AI-bubblan?

Är investeringarna som görs i ”AI” en bubbla? Bubblor är ett återkommande psykologiskt fenomen i kapitalistiska samhällen. När en tillgång ökar i värde (det kan vara allt från tulpanlökar, till aktier, webbsidor eller internetmem) blir de som går i bräschen rika. När bubblan växer känner människor rädsla för att missa en stor välståndsökning vilket får fler och fler att hoppa på tåget. För de som har gjort det och investerat tid, pengar och anseende i idén att AI kommer att förändra världen utgör människans ovilja att erkänna misstag en spärr mot att ompröva sina beslut. Även när problem och järtecken hopas konstruerar vi hellre motberättelser: varför skulle så mycket pengar satsas om det inte fanns en vinst? Vi tror också lätt att de vars förmögenhet ökat är genier som vet vad de gör. Motsatsen, att de hade tur och nu har hybris, är inte lika lockande då den implicerar att världen är orättvis och att ekonomiskt värde är godtyckligt.  

Vad är då tecknen? Det första är att AI-labben förlorar stora och ökande mängder pengar och försöker dölja detta. Granskningar antyder att Anthropic och Open AI:s kostnader för att köra sina modeller är avsevärt högre än priset de kan ta ut av sina kunder per användning. I sin redovisning verkar Open AI förlägga kostnader till exempelvis marknadsföringsbudgetar eller SPV:er – en teknik Enron använde och fälldes för. För att få intäkterna att se högre ut rapportera labben inte årliga intäkter utan annualiserade intäkter, det vill säga att de tar årets bästa dag och multiplicerar den med 365. Även om vi litar på deras siffror visar Anthropics läckta redovisning att de fick in $ 5 miljarder för en kostnad av $ 42 miljarder.

Detta är särskilt problematiskt då de har kontrakterat för $500 miljarder i molntjänster de närmsta åren som de därför enbart kan betala med gigantiska lån eller investeringar. Majoriteten av intäkterna kommer från Amazon och Google och en stor del av molntjänsterna är kontrakterade från samma två företag vilka har räknat in dessa som framtida intäkter i sina balansräkningar. På ett liknande sätt lånar/investerar Nvidia pengar i sina egna kunder för att de ska ha råd att köpa deras chips. En risk med denna cirkulära finansiering är att om något företag faller sprids risken till hela industrin likt finanskrisen 2007. För att få en bild av lönsamheten i hela sektorn adderade journalisten Ed Zitron utgifter och intäkter kopplade till AI från labben och de sju stora teknikföretagen t.o.m. i år vilket blev utgifter kring $ 1 000 miljarder och intäkter på 50 miljarder. Även här är glappet mellan utgifter och intäkter enormt och det är svårt att se hur det kan slutas.

Det andra tecknet är uppskjutandet av AI-labbens börsnoteringar. En trolig anledning till detta är att inför en börsnotering behöver företagets redovisning granskas och offentliggöras. I en bubbla vill du få andra att köpa dina övervärderade tillgångar innan bubblan spricker och en lyckad börsnotering tvingar exempelvis indexfonder att köpa in sig. Förseningarna är potentiellt katastrofala för stora investerare i AI-labben som Oracle vars kreditvärdighet sjunkit till strax över skräp (BBB-) och därför sett sina lånekostnader öka. Så även för de anställda i företagen som tagit ut lån för att köpa andelar. Så länge ett företag upplevs som växande kan det betala anställda och investerare med andelar i sig själv som kan säljas vidare till allmänheten när företaget börsnoteras. Hur gör då AI-labben för att upprätthålla den bilden?

Detta för oss till det tredje tecknet, AI-labbens desperata domedagsmarknadsföring. De släpper återkommande nyheter om att deras modeller ”riskerar att utplåna mänskligheten”, ”har brutit sig ut ur sin testmiljö” eller ”inte följer sin moraliska programmering”. I ett normalt fall är det dålig PR att lyfta fram riskerna med din produkt men om du ska motivera börsnoteringar av Open AI och Anthropic på $ 1000 - 2000 miljarder vardera trots förlusten de gör nu måste det framtida löftet vara gigantiskt. Detta vore den största enskilda investeringen i mänsklighetens historia, för att den ska betala av sig måste AI vara den viktigaste och mest profitabla teknologin i mänsklighetens historia. Är den det?

Kortfattat, nej. Det vi nuförtiden kallar AI är stora språkmodeller. Dessa består av matriser med miljoner till miljarder parametrar som tränas på mänsklig text genom att ge textbitar numeriska värden. Dessa värden låter modellen slumpmässigt förutsäga nästa ord med resultat som är textlika. De är ibland osanna och ofta riktare på plattityder än originalitet. Dessa fel är en del av själva arkitekturen som saknar någon världsmodell eller tänkande då utan slumpar fram sina resultat. Trots detta visar modellerna goda resultat på vissa uppgifter: textöversättning, mönsterigenkänning, skrivande av kod, matematik. Den nuvarande metoden för att förbättra modellerna är att exponentiellt öka mängden data och processorkraft i modellen med hoppet att kvantitet ska bli kvalitet. Centrala problem med den strategin är att det inte finns något bevis för att den kommer fungera men att det med säkerhet kommer öka kostnaderna för att träna och köra modellerna på grund av all processorkraft som krävs. Denna processorkraft finns inte än varför alla de stora teknologiföretagen är i en kapplöpning att bygga datacenter. Dessa datacenter som ska byggas saknar byggplatser, elförsörjning och vatten för kylning. Går det att lösa?

Troligen inte. Datacenter är fruktansvärt impopulära i lokalsamhället – särskilt i USA där 75 - 90% av tillfrågade motsätter sig dem – då de släpper ut koldioxid, PFAS, ljudföroreningar, luftföroreningar och leder till stora ökningar på priset för el och vatten utan att skapa jobb efter själva konstruktionen är färdig. Detta skapar stort lokalt motstånd, flera städer och delstater har fått till förbud och fördröjningar av datacenter. Det tar normalt kring två år att bygga ett datacenter men processorkraften behövs nu. Därför har det planerats ohemula mängder av datacenter som ska byggas och AI-labb har skrivit upp sig på att köpa deras processorkraft. Varifrån kommer pengarna till detta om labben blöder pengar?

Pengarna kommer från lånemarknaden som finansierar AI på bekostnad av andra företag, infrastrukturinvesteringar, bostadslån och till och med den amerikanska staten. Den som följer ekonomiska nyheter har sett att USA:s ränta för 10-åriga statsobligationer har ökat med över 1% det senaste året till över 5%. Detta låter inte som mycket, men betänk att USA:s statsskuld är på $ 40 000 miljarder och att staten så sent som 2020 lånade till 0,5 - 1%. Om lånen rullas över till den nya räntan blir kostnaden 2000 miljarder årligen, dubbelt så mycket som försvarsbudgeten, en ohållbar nivå när budgetunderskottet samtidigt ökar på grund av skattesänkningar för de rika och ett misslyckat krig som genomförts av den nuvarande regeringen. En långsiktig anledning till att räntan har ökat är minskat förtroende för USA:s ekonomi men på kort sikt är det mest avgörande bristen på långivare. Samtidigt med den ökande svårigheten att låna till något annat än AI har USA en ökande inflation driven av framförallt energipriser där kriget har minskat tillgången och datacentren ökat efterfrågan. Denna slår hårt mot privatpersoner och mindre företag när centralbanken höjer styrräntan.

Att så mycket pengar går till de stora teknologiföretagen borde väl betyda att de har en solid ekonomi i alla fall? Det ser inte ur så på marknaden för kreditswappar där det handlas i risken att de går i bankrutt. Kreditrisken bedöms där ha ökat för hela sektorn: AI-labb, stora teknikföretag och datacenterleverantör. Särskilt utsatt är Oracle som stäms för att ha dolt sin skuldsättning med tveksam redovisning och nyligen försökt mygla sig ur ett dyrt datacenterkontrakt. Dess kreditrisk har ökat flera procent och analytiker som Michael Burry, känd för att ha förutspått husbubblan 2007, satsar på att företagets värde kollapsar nästa år. 

Att den enda del av USA:s ekonomi som växer är ”AI” och den gör det baserat på lån, inte på intäkter, är ett tydligt tecken på en bubbelekonomi. Om den spricker kommer det troligen att drabba världsekonomin, inte bara amerikanska teknologiföretag, då aktiemarknaden sjunker (vilket påverkar se flesta svenska privatsparare och pensionsfonder) och den amerikanska staten redan nu har en ansträngd ekonomi med vilken den ska försöka hindra en upprepning av spridningseffekterna från den senaste finanskrisen. Hur mycket förtroende har du för den amerikanska regeringens förmåga att hantera en omfattande ekonomisk kris?

Åter till psykologin. Kan verkligen några av världens rikaste människor satsa på något så olönsamt? Jag tror det. Vissa är nog cyniska och hoppas på att sälja innan bubblan spricker. Andra vill desperat få sina företag att se växande ut för att leva upp till sina börsvärderingar (tänk Meta). Alla de stora teknologiföretagen har fåfängt sökt nästa stora grej de senaste femton åren med resultat som VR-glasögon, metaverse, krypto, NFT:er, Internet of Things, Platform as a Service. Det är inte konstigt att de hoppar på den nya trenden.

En tredje grupp är de som är del av eller påverkade av rationalistkulturen i Silicon Valley som tror att de är nära att skapa gud i maskinform (exempelvis Thiel, Altman och Amodei). Jag är bekant med den sen 2008 då jag läste deras forum och bloggar, särskilt Less Wrong och Slate Star Codex. Det som då var en insnöad nördsubkultur som diskuterade filosofi och science fiction är nu en högerradikal kult som tror att Singulariteten är oundviklig snarare än hypotetisk. Med detta menar de ungefär skapandet av en övermänsklig intelligens som kan komma att ta makten i världen eller integrera all mänsklig medvetenhet eller utplåna oss. Sen Kurzweils Singulariteten är nära kom ut 2005 har de förutsagt den felaktigt ett antal gånger vilket har fått dem att tro mer på Singulariteten snarare än mindre. Vissa rationalister är rädda för mänsklig utplåning och vill hindra AI-utveckling. Andra är rädda för att själva bli straffade av maskinguden om de arbetat emot den (sök på Rokos Basilisk). En tredje grupp tror att maskinguden kommer att lösa allt från cancer till klimatförändringar. Teknoligarker som Musk och Thiel är fokuserade på att själva komma först dit och kontrollera den. Thiel hävdade i sina föreläsningar om antikrist att de som motarbetar teknikutvecklingen är djävulens hantlangare och nämnde Greta Thunberg som en möjlig antikrist.

Deras eskatologiska tro må vara genuin men den fungerar även som ett sätt att motivera börsvärderingar, att få känna sig viktiga, att koncentrera makt och pengar till sig, att argumentera mot att åtgärda samhällsproblem idag. Om du tror att du har människans öde i dina händer blir allt annat futtigt och moraliska spärrar släpper. Här har vi en högst verklig fara med AI, att dess politiska ekonomi ger makt åt teknoligarker som är höga på ketamin, undergången och sina egna språkmodeller. De är fientliga till demokrati, icke-vita, jämlikhet, klimatåtgärder, fackföreningar och ser oss som NPC:er, oviktiga sidokaraktärer att utnyttja. Om du vill se teknoligarkernas framtid redan idag, kan du granska arbetsförhållandena i Kenya där AI-modellerna tränas. Det vore ett nöje att se deras uppblåsta egon och aktieportföljer spricka med AI-bubblan. Förhoppningsvis gör den det snart så att kostnaden för oss NPC:er blir lägre. Jag har beskrivit bakomliggande orsaker ovan men den utlösande orsaken kan vara allt från fördröjda datacenter, en misslyckad börsnotering, läckta redovisningar, lån som inte förnyas till en självförstärkande rörelse på finansmarknaden. På grund av bubblornas psykologi är det svårt att förutspå exakt när den spricker då marknaden kan förbli irrationell länge

 

Källor

Opeyemi Babalola – “Michael Burry just put a date on Big Tech's AI reckoning, and Oracle's $664 billion lands in crosshairs” i Yahoo Finance – https://finance.yahoo.com/technology/ai/articles/michael-burry-just-put-date-214700795.html

Dean Baker – “AI Bubble: The Money is just not there” i The Tech Report

Cory Doctorow (2026) – The Reverse Centaur´s Guide to a Life After AI

Brian Merchant – Blood in the Machine https://www.bloodinthemachine.com/

Cal Newport – Dear AI Companies: Stop the “Doom Trolling” https://calnewport.com/dear-ai-companies-stop-the-doom-trolling/

Astra Taylor & Naomi Klein (2026) – End Times Fascism

Adam Tooze (2018) – Crashed

Echo Wang – “Anthropic's IPO prospectus shows sweeping AI vision, surging costs

“ i Reuters https://www.reuters.com/business/finance/anthropics-ipo-prospectus-shows-sweeping-ai-vision-surging-costs-2026-09-28/

Ed Zitron – Better Offline (podcast)

                – Ed Zitron's Where's Your Ed At http://www.wheresyoured.at/

 

Vänstern och historien

Vänstern och Historien

Vilka är vänstern idag?

Jag kommer att behandla ämnet om vänsterns ideologiska kris i västvärlden ur ett historiskt perspektiv. Historien är dock i själva verket mer än bara ett perspektiv för att förstå vänstern, den är dess legitimitetskälla och var tills nyligen en trygg grund för självbild. För den socialdemokratiskt dominerade arbetarrörelsen i väst var sovjetkommunismens stagnation och fall en kris även om den hade brutit med den kring förra sekelskiftet, nu gick det inte ens att övertyga de egna leden att historien oundvikligen går mot socialism. Det utopiformade hålet i ideologin kom att fyllas av en mängd strömningar, miljörörelsen, feminismen, vars gemensamma nämnare är att de ser sig själva som progressiva rörelser.

I dagens läge har denna process gått så pass långt att det som nu utgör vänstern snarare bör klassas som progressiva. Den progressiva rörelsen har fått sitt namn från reformrörelsen i USA åren 1890-1920 men liknande tankar fanns exempelvis hos Fabian Society i Storbritannien. Dess program överlappade med arbetarrörelsen på centrala punkter som allmän rösträtt och förbättrade arbetsvillkor. Skillnaderna bestod dels i att den kom ur medelklassens ömmande samveten snarare än de grupper den sade sig vilja hjälpa och dels i att dess historiesyn förutspådde moraliskt framåtskridande snarare än materiell utjämning och kapitalismens upplösning. 

Dagens progressiva kan definieras som motsatsen till konservativa eftersom den progressiva rörelsen så tydligt definierar sig själv genom motstånd mot olika hierarkier: den är maktkritisk, normkritisk, antirasistisk, antisexistisk. En vanliga förklaring till vänstern förändring är postmodernismen. Den postmoderna kritiken har bidragit till att flytta fokus från materiella frågor till språket och idéerna men dess kärna, kritiken av metanarrativ har fortfarande inte ens rubbat utvecklingstanken som är lika stark hos dagens progressiva som gårdagens kommunister. 

Ett populärkulturellt exempel är den kända progressiva komikern Jon Olivers indignation och frustration inför att olika fenomen fortfarande pågår, ”in the current year”. Han och publiken tar för givet att de har historien på sin sida och att deras progressiva värderingar kommer att segra men precis som för den äldre vänstern så vägrar historien att samarbeta. Detta har varit tydligt det gångna året då varken presidentvalet i USA eller EU-omröstningen i Storbritannien gick som de progressiva förutspådde. Vid årets slut var Jon Oliver så pass frustrerad att han beslöt sig att spränga en avbild av 2016, en symbolisk bekräftelse på att de progressiva inte längre har historien på sin sida.¹

Politikens korta vågor

På kort sikt kan krisen förklaras som en politisk svängning. För femtio år sedan var socialdemokratin hegemonisk. I länder som Sverige satt starka socialdemokratiska partier ohotat vid makten. I andra länder genomfördes dess ekonomiska program av liberaler och kristdemokrater. Det verkade oundvikligt att samhället skulle göras mer kollektivistiskt, planerat och jämlikt av en stat som antog fler befogenheter för vart år som gick. Historien spelade inte med, och den socialdemokratiska hegemonin bröts under 70-talet under attack från flera håll. 

De gyllene årens välståndsökning och stabilitet hade accelererat den långa trenden mot ökad individualism och tillåtit ett ungdomsuppror som riktades mot rådande partier, normer och institutioner. För de unga och de intellektuella var socialdemokratin antingen ett opium för folket eller en omänsklig byråkrati som kväser individuell frihet. För de gyllene årens klassresenärer hade socialdemokratin snarare blivit ett hot mot deras position och dess status som arbetarparti var nu en nackdel. Spiken i kistan var att de gyllene åren tog slut när efterkrigstidens industriella expansion avtog. Kärnan i socialdemokratins hade varit dess ekonomiska program som byggde på full sysselsättning, omfördelning och ekonomisk stabilitet. Efter Bretton Woods-systemets kollaps och oljechockerna mäktade de socialdemokratiska regeringarna inte med alla dessa tre samtidigt.

I den nya ekonomiska ordningen förlorade nationalstaterna (utom USA) kontroll över kapitalet genom valutaspekulation, outsourcing och skatteflykt. Västvärldens regeringar, även de socialdemokratiska, köpte den neoliberal ideologin som skulle hjälpa dem att klara sig i konkurrensen. Marknadsekonomi, globalisering och arbetslöshet var krafter som staten inte kunde och inte borda hindra. Thatchers berömda fras, ”there is no alternative”, fångar stämningen av historisk nödvändighet som rådde i den politiska klassen. Kapitalets kamp mot arbetarklassen blev ensidig då vänsterpartierna hade köpt ideologin och facken var maktlösa inför företagens hot att flytta sin produktion. De som lyckades behålla industrijobb klarade sig väl, men många föll ner i en undersysselsatt underklass 

Finanskrisen 2008 och den relaterade eurokrisen kan ses som denna epoks slutkris. Kapitalismen upplevde sin djupaste kris sedan trettiotalets depression vilken hade lagt grunden för den socialdemokratiska hegemonin. Man skulle kunna förvänta sig, som många gjorde, att pendeln åter skulle svänga åt vänster men så blev inte fallet. Denna gång lyckades man inte driva igenom en reglering av finansindustrin stark nog att hindra framtida kriser. Denna gång lyckades man inte genomföra något infrastrukturprogram liknade New Deal trots historiskt låga låneräntor utan accepterade en kontraproduktiv åtstramningspolitik. Denna gång lyckades man inte driva igenom ekonomisk omfördelning utan klyftorna inom länderna ökar. För att förklara vad som är annorlunda denna gång hjälper ett längre perspektiv vilket visar djupet i krisen som dagens ”vänster” befinner sig i.

Ekonomin och kulturens långa vågor

Den syn på historien som kännetecknar den liberals hegemonin kan illustreras av Fukuyamas essä om historiens slut. Hans förutsägelse om den ideologiska kampens borttynande till förmån för en konflikt kring olika tekniska lösningar för att nå samma mål beskriver väl den liberala hegemonin. Det råder en bred enighet om frihandel, kapitalism och marknadsekonomi. Hans förutsägelse av materialismen dominans över idealismen är mindre träffande. Den djupaste konflikten idag gäller värderingar och den står mellan liberala, progressiva, globalister mot konservativa, populister, nationalister. Den senare gruppen är nu på väg att förändra det politiska landskapet efter sina ideal. Även dessa är starkt färgade av liberalismens hegemoni och kan ses som en sorts ”liberalism i ett land”då de accepterar det mesta av liberalismen utom minoritetsrättigheter, frihandel, fri rörlighet och överstatliga institutioner. 

Jag tror att vad Fukuyama ser är en längre historisk våg snarare än dess slut. Bortom svängningarna i politikens sfär finns en längre historisk trend mot ökad individualism som i västvärlden kan spåras drygt fem hundra år tillbaka i tiden till renässansen och reformationen. Dessa sammanfaller med den moderna kapitalismens genombrott i Europa då den överskrider det italienska stadssystemet för att bli del av de Europeiska imperierna och driver dem mot kontroll över världshandeln. Kapitalismen drev på en ökad individualism genom att underminera den materiella grunden för traditionella gemenskaper som byn och skrået.

Högkulturens renässanshumanism upphöjde den bildade människan som fri i vilja och tanke gick sin egen väg. Dess ideologiska subjekt var kosmopolitiskt, befriat från kroppsarbete och fritt att resa eller ägna sig åt filosofi. Alla kunde inte vara Erasmus, Michelangelo eller Pico della Mirandola. I folkkulturen gjorde reformationen ett större avtryck än renässansen. Den födde individualism genom sin betoning av den kristnes personliga frälsning genom tro allena. Luther och Calvin var dogmatiker men deras försvar av den enskilda kristnas själsliga frihet gentemot Rom splittrade kyrkan. Det följande myllret av kyrkor öppnade möjligheter för individer att själv bestämma sin världssyn och följa den till andra städer, länder eller kontinenter och där finna liktänkande.

Denna rörelse fick sin fullbordan i upplysningen. Friheter och rättigheter som i äldre tid givits som privilegier till grupper som adelsståndet eller en stads borgerskap nu gavs till hela den manliga befolkningen i metropolen. Kants definition av upplysning som "människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” fångar väl dess budskap om individuell frigörelse. Under hela perioden 1700-1900 sågs människans oundvikliga moraliska och materiella framåtskridande som en naturlag. Det är här utvecklingstanken föds även om vad som ses som framåtskridande har skiftat bort från exempelvis steriliseringar.

Upplysningens antites, romantiken, innehöll både en långt dragen individualism och ett försvar av religionen och nationens gemenskap. Detta gick ihop genom att göra gemenskaperna inneboende i individen och att se agens som något som tillkommer hjältar snarare än massan.

Kulturen till trots karaktäriserades perioden av vad romantikerna förtvivlat kämpade emot: kapitalismen och vetenskapens upplösning av gamla värden, normer, relationer och strukturer. 

I den gamla världens spillror organiserade sig arbetarrörelsen. Den dominerades av kollektivistiska krafter som fackföreningar men det fanns avvikande röster. Individualismen företräddes främst av anarkisterna som var en stark kraft under 1800-talet med en kulmen under 1890-talet då deras bombdåd satte skräck i bourgeoisien. Anarkisterna kom aldrig längre än så då de inte organiserade sig i samma grad som socialisterna. Deras hopp om en spontan revolution grusades och motreaktionen gjorde så att arbetarrörelsen kom att kännetecknas av kollektivism, masspartier, demokratisk centralism och efter andra internationalen, socialdemokrati i nästan alla länder.

Det var denna arbetarrörelse som genom partiväsendet lyckades åstadkomma välfärdsstater efter trettiotalskrisen och andra världskriget. Dess framgång berodde delvis på den historiska kontexten, det fanns en möjligheten till en lång högkonjunktur genom färdigställa den andra industriella revolutionen och återbygga Europa. Lika viktigt var arbetarklassens enighet och organisation som styrde den ekonomiska utvecklingen och hur dess frukter fördelades.

På fel sida av historien

År 2008 fanns varken den historiska kontexten eller rörelsen. Arbetarklassen var splittrad, ekonomin mättad. Att man inte kunde hantera krisen likt trettiotalskrisen var ett förutsägbart resultat av rörelsens förändring. Vänstern hade inte längre historien på sin sida och jagade febrilt efter den. Det gjorde att man från åttiotalet införlivade liberalism och individualism även om det är först de senaste tio åren som liberalt tankegods kommit att genomsyra rörelsen. Vänsterpartierna hade köpt den liberala tanken på statens roll för samhällsekonomin som en passiv, neutral domare oförmögen att styra storheter som marknaden och teknikutvecklingen. Den äldre synen på staten som skapar, styr och omformar ekonomin för att anpassa den till samhällets mål är borta. I och med detta försvann en grundläggande skiljelinje mellan ekonomisk höger och vänster och den politiska debatten kom mindre att fokusera på ekonomi och mer på värdefrågor. 

Den traditionella vänstern var kollektivistisk, materialistisk och hade arbetarklassen som sitt ideologiska subjekt och objekt. Dagens progressiva rörelse är individualistisk, idealistisk och har de intellektuella som sitt ideologiska subjekt och har ”minoriteter” som ideologins objekt; det är samma flod som har fått ett annat utlopp. Kvar är viljan att stöpa om världen i rättvisans namn och övertygelsen om att historien står på dess sida. Skillnaden är att målet inte längre är kommunism utan ett ospecificerat tillstånd av individuell frigörelse.

Denna förändring sliter dock itu den gamla koalitionen mellan arbetarklass och progressiva då arbetarklass, underklass, landortsbor och äldre alla tenderar att vara konservativa medan de progressiva är medelklass, stadsbor och unga. När värdefrågor blir viktiga börjar dessa grupper definierar sig själv gentemot varandra. I USA är detta fenomen längst gånget. Genom den konservativa rörelsens kulturkrig mot liberaler och liberalernas öppna förakt för konservatism så har klyftan blivit så pass djup att den i åsiktstudier är större än den mellan raser, något otänkbart i USA:s historia.² När de progressiva som dominerar vänsterpartierna visar ointresse eller förakt för åsikterna i arbetar- och underklassen och det är inte konstigt att de ses som en del eliten på samma sätt som Trump inte ses som det eftersom samma personer föraktar honom. 

Problemen med individualism och idealism är större än att vänstern hamnar på fel sida i dessa konflikter, de riskerar att splittra och ta udden av den viktigaste oppositionen till den ekonomiska högern. Koncentration av politisk och ekonomisk makt ökar i hela västvärlden och i USA har den gått så långt att den lamslår det politiska systemet. När de gamla vänsterpartierna diskuterar privatpersonlig moral och värderingsfrågor så bubblar rörelsens inre konflikter upp till ytan. Dessa kan inte överbryggas för att nå ett gemensamt mål eftersom målen själva är individuella.

Ett vidare problem är erövringen och utövandet av politisk makt. Tillspetsat kan man säga att dagens progressiva föredrar att låta någon annan utöva makten så att de med rent sinne kan utöva makt- och normkritik. Occupy Wall Streets misslyckande att åstadkomma något beständigt är ett bra exempel på hur ett tillfälle kan glida en mellan fingrarna om det inte finns organisering och enighet. Miljörörelsen är ett bra exempel då ämnar att konservera en kollektiv nyttighet, miljön, men i hög grad för en progressiva individualistisk politik, att frigöra och utbilda människor att fatta miljömedvetna val i sina privatliv. ”Tänk globalt, agera lokalt” är parollen och inte helt oväntat är det svårt att stoppa klimatförändringar genom att starta ett eko-kafé på Södermalm. 

Vad vi ser nu är den första allvarliga utmaningen av den liberala hegemonin, inte från vänster, utan från partier som kombinerar populism, nationalism, konservatism och skattemotstånd. Då dagens politiska etablissemang har varit oförmöget att mota dessa partier i grind, hålla ihop EMU, investera västvärlden ur stagnation, bemöta Ryssland och Kinas ökade inflytande eller hantera flyktingkrisen i Mellanöstern och Europa kan dess tid snart vara utmätt. Dagens vänster är särskilt illa lämpad att utnyttja denna vändning bort från liberalismen då man har rensat ut företrädare för nationalism och populism och förnekat sina historiska kopplingar till dessa idéströmningar för att anpassa sig.

Man kan tillspetsat säga att vänstern i sin förvirring efter att ha förlorat fall sin utopi hade blivit liberaler precis i tid för att se dess hegemoni börja upplösas, blivit individualister i en tid då organisering behövs för att hålla ihop en spretigare koalition, blivit idealister i tid att missa en massiv koncentration av makt och förmögenhe. Min förutsägelse är att vänstern får fortsätta att jaga efter historien även i denna era. 

1Se: https://www.youtube.com/watch?v=HogH1uFjoxc. Notera vilka det är som intervjuas, övervägande unga och kändisar på Manhattan, en stereotyp av de som utgör progressiva i USA.

2Se stycke VI och referenserna: http://slatestarcodex.com/2014/09/30/i-can-tolerate-anything-except-the-outgroup/

Kapitalism och marknad

Jag ser kapitalism och marknad som dialektiska motsatser. Kapitalismen uppkommer ur marknadsekonomin och men är en väl fungerande marknads motsats. Kapitalismen snedvrider marknaden och undergräver den helt om den inte hålls i schack.

Jag definierar kortfattat en marknad som ett anonymt utbyte av varor och tjänster genom priser. En marknad är ett decentraliserat/indirekt system för produktion och distribution av varor och tjänster. Den är ett sätt att förmå andra att producera varor och tjänster åt en själv, som beror av informationen som finns i dessa varor och tjänsters pris. D.v.s. pengar ger en en opersonlig makt över andra. Marknadsekonomi är det samhälle där de "viktigaste" varorna och tjänsterna produceras och distribueras via marknader.Man kan kategorisera marknader vidare, den viktigaste frågan är makten över hur priserna sätts. Sätts de av en enskild eller ett fåtal eller en mängd aktörer. (Aktörer kan vara mäktiga organisationer som stater eller företag eller grupper som familjer eller enskilda individer).

För att en marknad alls ska fungera behövs säkerhet, något eller någon som upprätthåller äganderätt och kontrakt. För att den ska fungera någorlunda effektivt behövs en stor mängd institutioner, normer, tekniker som förbättrar informationsflöde, säkerhet, möjlighet att försäkra sig mot risk etc. Marknaden är med andra ord en produkt av en väl fungerande stat och samhälle. För att en marknad ska fungera väl (utilitaristiskt) behövs jämlikhet i marknadsmakt. Ju större skillnader i makt desto mer snedvrids marknaden att producera och distribuera för de med mycket makt. Bristande konkurrens och stora välståndsskillnader är allvarliga hot mot en väl fungerande marknad vilket osökt för oss till nästa fenomen: kapitalism.

Kapitalism är utnyttjandet av marknadsmakt för att skaffa mer marknadsmakt. Den använder och undergräver väl fungerande marknader. I teorin om den fria marknaden driver konkurrens ner priserna och gör det omöjligt för en aktör göra en stor vinst över längre tid. Vissa använder detta som ett argument för att en oreglerad marknaden skulle fungera bäst. Ett mer rimligt sätt att på det hela är att endast genom att skaffa sig konkurrensfördelar kan aktörerna verkligen tjäna pengar. Konkurrensfördelar är som pengar en form av marknadsmakt och de tenderar att ackumuleras, pengar leder till konkurrensfördelar leder till pengar.

Med det sagt, så tillför kapitalismen också till marknadsekonomin: möjligheten att ackumulera marknadsmakt är ett starkt incitament till utveckling (tänk patent), marknader med en mängd små aktörer är instabila och har svårt att producera långsiktiga investeringar och utnyttja skalfördelar. Det finns olika kategorier, ofta efter vilka aktörer eller näringar som är viktiga (ex. statskapitalism, industrikapitalism, finanskapitalism).

Historiskt sett har marknader funnits i de flesta bofasta, lagstyrda samhällen som blir tillräckligt stora så att handel till stor del bedrivs med främlingar. De första skriftliga beläggen vi har är priser och skatter från Sumer i vars städer marknader dominerade av templen verkar ha varit regel. Kapitalism har också funnits på många platser, alla de ställen där det finns en tillräckligt stor marknad att manipulera.

Det vi menar som "Kapitalismen" är ett fenomen som blev tydligt först i Italien och sen Västeuropa från och med 1300/1400-talet. Jag skulle beskriva det som att finans och militär-kapitalister fick mycket makt över områdets splittrade marknader och de relativt små konkurrerande staterna och drev dem till expansion och militärteknologisk utveckling. I jämförelse hade Kina under samma period en mer dynamisk välfungerande marknadsekonomi, vilket delvis beror på att staten hindrade andra aktörer från att bli alltför mäktiga. Denna ledde till en stor befolknings- och välståndsökning under speciellt 1600 och 1700-talen vilket är varför Adam Smith som så många andra upplysningsmän såg upp till Kina.

De missade vad som hände runt omkring dem. Europas militär- och industrikapitalism bröt igenom barriären för mekaniserad produktion med fossila bränslen. Från och genom Napoleonkrigen exploderade Europas härsmakt ut över världen och inordnade den i sitt kapitalistiska system. Den brittiska erövringen av Indien och opiumkrigen för att öppna Kinas marknad för indiskt opium är av större betydelse för världens ekonomiska historia än laissez-faire politiken i metropolen. Det är den senare vi får höra om som modellen för industrialisering trots att ingen annan stat industrialiserade på samma sätt som Storbritannien eftersom ingen annan hade världshistorien största sjöimperium och ett stort teknologiskt övertag.

Kort bibliografi

Giovanni Arrighi, Det långa 1900-talet
Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing
Ferdinand Braudel, Materiell civilisation och kapitalism 1-3
Ferdinand Braudel, Kapitalismens dynamik
David Graeber, Debt, the Last 5000 Years
Andre Gunder Frank, Re:Orient
Kenneth Pommeranz, The Great Divergence
Peter Temin, The Roman Market Economy

En kort genomgång av invandrings- och integrationspolitiken i Sverige.

Vad tycker folk?

Den av regeringen Reinfeldt förda flyktingpolitiken verkar inte åtnjuta ett brett folkligt stöd. Den bästa bild vi har i frågan är den SOM-institutets vid Göteborgs universitet årliga undersökningar. Enligt den från 2012 tycker 45% att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, medan 29% procent tycker att det är ett dåligt förslag. 18% tycker att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar, 50% tycker att det är ett dåligt förslag. Det finns alltså ett folkligt stöd för att minska flyktingmottagandet. Detta stöd har dock minskat över tid. Även oron har minskat från 90-talets höga nivåer, men 60% av de tillfrågade är oroade över ökat antal flyktingar. Med det sagt så är ännu fler (78%) oroliga för ökad främlingfientlighet.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201409/16/20140916154104_Realtid981/20140916154104_Realtid981.dbp.asp
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1487/1487702_071-082-sandberg-o-demker.pdf
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1453/1453828_10-sandberg-o-demker.pdf

Hur går det?

Fram till nyligen fungerade det svenska flyktingmottagandet . Under den senaste mandatperioden har det nuvarande systemet för flyktingmottagandet slutat fungera. 12200 personer är nu placerade i privat ägda anlägningsboenden på småorter med sämre förhållanden än djur. De har mindre än 3m2 att leva på, bristande vård, hygien och små utsikter att få jobb eller boendeplacering.

Integrationspolitik har fungerat något sämre under en längre tid. Då dagens sociala system bygger på förvärvsarbete är detta ett någorlunda mått för integration. Under en längre tid har det varit marginellt svårare för invandrare att få jobb än svenskar. Detta beror nog både på skillnader i kunskaper/ färdigheter och fördomar. I dagens läge tar det i genomsnitt 10 år för en flykting att få jobb i sverige. Detta varierar såklart mycket mellan olika grupper: välutbildad över/medel-klass från andra länder har lättare att få jobb än illiterata bönder; det finns mer fördomar om muslimer och icke-vita; et cetera.

Vi måste få till en värdig och fungerande integration. Om vi lyckas med detta kan Sverige ta emot klart fler flyktingar än vad det gör idag. Om vi som nu inte lyckas med detta kommer SD:s stöd bara växa med varje nytt anläggningsboende som öppnas i småorter.

http://www.tino.us/2014/08/invandrares-inkomster-fran-arbete-och-foretagande-ar-41-procent-lagre-an-infoddas/
https://meritwager.wordpress.com/tag/blinkarp/
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Publiceringskalender/Visa-detaljerad-information/?publobjid=19289+
http://www.tino.us/2014/08/magdalena-andersson-har-fel-som-kostnader-for-migration-i-budgeten/
http://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2009_3-fr%C3%A5n-webb.pdf

SD - partiet som alla talar om

SD har en profilfråga, invandringen, och den är mycket viktig för SD:s väljare. SD:s väljare är också klart mindre tillfreds med hur den svenska demokratin fungerar och har mindre tilltro till politiker än väljare i stort. Dessa två saker samvarierar och kasusaliteten går åt båda hållen. En ska för den skull inte tro att SD:s väljare enbart är proteströster,

SD följt av S är de parti som flest anser är bäst på integration/invandringspolitik i Novus mätning innan valet vilket rimligen förklaras av deras politik bäst överrensstämmer med motviljan mot ökad invandring nämnd ovan.. Mittenpartierna har närmat sig varandra i invandring/integrations-frågor vilket gynnar partier som ligger utanför mitten. Dett gäller dock SD mer än F!/V då de har en större opinion att dra från och är mer extrema gentemot mittanpartierna.

Sverige är inte unikt i att ha ett större parti som fyller en främlingsfientlig, fascistisk, arbetarklasskonservativ eller populist-nationalistisk roll. Detsamma gäller de flesta länderna i västvärlden. En kan se det som ett sen-nationalistiskt problem. Det finns uppenbara problem med nationalism, speciellt när den bygger på kultur/etnicitet. Trots detta har den varit mycket användbar för vänstern genom historien då den skapar den gemenskap som behövs för vänsterpolitik och den tilltalar massorna. Idag är nationalismen är fortfarande en stark politisk kraft men inget liberal eller vänstern vill ta i på grund av ovannämnda problem. Det saknas dock alternativa visioner då den socialistiska drömmen fortfarande är befläckad av Sovjets förtryck och det folkliga stödet för internationalism är svagt.

Att dessa partier lyckas få fotfäste hos arbetarklasen är ett underkännande av vänstern, socialdemokraterna och de revolutionära partierna. En faktor är bristen på visioner om en bättre framtid hos de etablerade vänsterpartierna, en annan är att den traditionella arbetarklassen har fått det sämre i en period med konstant hög arbetslöshet vilken beror på strukturomvandling, globalisering, borgerlig politik men också invandring, en tredje är en växande kulturell klyfta mellan landet och de mindre orterna gentemot storstäderna. Denna utveckling kan snarare sägas vara ovanligt sen i Sverige efter Ny demokratis flopp. Jag tror detta beror på de svenska socialdemokraternas ovanligt starka grepp om befolkningen i arbetarklassen och på landet, en stark tilltro till staten och politiken och den relativt låga öppna rasismen i Sverige. I den ovan nämnda gruppen av partier skiljer sig SD genom sina moderna fascistiska rötter och den stora plats som socialdemokratiska slagord som folkhem och välfärd har i deras retorik.

Det är också ett underkännande av den liberala överideologin och politiken som har producerat dagens höga arbetslöshet men ger få lösningar förutom uppluckring av arbetsrätt och socialförsäkringssystem för att tvinga folk att ta jobb till lägre löner. Denna politik kombinerat med ökad invadring upplevs som ett hot mot jobb och lön av delar av arbetarklassen.

I ekonomiska frågor har SD ingen tydlig profilering eller politik åt antingen höger eller vänster. I kulturella frågor är SD däremot mycket konservativt. Högern har gått mot mitten och kan ha svårt att återerövra konservativa positioner från SD. Det finns nog utrymme för ett konservativt parti som vill ha mindre invandring som kan konkurrera med SD, förut var detta moderaterna. Men efter deras vändning i invandringsfrågan under Reinfeldt är det nog mycket svårt för dem att återta de väljare de förlorade till SD det senaste valet då SD verkar ha högre förtroende i dessa frågor bland väljare som vill ha en minskad invandring.

http://politologerna.wordpress.com/2014/07/01/sverigedemokraternas-opinionsutveckling-2001-2013/
http://politologerna.wordpress.com/2014/09/26/ar-sverigedemokraternas-valjare-protestrostare/
http://politologerna.wordpress.com/2014/10/09/varfor-litar-inte-sverigedemokraternas-valjare-pa-politiker/
http://www.novus.se/media/32581/novus_partiernas_b_sta_fr_ga_juni_2014.pdf
http://www.dagensarena.se/magasinetarena/henrik-arnstad-det-ar-vansterns-fel/
http://politologerna.wordpress.com/2014/08/06/anpassning-till-sd-en-vinnande-strategi-for-ovriga-partier/

Vägval
Som jag ser det står vänstern inför ett vägval. Vi kan fortsätta den av Reinfeldt inslagna vägen med större flyktingmottagande som vi försöker integrera med en uppluckrad arbetsrätt och en låglönesektor. Om vänstern går med på detta kommer den alienera betydande delar av arbetarklassen och riskera de vinster arbetarrörelsen har gjort. Den hotar också sammanhållningen med ökade skillnader mellan rika och fattiga, ofta längs etniska gränser. Man kan sammanfatta det som att vi tar emot en stor mängd flyktingar av vilka många blir ett utnyttjbart trasproletariat tillsammans med delar av arbetarklassen. Eftersom som Sverige är ett rikt land får antagligen flyktingarna det bättre ställt här än i sina hemländer.

Vi kan även försöka integrera folk med bibehållna kollektivavtal. Om vi vill hitta värdiga jobb åt alla som kommer krävs kraftiga åtgärder för att få ner arbetslösheten, genom investeringar och en utbyggd offentlig sektor. Det är dock inte säkert hur långt detta funkar då arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer i västvärlden sen kriserna efter Bretton Woods-eran. Med denna typ av lösning bör vi sätta upp och beivra någon sorts invandringskvot som beror på det ekonomiska läget, framförallt när det gäller arbetslöshet.

En tredje lösning är att sluta bry sig om att integrera genom jobb. Vi kan införa medborgarlön och försöka hitta meningsfull sysselsättning för de som är arbetslösa. Detta är nog mycket impopulärt och kommer att alienera många som känner att de får betala för lata och invandrare.

Oavsett vägval kommer vi snabbt behöva göra något åt krisen i vårat nuvarande system för flyktingmottagning, det är omänskligt, ovärdigt, kostsamt och driver folk till SD. Jag ser fram emot läsa Johan Westerholms bok om detta när den kommer: http://ledarsidorna.se/2014/10/den-humanitara-stormakten/

Hycklande ansvarsfullhet

Reinfeldt och Borg går till val på ekonomisk ansvarsfullhet. Till skillnad från vad man kan tro att det skulle betyda så betyder det för dem enbart att staten ska hålla sig inom ramen för budgeten. För att ändå ha råd med stora skattesänkningar säljer de ut delar av allmännyttan. Det som finns kvar missköts till en kostnad av 89 miljarder bara för Vattenfall och de ljuger om det för folket och för KU. Trots en massiv rysk upprustning och aggression mot först Georgien och sen Ukraina skär man ned försvaret, och ljuger om att man gör det. 

Än värre är deras underlåtelse att föra en expansiv finanspolitik trots att den största krisen sen trettiotalet drabbar västvärlden. De underlåter att låna för nödvändiga infrastrukturprojekt trots att Sverige kan låna till negativ realränta, detta är inte ansvarsfullhet, det är dumsnålhet. Att de underlåter att göra något åt risken för en bostadsbubbla driver Riksbanken att höja räntan och frångå inflationsmålet vilket ytterligare skadar ekonomin. Detta är inte ansvarsfullt. 

Nu går Reinfeldt ut och säger: ”Hoppsan, vi har visst underlåtit att budgetera 48 miljarder för Migrationsverket, så det kan bli!”. Detta är precis motsatsen till den politik de själva har sagt de ska föra ”krona för krona”. Vilket jävla hyckleri! De här siffrorna har funnits sen maj man har bara underlåtit att göra något åt det och nu dumpar man problemet på nästa regering. Det är statsmannamässigt att meddela folket om det verkliga läget för den ekonomiska politiken. Detsamma kan inte sägas om att underlåta att göra något åt det, ljuga om det och sen dumpa problemet på någon annan. Reinfeldts senaste utspel påminner om ett barn som bajsat på sig och vill att någon ska fixa det. Invandring ställs mot välfärd enligt "krona för krona"-vansinnet och SD har fått igenom sin problembild

Angående " valet mellan invandring och välfärd" kan följande noteras. Från de ekonomiska uppskattningar jag har sett så behöver inte flyktinginvandring innebära en kostnad för samhället på lång sikt. Det finns en stor vinst i att inte behöva vårda och utbilda folk i ca. 25 år. Men likväl kommer det innebära en kostnad för statsbudgeten i det korta perspektivet för att skaffa flyktingboenden, vård, bidrag, et cetera. Vidare är det värt att notera att det är förhållandevis små summor jämfört med budgetens storlek och BNP, d.v.s. det är en fråga om politisk vilja och prioriteringar. Var jämviktslinjen går beror på det ekonomiska läget och integrationspolitiken. Då dessa är dåligt skötta av sittande regering så finns det möjligehter att få ner det med en bättre politik. Till exempel skulle vi kunna sluta betala "entrepenörer" höga kostnader för att placera flyktingar i inhumana boenden i småorter utan varken tillgängliga jobb eller adekvat vård. Det känns som den förda politiken har varit ett sätt att sopa problemet under mattan, kosta vad det kosta vill. Att placera anläggningsboenden där det finns jobb och vård, t.e.x Stockholms innerstad , hade varit en mycket rimligare lösning och man kan ju undra varför det inte görs...

Konspirationspartiet - gulligt men oroväckande

”Vår avsikt är att naprapater, akupunktörer, kiropraktorer, homeopater och andra alternativmedicinare ska bli erkända i svensk hälso- och sjukvård” - Lena-Maj Anding, gruppledare för mp i Stockholms läns landsting

Nidbilden av en miljöpartist ges utmärkt av Tim Minchin. Det oroväckande är att den stämmer på ett antal personer i partiets ledning.

Läs gärna vetenskap och forsknings lustmord, det är värt det: 
http://www.vof.se/folkvett/ar-2005/nr-2/miljopartiet-och-vetenskapen/

Exempelvis en motion från 2004: "Det innebär att samtliga konventionella mediciner måste receptbeläggas, eftersom dessa består av syntetiska ämnen och kemikalier som automatiskt är giftiga för kroppen"

Eller Per Gahrton: " [det har] länge rått våldsamt motstånd mot att pröva nya former för vård fullt öppet och med de berördas medverkan. Myndigheterna har bekämpat THX och annat som betecknats som kvacksalveri med oerhörd kraft; antroposofernas Vidarklinik har tidigare vägrats tillstånd för att injicera sina naturmedel och har tvingats slåss för varje preparat, varje piller."

Detta är inte heller bara löst prat utan mp har lyckats ge pengar till antroposofer och amalgamkonspiratoriker.

Detta skrevs 2005, hur ser det ut idag? I miljöpartiets senaste partiprogram, även om detta är väldigt vagt formulerat, kan man se antydningar:

 "För att öka kunskapen och förståelsen för komplementär medicin bör sjukvårdspersonal inom den offentliga vården ha möjlighet till utbildning om komplementär behandling."(alternativmedicin),

"Den vård som bedrivs av ideella krafter bör tillvaratas och uppmuntras. Landstingens möjligheter att skriva direktavtal med idéburna organisationer ska vara goda." (Vidarkliniken och dylikt) 

"Miljöpartiet vill också att arbetet med att använda alternativ till läkemedel, exempelvis motion på recept och psykoterapi, fortsätter att utvecklas då läkemedelskonsumtionen i dag är ett problem både för patientsäkerheten och miljön." (möjligtvis en referens till alternativmedicin)

Av de omnämnda i artikeln ovan sitter nu Gunvor C. Erikssoni riksdagen och är talesperson för jämställdhets- och folkhälsopolitik.. Jan Lindhom sitter även i riksdagen och har beställt en utredning om chemtrails av rikdagens utredningstjänst. En konspiration han inte är ensam om i partiet. Så 2/20 ledamöter är bevisat foliehattar. Före detta språkrör och styrelseledamot i El-överkänsligas förbund Lotta Nilsson Hedström sitter nu i kommunstyrelsen i Tomelilla och kandiderar till Europaparlamentet. Ingegerd Saarinen är den enda omnämnda miljöpartisten i reportaget som inte verkar ha gjort fortsatt karriär inom partiet, henne hittar jag ingen information om på MP:s hemsida.

Det vi ser är antagligen bara krusningar på ytan, om dessa personer kan fortsätta att göra karriär och klättra i partiet så antyder det att folk runtomkring dem inte tycker att de är galna. Michael Barkuns forskning antyder att den som tror ofta tror på flera, något som verkar vara fallet med t.ex. Lindholm. Vilka andra konspirationsteorier tror miljöpartiet på?