AI-bubblan?

Är investeringarna som görs i ”AI” en bubbla? Bubblor är ett återkommande psykologiskt fenomen i kapitalistiska samhällen. När en tillgång ökar i värde (det kan vara allt från tulpanlökar, till aktier, webbsidor eller internetmem) blir de som går i bräschen rika. När bubblan växer känner människor rädsla för att missa en stor välståndsökning vilket får fler och fler att hoppa på tåget. För de som har gjort det och investerat tid, pengar och anseende i idén att AI kommer att förändra världen utgör människans ovilja att erkänna misstag en spärr mot att ompröva sina beslut. Även när problem och järtecken hopas konstruerar vi hellre motberättelser: varför skulle så mycket pengar satsas om det inte fanns en vinst? Vi tror också lätt att de vars förmögenhet ökat är genier som vet vad de gör. Motsatsen, att de hade tur och nu har hybris, är inte lika lockande då den implicerar att världen är orättvis och att ekonomiskt värde är godtyckligt.  

Vad är då tecknen? Det första är att AI-labben förlorar stora och ökande mängder pengar och försöker dölja detta. Granskningar antyder att Anthropic och Open AI:s kostnader för att köra sina modeller är avsevärt högre än priset de kan ta ut av sina kunder per användning. I sin redovisning verkar Open AI förlägga kostnader till exempelvis marknadsföringsbudgetar eller SPV:er – en teknik Enron använde och fälldes för. För att få intäkterna att se högre ut rapportera labben inte årliga intäkter utan annualiserade intäkter, det vill säga att de tar årets bästa dag och multiplicerar den med 365. Även om vi litar på deras siffror visar Anthropics läckta redovisning att de fick in $ 5 miljarder för en kostnad av $ 42 miljarder.

Detta är särskilt problematiskt då de har kontrakterat för $500 miljarder i molntjänster de närmsta åren som de därför enbart kan betala med gigantiska lån eller investeringar. Majoriteten av intäkterna kommer från Amazon och Google och en stor del av molntjänsterna är kontrakterade från samma två företag vilka har räknat in dessa som framtida intäkter i sina balansräkningar. På ett liknande sätt lånar/investerar Nvidia pengar i sina egna kunder för att de ska ha råd att köpa deras chips. En risk med denna cirkulära finansiering är att om något företag faller sprids risken till hela industrin likt finanskrisen 2007. För att få en bild av lönsamheten i hela sektorn adderade journalisten Ed Zitron utgifter och intäkter kopplade till AI från labben och de sju stora teknikföretagen t.o.m. i år vilket blev utgifter kring $ 1 000 miljarder och intäkter på 50 miljarder. Även här är glappet mellan utgifter och intäkter enormt och det är svårt att se hur det kan slutas.

Det andra tecknet är uppskjutandet av AI-labbens börsnoteringar. En trolig anledning till detta är att inför en börsnotering behöver företagets redovisning granskas och offentliggöras. I en bubbla vill du få andra att köpa dina övervärderade tillgångar innan bubblan spricker och en lyckad börsnotering tvingar exempelvis indexfonder att köpa in sig. Förseningarna är potentiellt katastrofala för stora investerare i AI-labben som Oracle vars kreditvärdighet sjunkit till strax över skräp (BBB-) och därför sett sina lånekostnader öka. Så även för de anställda i företagen som tagit ut lån för att köpa andelar. Så länge ett företag upplevs som växande kan det betala anställda och investerare med andelar i sig själv som kan säljas vidare till allmänheten när företaget börsnoteras. Hur gör då AI-labben för att upprätthålla den bilden?

Detta för oss till det tredje tecknet, AI-labbens desperata domedagsmarknadsföring. De släpper återkommande nyheter om att deras modeller ”riskerar att utplåna mänskligheten”, ”har brutit sig ut ur sin testmiljö” eller ”inte följer sin moraliska programmering”. I ett normalt fall är det dålig PR att lyfta fram riskerna med din produkt men om du ska motivera börsnoteringar av Open AI och Anthropic på $ 1000 - 2000 miljarder vardera trots förlusten de gör nu måste det framtida löftet vara gigantiskt. Detta vore den största enskilda investeringen i mänsklighetens historia, för att den ska betala av sig måste AI vara den viktigaste och mest profitabla teknologin i mänsklighetens historia. Är den det?

Kortfattat, nej. Det vi nuförtiden kallar AI är stora språkmodeller. Dessa består av matriser med miljoner till miljarder parametrar som tränas på mänsklig text genom att ge textbitar numeriska värden. Dessa värden låter modellen slumpmässigt förutsäga nästa ord med resultat som är textlika. De är ibland osanna och ofta riktare på plattityder än originalitet. Dessa fel är en del av själva arkitekturen som saknar någon världsmodell eller tänkande då utan slumpar fram sina resultat. Trots detta visar modellerna goda resultat på vissa uppgifter: textöversättning, mönsterigenkänning, skrivande av kod, matematik. Den nuvarande metoden för att förbättra modellerna är att exponentiellt öka mängden data och processorkraft i modellen med hoppet att kvantitet ska bli kvalitet. Centrala problem med den strategin är att det inte finns något bevis för att den kommer fungera men att det med säkerhet kommer öka kostnaderna för att träna och köra modellerna på grund av all processorkraft som krävs. Denna processorkraft finns inte än varför alla de stora teknologiföretagen är i en kapplöpning att bygga datacenter. Dessa datacenter som ska byggas saknar byggplatser, elförsörjning och vatten för kylning. Går det att lösa?

Troligen inte. Datacenter är fruktansvärt impopulära i lokalsamhället – särskilt i USA där 75 - 90% av tillfrågade motsätter sig dem – då de släpper ut koldioxid, PFAS, ljudföroreningar, luftföroreningar och leder till stora ökningar på priset för el och vatten utan att skapa jobb efter själva konstruktionen är färdig. Detta skapar stort lokalt motstånd, flera städer och delstater har fått till förbud och fördröjningar av datacenter. Det tar normalt kring två år att bygga ett datacenter men processorkraften behövs nu. Därför har det planerats ohemula mängder av datacenter som ska byggas och AI-labb har skrivit upp sig på att köpa deras processorkraft. Varifrån kommer pengarna till detta om labben blöder pengar?

Pengarna kommer från lånemarknaden som finansierar AI på bekostnad av andra företag, infrastrukturinvesteringar, bostadslån och till och med den amerikanska staten. Den som följer ekonomiska nyheter har sett att USA:s ränta för 10-åriga statsobligationer har ökat med över 1% det senaste året till över 5%. Detta låter inte som mycket, men betänk att USA:s statsskuld är på $ 40 000 miljarder och att staten så sent som 2020 lånade till 0,5 - 1%. Om lånen rullas över till den nya räntan blir kostnaden 2000 miljarder årligen, dubbelt så mycket som försvarsbudgeten, en ohållbar nivå när budgetunderskottet samtidigt ökar på grund av skattesänkningar för de rika och ett misslyckat krig som genomförts av den nuvarande regeringen. En långsiktig anledning till att räntan har ökat är minskat förtroende för USA:s ekonomi men på kort sikt är det mest avgörande bristen på långivare. Samtidigt med den ökande svårigheten att låna till något annat än AI har USA en ökande inflation driven av framförallt energipriser där kriget har minskat tillgången och datacentren ökat efterfrågan. Denna slår hårt mot privatpersoner och mindre företag när centralbanken höjer styrräntan.

Att så mycket pengar går till de stora teknologiföretagen borde väl betyda att de har en solid ekonomi i alla fall? Det ser inte ur så på marknaden för kreditswappar där det handlas i risken att de går i bankrutt. Kreditrisken bedöms där ha ökat för hela sektorn: AI-labb, stora teknikföretag och datacenterleverantör. Särskilt utsatt är Oracle som stäms för att ha dolt sin skuldsättning med tveksam redovisning och nyligen försökt mygla sig ur ett dyrt datacenterkontrakt. Dess kreditrisk har ökat flera procent och analytiker som Michael Burry, känd för att ha förutspått husbubblan 2007, satsar på att företagets värde kollapsar nästa år. 

Att den enda del av USA:s ekonomi som växer är ”AI” och den gör det baserat på lån, inte på intäkter, är ett tydligt tecken på en bubbelekonomi. Om den spricker kommer det troligen att drabba världsekonomin, inte bara amerikanska teknologiföretag, då aktiemarknaden sjunker (vilket påverkar se flesta svenska privatsparare och pensionsfonder) och den amerikanska staten redan nu har en ansträngd ekonomi med vilken den ska försöka hindra en upprepning av spridningseffekterna från den senaste finanskrisen. Hur mycket förtroende har du för den amerikanska regeringens förmåga att hantera en omfattande ekonomisk kris?

Åter till psykologin. Kan verkligen några av världens rikaste människor satsa på något så olönsamt? Jag tror det. Vissa är nog cyniska och hoppas på att sälja innan bubblan spricker. Andra vill desperat få sina företag att se växande ut för att leva upp till sina börsvärderingar (tänk Meta). Alla de stora teknologiföretagen har fåfängt sökt nästa stora grej de senaste femton åren med resultat som VR-glasögon, metaverse, krypto, NFT:er, Internet of Things, Platform as a Service. Det är inte konstigt att de hoppar på den nya trenden.

En tredje grupp är de som är del av eller påverkade av rationalistkulturen i Silicon Valley som tror att de är nära att skapa gud i maskinform (exempelvis Thiel, Altman och Amodei). Jag är bekant med den sen 2008 då jag läste deras forum och bloggar, särskilt Less Wrong och Slate Star Codex. Det som då var en insnöad nördsubkultur som diskuterade filosofi och science fiction är nu en högerradikal kult som tror att Singulariteten är oundviklig snarare än hypotetisk. Med detta menar de ungefär skapandet av en övermänsklig intelligens som kan komma att ta makten i världen eller integrera all mänsklig medvetenhet eller utplåna oss. Sen Kurzweils Singulariteten är nära kom ut 2005 har de förutsagt den felaktigt ett antal gånger vilket har fått dem att tro mer på Singulariteten snarare än mindre. Vissa rationalister är rädda för mänsklig utplåning och vill hindra AI-utveckling. Andra är rädda för att själva bli straffade av maskinguden om de arbetat emot den (sök på Rokos Basilisk). En tredje grupp tror att maskinguden kommer att lösa allt från cancer till klimatförändringar. Teknoligarker som Musk och Thiel är fokuserade på att själva komma först dit och kontrollera den. Thiel hävdade i sina föreläsningar om antikrist att de som motarbetar teknikutvecklingen är djävulens hantlangare och nämnde Greta Thunberg som en möjlig antikrist.

Deras eskatologiska tro må vara genuin men den fungerar även som ett sätt att motivera börsvärderingar, att få känna sig viktiga, att koncentrera makt och pengar till sig, att argumentera mot att åtgärda samhällsproblem idag. Om du tror att du har människans öde i dina händer blir allt annat futtigt och moraliska spärrar släpper. Här har vi en högst verklig fara med AI, att dess politiska ekonomi ger makt åt teknoligarker som är höga på ketamin, undergången och sina egna språkmodeller. De är fientliga till demokrati, icke-vita, jämlikhet, klimatåtgärder, fackföreningar och ser oss som NPC:er, oviktiga sidokaraktärer att utnyttja. Om du vill se teknoligarkernas framtid redan idag, kan du granska arbetsförhållandena i Kenya där AI-modellerna tränas. Det vore ett nöje att se deras uppblåsta egon och aktieportföljer spricka med AI-bubblan. Förhoppningsvis gör den det snart så att kostnaden för oss NPC:er blir lägre. Jag har beskrivit bakomliggande orsaker ovan men den utlösande orsaken kan vara allt från fördröjda datacenter, en misslyckad börsnotering, läckta redovisningar, lån som inte förnyas till en självförstärkande rörelse på finansmarknaden. På grund av bubblornas psykologi är det svårt att förutspå exakt när den spricker då marknaden kan förbli irrationell länge

 

Källor

Opeyemi Babalola – “Michael Burry just put a date on Big Tech's AI reckoning, and Oracle's $664 billion lands in crosshairs” i Yahoo Finance – https://finance.yahoo.com/technology/ai/articles/michael-burry-just-put-date-214700795.html

Dean Baker – “AI Bubble: The Money is just not there” i The Tech Report

Cory Doctorow (2026) – The Reverse Centaur´s Guide to a Life After AI

Brian Merchant – Blood in the Machine https://www.bloodinthemachine.com/

Cal Newport – Dear AI Companies: Stop the “Doom Trolling” https://calnewport.com/dear-ai-companies-stop-the-doom-trolling/

Astra Taylor & Naomi Klein (2026) – End Times Fascism

Adam Tooze (2018) – Crashed

Echo Wang – “Anthropic's IPO prospectus shows sweeping AI vision, surging costs

“ i Reuters https://www.reuters.com/business/finance/anthropics-ipo-prospectus-shows-sweeping-ai-vision-surging-costs-2026-09-28/

Ed Zitron – Better Offline (podcast)

                – Ed Zitron's Where's Your Ed At http://www.wheresyoured.at/

 

Kollektivt historiskt ansvar

Med anledning av ett avsnitt i filosofiska rummet med den oefterhärmlige Dick Harrisson och två andra personer som man inte hörde så väl på grund av hur han tog över konversationen. Det de pratade om var kollektivt historiskt ansvar, exempelvis om stater som oktrojerade handelskompanier som sålde slavar idag har ett ansvar. Konversationen utgick ifrån att det relevanta kollektivet att prata om var nationalstater, vilka behandlades närmast som enhetliga transhistoriska aktörer. Den tanken vänder jag mig emot. Det finns konflikter mellan grupper i alla samhällen och de ändras över historisk tid. För det andra så finns det andra viktiga kollektiv än stater så som företag, ätter, klasser, familjer.

För att strukturera mitt tänkande så har jag satt upp ett antal kriterier vilka jag menar bör beaktas i frågan. För att ansvar ska vara tydligt bör alla kriterier uppfyllas. Om kriterierna delvis är uppfyllda så finns det delvis ett ansvar.

Deltagande – De som deltog i beslutet är de som ska hållas ansvariga. I exemplet stater så bör man skilja på staten, beslutsfattarna och folkets flertal. I stater där folket inte har någon möjlighet att påverka besluten (exempelvis Ryssland under tsarväldet) har de inte heller något ansvar för besluten utan det ansvaret ligger enbart på beslutsfattarna. I en stat där folket flertal har möjligheten att påverka beslut genom att välja representanter (exempelvis en modern representativ demokrati) har dom ett begränsat ansvar. Exempelvis anser jag att de som är röstar eller arbetar för ett beslut bär mer ansvar för det än de som motarbetar det. Enbart i en stat där alla deltar i besluten som fattas kan alla dess medborgare hållas kollektivt ansvariga. Dessa stater har dock varit sällsynta och kortlivade.

Tid – Generellt sett så minskar ansvar med tid, för varje generation som går så ökar skillnaden mellan dåtidens människor och deras efterlevande. En viktig gräns är om det finns några personer kvar som deltog i eller utsattes för missdåd. Om inte så är det svårt att straffa eller kompensera någon individ. Efter det får man straffa eller kompensera efterkommande vilket känns mindre relevant eller önskvärt. Pågår missdådet fortfarande så är det inte en historisk fråga. Detta kan dock bero på hur brett man definierar missdåden. Om det är brett kan det vara svårt att utkräva ansvar, om det är snävt så pågår det kanske inte fortfarande.

Varaktighet – Är kollektivet som begick missdådet kvar? Jag anser att kollektiv kan ha ansvar och att en grupp kan vara densamma även efter att alla dess medlemmar har bytts ut. Ju mer gruppen förändras i struktur, lagar, sammansättning, desto mindre kan det sägas vara samma grupp. Ett intressant exempel är det demokratiska partiet i USA. Det var partiet som förespråkade slaveri innan och under inbördeskriget och efter det försökte hindra de forna slavarnas rätt till fullt medborgarskap. De byggde sitt röststöd på forna slavstater och drev en segregationspolitik som försämrade för afroamerikaner. Innan New Deal-koalitionen ändrade den politiska kartan kan partiet med rättas sägas vara ansvarigt för slaveri och rasism, eftersom det drev liknande frågor åt liknande personer. Efter demokraterna drev igenom medborgarrättslagstiftning som avhjälpte delar av problem de hade skapat och kostade dem de forna slavstaterna kan partiet svårligen sägas ha ett kollektivt ansvar för vad demokraterna stod för kring inbördeskriget.

Historicism – Ett dåd bör bedömas utifrån den moral som var rådande när och där det skedde. Med det menar jag inte en total moralisk relativism där något kan ursäktas med att man bara gjorde som alla andra, det är möjligt och vanligt att en stor grupp människor agerar omoraliskt. En bedömning bör ta hänsyn till huruvida dådet är förenligt med den tidens moraliska principer och system. Det kan finnas konkurrerande moraliska principer och system eller tolkningar av dessa vid samma tid och plats. I sådana lägen bör ett dåd bedömas utifrån alla relevanta perspektiv. Huruvida det hade varit möjligt för de som begick det att inse felet utifrån andra åsikter som fanns vid deras tid och plats.

Jag vill avsluta med ett exempel på min metod problemen med att behandla stater som transhistoriska enheter med ett kollektivt historiskt ansvar. Det kollektiv jag har valt är arketypen och skaparen av nationalstaten, Frankrike. Vad är Frankrike och när blir det till? Frankerna var en stam som invaderade och migrerade till Gallien, en provins Romarna hade erövrat från Gallerna som bodde där. Frankerna bosatte sig och blandade sig långsamt med befolkningen där. Under 400-talet började de skapa en egen stat ur den gamla romerska provinsen och vid århundradets slut var det ett löst sammanhållet kungadöme. Den karolingiska dynastin tog makten i detta kungadöme och expanderade det till att täcka hela Centraleuropa under Karl den store. Efter hans död kom det att ömsom splittras och enas av efterföljare från hans dynasti och andra dynastier. Den mest framgångsrika av dessa dynastier var capetingerna, av vilka tre grenar (Capet, Valois, Bourbon) regerade Frankrike tills revolutionen. Den stora massan av de franska kungarnas undersåtar utsögs och förtrycktes av monarki och adel. De hade vissa rättigheter men ytterst begränsade möjligheter att påverka politik förr än revolutionen blev mer radikal år 1792. Under och efter revolution fick folkets flertal mer eller mindre inflytande allt eftersom staten växlande mellan republik, absolut monarki, kejsardöme och konstituionell monarki. Under dessa år kunde vissa eller alla män rösta på representanter men det var först 1944 som alla vuxna medborgare fick rösträtt. 

När och var sätter man gränsen för vad och vilka som är Frankrike? Den som vill kan se ett Frankrike som sträcker sig lång in i medeltiden. Eftersom jag är demokrat så ser jag det som naturligt att sätta gränsen vid en politisk enhet där medborgarna gemensamt deltar i fria allmänna val. Jag kan inte se att enväldets Frankrike är samma kollektiv som dagens republik. Det har ungefär samma gränser yttre gränser men helt andra inre, det har en annan språklig sammansättning, det styrs på ett annat sätt och efter andra lagar, kulturens har förändrats radikalt. Ej heller kan jag se det Franska folket som kollektiv ansvariga för vad deras blåblodiga förtryckare gjorde.

Om vi tänker oss ett illdåd som begicks av det Franska staten under enväldet, säg etablerandet av slavplantager i Saint Domingue, nuvarande Haiti, under 1700-talet. Vi börjar med historicism som är den mest intressanta aspekten av frågan. Vad det möjligt att inse att slaveri var omoraliskt vid den här tiden? Mitt svar är ja. Många deltog i slavhandeln men få gjorde det med rena samveten. Dels fanns det motstånd mot slaveri vid denna tid sedan långt tillbaka, kyrkan hade förbjudit det under medeltiden, Bartolomé de las Casas hade fördömt det på 1500-talet och samtiden fördömde barbareskpiraternas förslavande av kristna. Detta eftersom det stred mot viktiga kristna principer: alla människor har själar och kan bli frälsta, behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. Trots detta tillät man slaveri i kolonierna och förbjöd det i hemlandet. Tidens viktiga kulturella rörelser, väckelsen och upplysningen tenderade båda mot slaveriet fast av olika skäl.

Tidsfaktorn minskar ansvaret. Många generation har gått sedan den tiden och inga förövare eller överlevare finns kvar. Det går att argumentera att slaveriet fortfarande lämnar spår men det är inte strikt korrekt. Mer korrekt vore att säga att koloniala mönster kvarstår och att ansvaret för dessa är en relaterad men annorlunda fråga.

Deltagande begränsar ansvaret till de som var delaktiga och tjänade på slavhandeln samt kungafamiljen, ministrar och den absoluta monarkin under Bourbonerna.

Varaktigheten minskar också ansvaret. Den 5:e franska republiken är inte samma stat som den enväldiga monarkin under familjen Bourbon och härrör ur motståndet mot enväldet. Däremot kan den nuvarande franska republiken hållas delvis ansvarig för vad den första republiken, kejsardömet och den senare konstitutionella monarkin gjorde mot slavupproret och senare Haiti då dessa stater är närmare föregångare. Familjen Bourbon och företag som grundats på slavhandel kan möjligtvis sägas ha ett ansvar, beroende på hur mycket de har förändrat sig.

Kan man hålla alla fransmän ansvariga för illdåd som begicks under enväldet? Nej.

Kan man hålla den franska staten ansvarig? Nej.

Efterlevande till plantageägare och slavhandlare. Delvis.

Efterlevande till familjen Bourbon? Delvis.

Postkolonialism/Postmongolism

Det postkoloniala som perspektiv

Denna essä utgår från att Annie Loombas Colonialism / post-colonialism kan ses som representativ för postkolonial forskning. Då ämnet är att kritiskt utvärdera det postkoloniala perspektivet bör jag precisera vad jag menar med det begreppet, vilket som Loomba betonar är svårdefinierat och används på många olika sätt av forskare och allmänhet.1 Ett perspektiv inom samhällsvetenskapen skulle kunna definieras som en grupp logiskt sammanhängande teorier som äger relevans för studiet av de flesta samhällen. Min förståelse och kritik av ett postkolonialt perspektiv bör förstås utifrån den definitionen av ett perspektiv, och problemen med att diskutera något så svåröverskådligt och oklart som den postkolonial litteraturen i sin helhet. Detta innebär att jag konstruerar något logiskt sammanhängande från olika åsikter, debatter och motstående teorier men förhoppningsvis också att det är klart vad jag menar och lätt att kritisera min tolkning av postkolonialismen

.

De teorier som definierar ett postkolonialt perspektiv är i min mening:

- Att den moderna europeiska kolonisationen hade och har stor påverkan globalt, och är distinkt annorlunda än tidigare kolonisationer.

- Att den moderna europeiska kolonisationen omskapade identiteter i kolonierna och hemlandet genom andrafiering av koloniserade folk.

- Att europeiska diskurser om vetenskap, civilisation o.s.v. nedvärderade och undanträngde inhemska diskurser och att dessa diskurser påverkades av den roll de spelade i upprätthållandet av kolonialväldet.

Vidare finns det en konceptuell glidning i modernt språkbruk där ett postkolonialt perspektiv mer kommit att betyda ett ras/etnicitetsperspektiv mer allmänt. Det är i och för sig sant att kolonialismen hade en viktig roll i formandet av dagens ras/etnicitetsdiskurs, framför allt i Europa och dess forna kolonier. Hudfärg och stamtillhörighet är dock äldre och bredare kategorier i den mänskliga historien. Jag kommer inte att ta hänsyn till denna användning av begreppet då det är i konflikt med begreppets ursprungliga betydelse och Loombas användning av det. Det finns en än mer specificerad användning av postkolonial i begreppet postkolonialt subjekt vilket beskriver individer i eller kopplade till avkoloniserade områden eller kvarlevande koloniala maktrelationer vilket jag ser som rimligt men inte diskuterar närmare.

Tidigmodern och modern kolonialism

'Modern European colonialism cannot be cut off from these earlier histories of contact,[...]And yet, these newer European travels ushered in new and different kinds of colonial practises which altered the globe in ways which these earlier colonialisms did not.'² Loomba vill hävda att den moderna europeiska kolonisation är annorlunda och hänvisar till dess koppling till den framväxande kapitalismen³ och vetenskapen.⁴ Hon förankrar också postkolonialismen i en äldre marxistisk intellektuell tradition. Hon diskuterar den koloniala perioden som en övergång från det feodala produktionssättet till det kapitalistiska och hur den moderna kapitalistiska kolonialismen var annorlunda enligt Lenins analys av imperialismen och hur den hjälpte till att frambringa den industriella revolutionen enligt Wallersteins världssystemteori.⁵ Denna modell av ekonomisk utveckling det industriella genombrottet är ifrågasatt i nyare forskning.

Att prata om ”modern europeisk kolonialism” som en företeelse förenklar och förväxlar flera vitt skilda historiska processer till den grad att diskussion riskerar att bli otydlig. Mellan år 1500 och 1900 sker betydande förändringar i ekonomi, religion, synen på hudfärg med mera. Detta till den grad att skillnaden mellan olika europeiska koloniala projekt under denna tid i min mening är minst lika stor som skillnaden mellan dem och kolonialism i andra tider eller på andra platser. Erövringen av Sibirien skiljde sig dramatiskt från erövringen av Inkariket, men var mer lik den Qing-dynastins erövring av Centralasien. Även om den hade stor påverkan på kapitalismens framväxt kan den spanska kolonisationen svårligen beskrivas som ett kapitalistiskt projekt, utan snarare som ärofyllda erövringar åt kristenheten. Inom de flesta europeiska kolonialmakterna hade olika kolonier olika ekonomiska och geografiska förutsättningar, olika rättslig ställning och kolonisatörerna kom från olika sociala bakgrunder. Brittiska Jamaica var inte som New England eller Australien, Goa var inte som Brasilien. Vidare är det oklart hur andra liknande utomeuropeiska kolonialmakter vid den här tiden som USA, Japan, Chile, Argentina, passar in i modellen.

Det finns problem med att utgå från att den moderna europeiska kolonialismen är särskilt unik i jämförelse med tidigare romerska, arabiska, mongoliska eller kinesiska erövringar av vidsträckta landamären utmed sina gränser. Det kan finnas fog för att tala om den europeiska imperialismen cirka år 1815-1914 som något sammanhängande och betydelsefullt. De politiska eliterna i Europa och vissa andra kolonialmakter kombinerade framstegstanken med tankar om rasmässig överlägsenhet och aggressiv nationalism vilket gav upphov till tankar om européers civiliserande uppdrag och kolonial kapplöpning. Det nya jämfört med tidigare kolonialprojekt var vetenskapen som maktlegitimerande grund och hur seriöst de tog civiliseringen, vilket ledde till omfattande försök att stöpa om andra samhällen efter sitt eget.

Det finns utöver det svårigheter med att utsträcka perioden av europeisk hegemoni mer än cirka år 1800-1950. Då bestämde olika europeiska makter, USA och Japan mycket av världspolitiken. Även under denna imperialismens höjdpunkt var deras grepp på periferin svagt då ett fåtal koloniala ämbetsmän var beroende av mängd inhemska furstar, byråkrater och tjänstemän. Innan dess var européernas ”kolonier” oftast små utposter under beskydd av lokala härskare, med undantag för Amerika, där européerna kunde ta kontroll över större territorier från folken som bodde där genom sin resistens mot sjukdomar och större skillnader i samhällsorganisation och militärteknologi. Innan 1800 var Mogulriket, Ottomanerna och Kina under Ming och Qing oftast militärt mäktigare än samtida kristna europeiska rivaler. Sinnebilden av en slav var i betydande delar av Europa en kristen tagen som fånge hos barbareskpiraterna. Därutöver var Kina motorn i världshandeln, framför allt när det gäller silver.⁶

Vidare perspektiv

Om det som jag hävdar rör sig om en kort period av europeisk dominans kanske det bör analyseras mer som en episod likt andra, varken unik eller med generell relevans. Eftersom vi är i slutet av den här episoden verkar den viktig men den kan komma att verka mindre viktig ur ett historiskt perspektiv. Vad skiljer exempelvis ett postkolonialt perspektiv på 1900-talets värld från ett postmongoliskt perspektiv på 1400-talets värld eller ett postromerskt perspektiv på det större medelhavsområdet under medeltiden?

Om man kopplar postkolonialism till europeisk imperialism blir det ett forskningsområde snarare än ett perspektiv. Ju mer man utsträcker det, desto mindre tydligt blir dess betydelse och desto mer upphöjer man den europeiska dominansen och exceptionaliteten. Om man istället frikopplar postkolonialism från modern europeisk kolonisation förlorar ämnet sin samhörighet men kan möjligtvis hitta en ny i ett större historiskt perspektiv på kolonisation.

Det finns gott om exempel på situationer i historien när en militärt framgångsrik elit har styrt över främmande folk som ser dem som utbölingar. Britternas lösning i 1800-talets Indien liknar mamlukerna i det medeltida Egypten eller den samtida Qingdynastin. De isolerade sig genom lagar och normer mot blandning med den inhemska kulturen och genom att vara mer enade än folket de styr över så att man behöll ett militärt och organisatoriskt övertag. För göra detta sökte härskarna aktivt skapa skillnad och framställa sig som mer civiliserade, manligare, ärorikare et cetera vilket postkolonialismen har modeller och begrepp för. I situationer där de inte har styrkan att göra detta kan de assimileras med lokala eliter och försöka framstå som inhemska härskare, som britterna gjorde i Indien på 1700-talet, eller Araberna på 700-talet. Detta har dock försvårats av nationalismens framväxt.

Sammanfattningsvis tycker jag att postkolonialism svårligen kan användas som ett perspektiv då det innebär en exceptionalistisk syn på Europas hegemoni som jag anser obefogad. Den europeiska kolonisationen och dess effekter är däremot ett relevant forskningsområde för att förstå dagens värld och de världar som föregick den. Än mer intressant vore ett jämförande globalhistoriskt projekt om hur olika eliter styr över folk som betraktar dem som främmande. En betydande del av den postkoloniala forskningen skulle vara nyttig i ett sådant åtagande.

1 Annie Loomba,Colonialism/Postcolonialism, Routledge, London 1998, s.7.

2 Loomba 1998, s.3.

3 Loomba 1998, s. 3-7.

4 Loomba 1998, s. 62-64.

5 Loomba 1998 s.3-4.

6 Dennis Flynn; Arturo Giraldez Williamson, “Path dependence, time lags and the birth of globalisation: A critique of O'Rourke and Williamson” i European Review of Economic History 8:1 (2004).

Progressivitet - Pragmatism

Jag under hösten noterat en svängning i mitt tänkande åt ett mer pragmatiskt håll, antagligen influerat av sossesunkan och studierna i nationalekonomi. Det är både befriande och besvärande.

Att anpassa sig till föränderliga förhållanden är kärnan i pragmatismen. Detta är så allmänt accepterat att få förutom benhårda dogmatiker inte strävar efter detta. En annan viktig del av en pragmatisk grundsyn är insikten att man sällan har det rätta svaret på ett visst problem och att man därför bör vara försiktig i sina åtgärder. En tredje är att åtgärderna måste anpassas till de specifika förutsättningarna, det finns ytterst få universalmedel. Politik bör utformas efter ett samhälles institutioner och vara förverkligbar. Pragmatismen är dock otillräcklig.

Det finns någonting viktigare än pragmatism, nämligen progressivitet. Precis som att jag ser det som mitt främsta mål att förbättra mig själv, ser jag att förbättra sig självt som samhällets främsta mål. Det känns mycket historielöst att någonsin nöja sig med samhällets nuvarande kvalité, även om man ofta tror det så visar det sig gång på gång att det kan och att det blir bättre. Människans största bedrift är i min mening våran otroliga ackumulation av kunskap. Det finns ingen insats som är så produktiv och bestående som kunskapsökning. Om man nöjer sig skadar man indirekt alla framtida generationer. Jag tror även att minskat hopp kan leda till försämrat välbefinnande för många människor, vilket gör saker som inger hopp högst nödvädiga.

Utan progressivitet är pragmatismen en död fisk, en slak penis, en 7-poängsmahjong ett tomt skal. Pragmatismen är endast kortsiktig; den har ingen lång sikt, inget mål, ingen riktning. Den bör inte förväxlas med en ideologi. När vi konfronteras med ett problem i samhället ställs vi i en valsituation med oändligt många möjliga val där vi aldrig kan veta de fulla konsekvenserna av vårat handlande. Att reagera med försiktighet, så att vi väljer rätt, tror jag är suboptimalt. Anledningen till detta är att det sällan finns bara ett bra alternativ. Det viktiga är att vi väljer ett av de bra alternativen och se till att framskrida snabbt längs den utvecklingsbanan. Det finns med mycket stor sannorlikhet en bättre bana än den vi just oavsett hur mycket vi söker. Marginalkostnaden för sökandet ökar också hela tiden.

Jag tror inte att världen förbättras lika mycket av pragmatister som av personer med långsiktiga visioner som de driver även om det sällan blir som de tänkt sig.