare, att spela svårare spel fungerar inte då det är mycket svårare att hitta spelare till dessa och de tar väldigt lång tid att sätta sig in i och spela.

Vanan sitter kvar, som vanor gör, och jag tycker att brädspel är mycket roligt ibland. Känslan av att göra saker av vana är dock skrämmande. Jag började fundera på vanan, och ju mer jag tänkte desto mer insåg jag att personer gör och gör om sig själva konstant. Vi bestämmer vad vi tänker, känner och klarar. Detta öppnar för existensialismens totala och plågsamma ansvar: vi kan inte komma undan genom att säga att vi har/inte har talang. I mahjongregelboken står det ”the players should improve themselves mentally during the game”, nu får det en ny innebörd. Är det inte en moralisk skyldighet att förbättra sig under spelet, att bryta ner dåliga vanor och bygga upp nya?

En invändning är att människan har begränsade resurser; tid, energi, social status med flera begränsar våra möjligheter att lära oss allt. Det är helt sant men ansvaret för prioteringarna ligger dock lika tungt på inviderna som världen på Atlas skuldror. Vem vi är är ett mycket svårt val, det tvingar en att tänka, analysera och ta beslut. Att skapa mig blir mitt nya brädspel. Min planerade strategi är att satsa på kunskap, det känns mycket mer meningsfullt än nöje. Jag tror att historien kommer att ge mig rätt.