Konspirationspartiet - gulligt men oroväckande

”Vår avsikt är att naprapater, akupunktörer, kiropraktorer, homeopater och andra alternativmedicinare ska bli erkända i svensk hälso- och sjukvård” - Lena-Maj Anding, gruppledare för mp i Stockholms läns landsting

Nidbilden av en miljöpartist ges utmärkt av Tim Minchin. Det oroväckande är att den stämmer på ett antal personer i partiets ledning.

Läs gärna vetenskap och forsknings lustmord, det är värt det: 
http://www.vof.se/folkvett/ar-2005/nr-2/miljopartiet-och-vetenskapen/

Exempelvis en motion från 2004: "Det innebär att samtliga konventionella mediciner måste receptbeläggas, eftersom dessa består av syntetiska ämnen och kemikalier som automatiskt är giftiga för kroppen"

Eller Per Gahrton: " [det har] länge rått våldsamt motstånd mot att pröva nya former för vård fullt öppet och med de berördas medverkan. Myndigheterna har bekämpat THX och annat som betecknats som kvacksalveri med oerhörd kraft; antroposofernas Vidarklinik har tidigare vägrats tillstånd för att injicera sina naturmedel och har tvingats slåss för varje preparat, varje piller."

Detta är inte heller bara löst prat utan mp har lyckats ge pengar till antroposofer och amalgamkonspiratoriker.

Detta skrevs 2005, hur ser det ut idag? I miljöpartiets senaste partiprogram, även om detta är väldigt vagt formulerat, kan man se antydningar:

 "För att öka kunskapen och förståelsen för komplementär medicin bör sjukvårdspersonal inom den offentliga vården ha möjlighet till utbildning om komplementär behandling."(alternativmedicin),

"Den vård som bedrivs av ideella krafter bör tillvaratas och uppmuntras. Landstingens möjligheter att skriva direktavtal med idéburna organisationer ska vara goda." (Vidarkliniken och dylikt) 

"Miljöpartiet vill också att arbetet med att använda alternativ till läkemedel, exempelvis motion på recept och psykoterapi, fortsätter att utvecklas då läkemedelskonsumtionen i dag är ett problem både för patientsäkerheten och miljön." (möjligtvis en referens till alternativmedicin)

Av de omnämnda i artikeln ovan sitter nu Gunvor C. Erikssoni riksdagen och är talesperson för jämställdhets- och folkhälsopolitik.. Jan Lindhom sitter även i riksdagen och har beställt en utredning om chemtrails av rikdagens utredningstjänst. En konspiration han inte är ensam om i partiet. Så 2/20 ledamöter är bevisat foliehattar. Före detta språkrör och styrelseledamot i El-överkänsligas förbund Lotta Nilsson Hedström sitter nu i kommunstyrelsen i Tomelilla och kandiderar till Europaparlamentet. Ingegerd Saarinen är den enda omnämnda miljöpartisten i reportaget som inte verkar ha gjort fortsatt karriär inom partiet, henne hittar jag ingen information om på MP:s hemsida.

Det vi ser är antagligen bara krusningar på ytan, om dessa personer kan fortsätta att göra karriär och klättra i partiet så antyder det att folk runtomkring dem inte tycker att de är galna. Michael Barkuns forskning antyder att den som tror ofta tror på flera, något som verkar vara fallet med t.ex. Lindholm. Vilka andra konspirationsteorier tror miljöpartiet på?

Eurozonen slår sig själv i huvudet med en kniv och undrar varför det inte känns bättre med 1 procents deflation som följd. Det hjälper säkert för att åtgärda de skuldproblem som inte fanns innan de började. Den svenska riksbanken drar sitt stå till stacken genom att lägga sig under inflationsmålet för att försöka minska hushållens skuldsättning. Det amerikanska politiska systemet är dysfunktionellt. Detta har jag kunnat fördra för att det i alla fall har gått framåt i resten av världen och den globala efterfrågan har därför kunnat hållas uppe. Nu ser vi dock betydande kapitalflykt från utvecklingsländerna, sjunkande valutor och sjunkande valutareserver vilket kan leda till lågkonjunktur och statsfinansiella kriser där. I en normal situation hade dessa länder kunnat exportera sig ur krisen, men nu finns det snart inga ekonomier kvar att exportera till. Kan vi inte typ investera i något vi behöver som järnväg eller kärnkraft eller vindkraft eller världens största fonduegryta? Vi gör om 30-talets misstag och jag kan inte göra något åt det...

Kris i trollningfrågan.

Jag läste en bra artikel om tankarna bakom yotsubasystemet som *chan-imageboards bygger på. Deras poäng var att de vill komma bort från pseudonymiteten i många forum eftersom de fann att den ledde till interna kotterier och tjafs och att folk sin nätpersona på tok för seriöst. Om man gjorde alla anonyma skulle bara innehåll räknas och diskussionen skulle nå en högre nivå. Detta gick som vi vet halvdant, man uppnådde något nytt men diskussionen blev snarare mindre seriös. Efter ett tag införde man begränsad frivillig pseudonymitet i form av tripcodes, som dock sällan används. Anonyma sajter är lättare att trolla då man inte måste skaffa ett nytt account hela tiden men å andra sidan så är det sällan man faktiskt kan uppnå särskilt mycket av att trolla ett *chanboard. Det bästa/värsta man kan göra är typ att länka folk till virus, jobbiga bilder eller ge dåliga råd.

Pseudonyma forum erbjuder andra möjligheter till nätmobbing (lol) eller allmän jävelskap då det finns en högre tillitsnivå där och folk värderar sina nätpersona. Detta gör att trollen kan göra mycket mer skada. Tekniker och måltavlor finns beskrivna på ED:s trollingportal vilket av någon anledning är den enda delen av den wikin som är seriös och informativ. Se länkar: http://encyclopediadramatica.es/Forum_COINTELPRO_Techniques http://encyclopediadramatica.es/Forum_Trolling
http://encyclopediadramatica.ces/PsyOps

Jag tror personligen att mängden trolling och kvalitén på innehållet också hänger ihop med gruppens storlek. När en grupp blir över ett visst antal går det ändå inte att upprätthålla en meningsfull kontroll över vilka de som postar är och då förlorar man fördelarna med pseudonymitet men är lika sårbar för trollning. I sådana lägen kan det vara värt anonymisera gruppen eller dela upp den i undergrupper som inte har något kontakt med varandra. Jag tror även att identiteter (baserade på IP), begränsade till tråden/diskussionen kan vara praktiska för att hålla ordning på vem som säger vad, vilket annars kan bli problematiskt på *chanboards. En dialog skulle då se ut på följande sätt:

Original poster: lol, this is so cash[länk]
poster 2: there's no wai dat could be right
poster 3: Old video is old
Original poster: It's on internet, it must be true =). Fuck you poster 3

o.s.v.

Postkolonialism/Postmongolism

Det postkoloniala som perspektiv

Denna essä utgår från att Annie Loombas Colonialism / post-colonialism kan ses som representativ för postkolonial forskning. Då ämnet är att kritiskt utvärdera det postkoloniala perspektivet bör jag precisera vad jag menar med det begreppet, vilket som Loomba betonar är svårdefinierat och används på många olika sätt av forskare och allmänhet.1 Ett perspektiv inom samhällsvetenskapen skulle kunna definieras som en grupp logiskt sammanhängande teorier som äger relevans för studiet av de flesta samhällen. Min förståelse och kritik av ett postkolonialt perspektiv bör förstås utifrån den definitionen av ett perspektiv, och problemen med att diskutera något så svåröverskådligt och oklart som den postkolonial litteraturen i sin helhet. Detta innebär att jag konstruerar något logiskt sammanhängande från olika åsikter, debatter och motstående teorier men förhoppningsvis också att det är klart vad jag menar och lätt att kritisera min tolkning av postkolonialismen

.

De teorier som definierar ett postkolonialt perspektiv är i min mening:

- Att den moderna europeiska kolonisationen hade och har stor påverkan globalt, och är distinkt annorlunda än tidigare kolonisationer.

- Att den moderna europeiska kolonisationen omskapade identiteter i kolonierna och hemlandet genom andrafiering av koloniserade folk.

- Att europeiska diskurser om vetenskap, civilisation o.s.v. nedvärderade och undanträngde inhemska diskurser och att dessa diskurser påverkades av den roll de spelade i upprätthållandet av kolonialväldet.

Vidare finns det en konceptuell glidning i modernt språkbruk där ett postkolonialt perspektiv mer kommit att betyda ett ras/etnicitetsperspektiv mer allmänt. Det är i och för sig sant att kolonialismen hade en viktig roll i formandet av dagens ras/etnicitetsdiskurs, framför allt i Europa och dess forna kolonier. Hudfärg och stamtillhörighet är dock äldre och bredare kategorier i den mänskliga historien. Jag kommer inte att ta hänsyn till denna användning av begreppet då det är i konflikt med begreppets ursprungliga betydelse och Loombas användning av det. Det finns en än mer specificerad användning av postkolonial i begreppet postkolonialt subjekt vilket beskriver individer i eller kopplade till avkoloniserade områden eller kvarlevande koloniala maktrelationer vilket jag ser som rimligt men inte diskuterar närmare.

Tidigmodern och modern kolonialism

'Modern European colonialism cannot be cut off from these earlier histories of contact,[...]And yet, these newer European travels ushered in new and different kinds of colonial practises which altered the globe in ways which these earlier colonialisms did not.'² Loomba vill hävda att den moderna europeiska kolonisation är annorlunda och hänvisar till dess koppling till den framväxande kapitalismen³ och vetenskapen.⁴ Hon förankrar också postkolonialismen i en äldre marxistisk intellektuell tradition. Hon diskuterar den koloniala perioden som en övergång från det feodala produktionssättet till det kapitalistiska och hur den moderna kapitalistiska kolonialismen var annorlunda enligt Lenins analys av imperialismen och hur den hjälpte till att frambringa den industriella revolutionen enligt Wallersteins världssystemteori.⁵ Denna modell av ekonomisk utveckling det industriella genombrottet är ifrågasatt i nyare forskning.

Att prata om ”modern europeisk kolonialism” som en företeelse förenklar och förväxlar flera vitt skilda historiska processer till den grad att diskussion riskerar att bli otydlig. Mellan år 1500 och 1900 sker betydande förändringar i ekonomi, religion, synen på hudfärg med mera. Detta till den grad att skillnaden mellan olika europeiska koloniala projekt under denna tid i min mening är minst lika stor som skillnaden mellan dem och kolonialism i andra tider eller på andra platser. Erövringen av Sibirien skiljde sig dramatiskt från erövringen av Inkariket, men var mer lik den Qing-dynastins erövring av Centralasien. Även om den hade stor påverkan på kapitalismens framväxt kan den spanska kolonisationen svårligen beskrivas som ett kapitalistiskt projekt, utan snarare som ärofyllda erövringar åt kristenheten. Inom de flesta europeiska kolonialmakterna hade olika kolonier olika ekonomiska och geografiska förutsättningar, olika rättslig ställning och kolonisatörerna kom från olika sociala bakgrunder. Brittiska Jamaica var inte som New England eller Australien, Goa var inte som Brasilien. Vidare är det oklart hur andra liknande utomeuropeiska kolonialmakter vid den här tiden som USA, Japan, Chile, Argentina, passar in i modellen.

Det finns problem med att utgå från att den moderna europeiska kolonialismen är särskilt unik i jämförelse med tidigare romerska, arabiska, mongoliska eller kinesiska erövringar av vidsträckta landamären utmed sina gränser. Det kan finnas fog för att tala om den europeiska imperialismen cirka år 1815-1914 som något sammanhängande och betydelsefullt. De politiska eliterna i Europa och vissa andra kolonialmakter kombinerade framstegstanken med tankar om rasmässig överlägsenhet och aggressiv nationalism vilket gav upphov till tankar om européers civiliserande uppdrag och kolonial kapplöpning. Det nya jämfört med tidigare kolonialprojekt var vetenskapen som maktlegitimerande grund och hur seriöst de tog civiliseringen, vilket ledde till omfattande försök att stöpa om andra samhällen efter sitt eget.

Det finns utöver det svårigheter med att utsträcka perioden av europeisk hegemoni mer än cirka år 1800-1950. Då bestämde olika europeiska makter, USA och Japan mycket av världspolitiken. Även under denna imperialismens höjdpunkt var deras grepp på periferin svagt då ett fåtal koloniala ämbetsmän var beroende av mängd inhemska furstar, byråkrater och tjänstemän. Innan dess var européernas ”kolonier” oftast små utposter under beskydd av lokala härskare, med undantag för Amerika, där européerna kunde ta kontroll över större territorier från folken som bodde där genom sin resistens mot sjukdomar och större skillnader i samhällsorganisation och militärteknologi. Innan 1800 var Mogulriket, Ottomanerna och Kina under Ming och Qing oftast militärt mäktigare än samtida kristna europeiska rivaler. Sinnebilden av en slav var i betydande delar av Europa en kristen tagen som fånge hos barbareskpiraterna. Därutöver var Kina motorn i världshandeln, framför allt när det gäller silver.⁶

Vidare perspektiv

Om det som jag hävdar rör sig om en kort period av europeisk dominans kanske det bör analyseras mer som en episod likt andra, varken unik eller med generell relevans. Eftersom vi är i slutet av den här episoden verkar den viktig men den kan komma att verka mindre viktig ur ett historiskt perspektiv. Vad skiljer exempelvis ett postkolonialt perspektiv på 1900-talets värld från ett postmongoliskt perspektiv på 1400-talets värld eller ett postromerskt perspektiv på det större medelhavsområdet under medeltiden?

Om man kopplar postkolonialism till europeisk imperialism blir det ett forskningsområde snarare än ett perspektiv. Ju mer man utsträcker det, desto mindre tydligt blir dess betydelse och desto mer upphöjer man den europeiska dominansen och exceptionaliteten. Om man istället frikopplar postkolonialism från modern europeisk kolonisation förlorar ämnet sin samhörighet men kan möjligtvis hitta en ny i ett större historiskt perspektiv på kolonisation.

Det finns gott om exempel på situationer i historien när en militärt framgångsrik elit har styrt över främmande folk som ser dem som utbölingar. Britternas lösning i 1800-talets Indien liknar mamlukerna i det medeltida Egypten eller den samtida Qingdynastin. De isolerade sig genom lagar och normer mot blandning med den inhemska kulturen och genom att vara mer enade än folket de styr över så att man behöll ett militärt och organisatoriskt övertag. För göra detta sökte härskarna aktivt skapa skillnad och framställa sig som mer civiliserade, manligare, ärorikare et cetera vilket postkolonialismen har modeller och begrepp för. I situationer där de inte har styrkan att göra detta kan de assimileras med lokala eliter och försöka framstå som inhemska härskare, som britterna gjorde i Indien på 1700-talet, eller Araberna på 700-talet. Detta har dock försvårats av nationalismens framväxt.

Sammanfattningsvis tycker jag att postkolonialism svårligen kan användas som ett perspektiv då det innebär en exceptionalistisk syn på Europas hegemoni som jag anser obefogad. Den europeiska kolonisationen och dess effekter är däremot ett relevant forskningsområde för att förstå dagens värld och de världar som föregick den. Än mer intressant vore ett jämförande globalhistoriskt projekt om hur olika eliter styr över folk som betraktar dem som främmande. En betydande del av den postkoloniala forskningen skulle vara nyttig i ett sådant åtagande.

1 Annie Loomba,Colonialism/Postcolonialism, Routledge, London 1998, s.7.

2 Loomba 1998, s.3.

3 Loomba 1998, s. 3-7.

4 Loomba 1998, s. 62-64.

5 Loomba 1998 s.3-4.

6 Dennis Flynn; Arturo Giraldez Williamson, “Path dependence, time lags and the birth of globalisation: A critique of O'Rourke and Williamson” i European Review of Economic History 8:1 (2004).

Det goda undervakningssamhället (utkast)

Dagens teknikanvändning har öppnat för att enkelt övervaka befolkningen i sin helhet snarare än i synnerhet misstänkta personer. Något som bekräftas av sommarens avslöjanden av National Security Agencys aktiviteter. Massövervakningen har uppmärksammats offentligt med jämna mellanrum utan att det får några mer betydande konsekvenser än att folk uppmanas att tänka på vem som kan ta del av din ”privata information” och försäkringar från företag och underrättelsetjänster att de hanterar informationen på ett säkert och professionellt sätt. Mitt intryck är att det finns en majoritet som accepterar övervakning på grund av de fördelar de drar av den samtidigt som det finns en majoritet som känner olust inför övervakning och att dessa majoriteter överlappar.

En viktig anledning till olusten folk känner är att övervakningen främst bedrivs av stora företag och statliga underrättelsetjänster vilka båda har en stor makt och är svåra att granska. Jag ser två idealbilder för hur samhället kan hantera övervakning. Den första är kryptoanarki, att rutinmässigt kryptera informationen som personer ger ifrån sig så att det blir ekonomiskt ohållbart att övervaka på stor skala vilket det har skrivits mycket om. Den andra är vad jag kallar det goda undervakningssamhället vilket denna essä kommer att argumentera för.

Min kritik mot kryptoanaki är trefaldig. För det första är det problematiskt att sätta sin tillit till kryptografiska system. De är fortfarande beroende av användarna använder dem på ett säkert sätt, något som knappast kan sägas om allmänhetens internetvanor. Med tillräcklig mycket datorkraft och hjärnkapacitet kan kryptering brytas; frihet från övervakning kan inte garanteras även om massövervakning kan göras dyrare. Moores lag garanterar att kryptografiska system behöver uppdateras för att hålla jämna steg med de som vill knäcka dem. Det finns också starka incitament att bygga in bakdörrar i systemen om inte all kod granskas öppet och ingående.

För det andra finns det mycket bra saker man göra med informationen man får genom massövervakning. Det är en ovärdelig källa till forskning om storskaliga beteendemönster, vilket innebär all samhällsvetenskap, psykologi, historia med mera. Det kan också användas för att mäta folks åsikter i olika frågor för en direktdemokrati i stor skala.

För det tredje är det svårt att gå över till ett sådant system då övervakning är så inbyggd i vår teknikanvändning. Ett tydlig exempel på detta är att nästan all vår internetanvänding går genom tredje part då knappt någon har kontroll över servrarna man använder och applikationer ersätter program. Vidare går mycket nätanvändning genom telefoner vilket lägger till en geografisk aspekt till den insamlade informationen. Många tjänster på internet har som affärsmodell att sälja informationen de samlar från sina kunder, vanligen för riktad reklam, vilket gör dem ekonomiskt beroende av övervakning. Rättsväsendet och underrättelsetjänsten använder sig också av information från telefonavlyssning, samtalsloggar, textmeddelanden och brev för att bevisa skuld. För att sammanfatta: en övergång från övervakning vore svårt att genomföra politiskt inte bara på grund av det skadar mäktiga särintressen utan också för att allmänheten är van vid övervakningen och dess frukter.

I dagens samhälle är det de som är mest rimliga att övervaka, höga politiker, tjänstemän, storföretag och militär som är svårast övervaka. I det goda undervakningssamhället är makten att övervaka är jämnare fördelad. Staten måste lite mer på medborgarna och med vissa undantag ska all data som samlas in genom massövervakning av landets medborgare delges också landets medborgare. Vissa militärhemligheter och pågående brottsutredningar kan tillåtas hemligstämplas med en starkt begränsning i tid och omfattning så att de som hemligstämplade dokumenten kan hållas ansvariga. Vidare kan man arvodera medborgargrupper att granska makthavare och öka meddelarskydd för att åtgärda maktobalansen mellan stora organisationer och enskilda individer.

Det är också ett sätt att öka medborgarnas tillit till staten vilket kan vara en väg ut ur tillitsfällan som många stater befinner sig i; medborgarna litar inte på staten eftersom den inte gör något åt deras problem och ger den inte politiskt stöd och skatt, staten kan inte hjälpa medborgarna eftersom den inte har råd och de är fientligt inställda till den. Genom att öppna för medborgargranskning av politiker och tjänstemän, blir medborgaren inte bara delaktig i sin egen övervakning utan också i statens kontrollapparat. Detta skapar en samhällsgemenskap.

En vanlig invändning mot övervakning är att det är ett steg på vägen till diktatur. Jag vill hävda att kopplingen inte är så enkel. Övervakning kan stödja en diktatur genom att den uppmuntrar till normativt beteende och att den gör att man kan komma åt enskilda oliktänkande. Det som stater står och faller på är dock våldsmonopolet. Under den arabiska våren kunde detta ses med önskvärd tydlighet; Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Ali Abdullah Saleh förlorade militärens stöd och föll snabbt: Bashar al-Assad och Muammar Kaddafi hade stöd av en elit av militären och kan endast avsättas med vapenmakt. Min poäng är att vi bör vara mer rädda för yrkesarméer än övervakning vad det gäller hot mot demokratin. Övervakningens normerande effekt kan fungerar åt motsatt håll genom att inskärpa uppslutningen bakom demokratiska ideal, och försvåra ränksmideri.

Den normerande effekten är det mest problematiska med storskalig övervakning. För att det inte ska leda till en självcensur som kväver ny kultur och politiska idéer behövs en acceptans för mänsklig felbarhet och icke-normativt beteende. Vad det gäller mänsklig felbarhet tror jag att vi är långt bort från att acceptera det även om det är en kliché. Den förhärskande bilden av människan är fortfarande som rationell och egennyttig individ. Vilket gör att en fel kan nå vid spridning

Jag vill däremot hävda att acceptansen för avvikare är starkare nu än någonsin i den mänskliga historien och jag tror att vi kommer se en fortsatt utveckling åt det hållet när samhället blir mer välmående, urbant och sekulärt. Privatlivet kom till som en reaktion på den starka sociala kontrollen i byar och städer under den tidigmoderna perioden. Den sociala kontrollen verkade genom religion och heder för att skapa motståndskraftiga samhällen som kunde härda ut svält, sjukdom, krig och skatter. Med sjuttonhundratalets ekonomiska uppsving för städer och handel och kritiken mot religion och det feodala blev borgerliga ideal som den könade delningen av livet i offentligt och privat allmänna. Min poäng är det går att bygga ett gott samhälle utan privatliv även om vi är vana vid att ha ett privatliv.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att det goda övervakningssamhället om än ovant är bättre än alternativen. Självförnekelsen kring övervakning vi lever i nu är farlig då den utvecklingen går mot oövervakade övervakare i säkerhetstjänster och företag och de allestädes övervakade medborgarna. Kryptoanarkin är en teknologisk lösning på ett socialt problem som inte håller hela vägen. Kvar återstår då att lita på medborgarna och låta dem vara kontrollapparaten.

Rant om Civ V (tyvärr på engelska)

If we assume that BNW is the final expansion for Civ V, now seems a good time to reflect on how well Civ V works as a game in itself and as part of the Civ series. My view is that Civ V shows the most promise of all the games so far due to the elegant game design. It is the best for multiplayer as it is fast paced and the combats are so much fun against competent players. It is the most accessible with good graphics and intuitive mechanics. However it is lacking in many of the details, allow me to specify.

Tying culture to social policies was a brilliant move as it makes culture worthwhile and allows you to specialise your civilization. However, there are balance problems between and within the policy trees which makes games very similar. Tradition and rationalism are incredibly common, whereas opening with honor or piety is almost always quite bad. You take commerce for protectionism and the purchase discount, the other policies are just taken to get to these two. The new culture victory is the best so far in the series as it is much mroe interactive. However, i think that great works give to little culture and tourism in comparison to GWAM other abilities, and the bonii from buildings and internet. If you are not playing for a culture victory when would you ever want a great work instead of 8 turns of culture or a golden age? Further, since great works are quite bad, so are operas and amphitheaters, for anyone without a large surplus of great works. They could use a specialist slot, add a studio for artists at Guilds when your at it.

The same problem exists with technology, there are so many techs that you research just to get to something else. I appreciate that the technology tree is more clearly organised than in Civ IV but again it makes games very similiar as you can not really beeline that far. What would be needed is two things: being able to research technologies without all the requirements at substantial extra cost (around 40% per missing requirement) and decreasing early science by a bit. The main problem with early science is that national college is way so strong that becomes an obvious choice to build as soon as possible and once you have built it the technologies goes by much faster than you have time to use the new buildings and units. Academies are also too strong in comparison to manufacturies and customs houses. (National college should be about 25% science, 1 Great scientist point, 1 culture and academies 6/8/10 science.)

The national wonders again have the same problem, it is boring to build a building in all your cities just to get access to a national wonder, remove that requirement and price them according to how strong they are. It would be great if you could use them to increase the benefits from city specialisation, the very bland Iron Works could give bonii to manufactories and and great engineer generation for instance. (25% production, 25% engineer generation 2 prod from all manufactories). The two problems mentioned above are probably related, as they are ways to use up production to avoid filling the map with units. There has to be a more fun way to do this, for instance making converting production into science and gold more lucrative and adding culture and faith convertion as well. A (hammers^1/2)/50 multiplier seems about right meaning that 25 hammers will increase your science/culture/faith output by 10 % whereas 100 hammers will increase it by 20%.

I like 1 unit per tile a lot, as it makes combat more interesting and I think that it has great potential. In my opinion there needs to be a bit more space to manouvre and more battles away from cities. If cities are made weaker it will not be as dangerous to move by them and you will need to shield the city with things like melée units in forts. An option to increase the distance between cities is to make it possible to utilise the fourth and fifth ring around the city for production, and make them a bit more expensive to get. This allows for cities to grow profitably beyond 30 when you usually have used most good tiles and specialists. To balance this bonus to tall strategies you could lower the happiness cost of cities from 3 to 2 happiness. Another idea to increase the space for manouver is to make units easier to eliminate. That way you could make the production bonii stronger: the general bonuses from workshop/factory could increase to 15% and the specialised from forge, stables, seaport to 25%.

The trading system is finally good in BNW, but why are the two earlier systems retained? Does anyone think that trading luxury goods is fun? Roads have many applications but could be tied into to the new trade system better by giving a +1 bonus to internal trade routes wholly on roads or by making the range bonus more important. Internal trade routes should take away around 1/3 of the resources transferred as they dominate over the more fun external trade routes now. Moreover, the bonuses to naval trade routes are way strong and only reasonable because sea tiles are crap. As it is now the optimal city is in 1 tile wide, 3 tile long bay. A better solution would be to make the naval bonus 50% instead of 100 and add +1 gold on sea tiles at seaport/harbour and add a national wonder to give 1 production/gold on sea tiles.

Att tänka ut smädande tillmälen åt Laila Freivalds eller en liten text att skicka till Radiotjänst.

Radiotjänst har börjat begära pengar av personer med datorer, däribland jag. Jag tänker bestrida deras fakturor först och främst för att det är en skymf mot datorer. Här nedan är mitt brev. Klipp och klistra som du önskar, du som också har fått en faktura från radiotjänst.

Jag vill bestrida att en dator med internet utan ett tv-kort eller dylik utrustning är "teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program". För det första så bygger inte internet rent tekniskt på utsändning eller vidaresändning, utan på inhämtandet av information via TCP/IP-protokollet. För det andra så är det självklart att all digital information, däribland digitaliserade tv-program, kan behandlas av en dator med rätt program, det är definitionen av en universell turingmaskin. Det finns dock ingen avsikt att ta emot televisionsutsändningar i designen, televisionen fanns inte ens när datorn blev till. Att hävda att datorn är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program är likvärdigt med att hävda att våra hjärnor är avsedda att titta på TV-program eller att förstå kvantmekanik eller att tänka ut smädande tillmälen åt Laila Freivalds. Även om dessa saker kan göras med en mänsklig hjärna, är det befängt att hävda att den är avsedd att göra det.