Vänstern och Historien
Vilka är vänstern idag?
Jag kommer att behandla ämnet om
vänsterns ideologiska kris i västvärlden ur ett historiskt
perspektiv. Historien är dock i själva verket mer än bara ett
perspektiv för att förstå vänstern, den är dess
legitimitetskälla och var tills nyligen en trygg grund för
självbild. För den socialdemokratiskt dominerade arbetarrörelsen i
väst var sovjetkommunismens stagnation och fall en kris även om den
hade brutit med den kring förra sekelskiftet, nu gick det inte ens
att övertyga de egna leden att historien oundvikligen går mot
socialism. Det utopiformade hålet i ideologin kom att fyllas av en
mängd strömningar, miljörörelsen, feminismen, vars gemensamma
nämnare är att de ser sig själva som progressiva rörelser.
I dagens läge har denna process
gått så pass långt att det som nu utgör vänstern snarare bör
klassas som progressiva. Den progressiva rörelsen har fått sitt
namn från reformrörelsen i USA åren 1890-1920 men liknande tankar
fanns exempelvis hos Fabian Society i Storbritannien. Dess program
överlappade med arbetarrörelsen på centrala punkter som allmän
rösträtt och förbättrade arbetsvillkor. Skillnaderna bestod dels
i att den kom ur medelklassens ömmande samveten snarare än de
grupper den sade sig vilja hjälpa och dels i att dess historiesyn
förutspådde moraliskt framåtskridande snarare än materiell
utjämning och kapitalismens upplösning.
Dagens progressiva kan definieras
som motsatsen till konservativa eftersom den progressiva rörelsen så
tydligt definierar sig själv genom motstånd mot olika hierarkier:
den är maktkritisk, normkritisk, antirasistisk, antisexistisk. En
vanliga förklaring till vänstern förändring är postmodernismen.
Den postmoderna kritiken har bidragit till att flytta fokus från
materiella frågor till språket och idéerna men dess kärna,
kritiken av metanarrativ har fortfarande inte ens rubbat
utvecklingstanken som är lika stark hos dagens progressiva som
gårdagens kommunister.
Ett populärkulturellt exempel är
den kända progressiva komikern Jon Olivers indignation och
frustration inför att olika fenomen fortfarande pågår, ”in the
current year”. Han och publiken tar för givet att de har historien
på sin sida och att deras progressiva värderingar kommer att segra
men precis som för den äldre vänstern så vägrar historien att
samarbeta. Detta har varit tydligt det gångna året då varken
presidentvalet i USA eller EU-omröstningen i Storbritannien gick som
de progressiva förutspådde. Vid årets slut var Jon Oliver så pass
frustrerad att han beslöt sig att spränga en avbild av 2016, en
symbolisk bekräftelse på att de progressiva inte längre har
historien på sin sida.
Politikens korta vågor
På kort sikt kan krisen förklaras
som en politisk svängning. För femtio år sedan var
socialdemokratin hegemonisk. I länder som Sverige satt starka
socialdemokratiska partier ohotat vid makten. I andra länder
genomfördes dess ekonomiska program av liberaler och
kristdemokrater. Det verkade oundvikligt att samhället skulle göras
mer kollektivistiskt, planerat och jämlikt av en stat som antog fler
befogenheter för vart år som gick. Historien spelade inte med, och
den socialdemokratiska hegemonin bröts under 70-talet under attack
från flera håll.
De gyllene årens välståndsökning
och stabilitet hade accelererat den långa trenden mot ökad
individualism och tillåtit ett ungdomsuppror som riktades mot
rådande partier, normer och institutioner. För de unga och de
intellektuella var socialdemokratin antingen ett opium för folket
eller en omänsklig byråkrati som kväser individuell frihet. För
de gyllene årens klassresenärer hade socialdemokratin snarare
blivit ett hot mot deras position och dess status som arbetarparti
var nu en nackdel. Spiken i kistan var att de gyllene åren tog slut
när efterkrigstidens industriella expansion avtog. Kärnan i
socialdemokratins hade varit dess ekonomiska program som byggde på
full sysselsättning, omfördelning och ekonomisk stabilitet. Efter
Bretton Woods-systemets kollaps och oljechockerna mäktade de
socialdemokratiska regeringarna inte med alla dessa tre samtidigt.
I den nya ekonomiska ordningen
förlorade nationalstaterna (utom USA) kontroll över kapitalet genom
valutaspekulation, outsourcing och skatteflykt. Västvärldens
regeringar, även de socialdemokratiska, köpte den neoliberal
ideologin som skulle hjälpa dem att klara sig i konkurrensen.
Marknadsekonomi, globalisering och arbetslöshet var krafter som
staten inte kunde och inte borda hindra. Thatchers berömda fras,
”there is no alternative”, fångar stämningen av historisk
nödvändighet som rådde i den politiska klassen. Kapitalets kamp
mot arbetarklassen blev ensidig då vänsterpartierna hade köpt
ideologin och facken var maktlösa inför företagens hot att flytta
sin produktion. De som lyckades behålla industrijobb klarade sig
väl, men många föll ner i en undersysselsatt underklass
Finanskrisen 2008 och den
relaterade eurokrisen kan ses som denna epoks slutkris. Kapitalismen
upplevde sin djupaste kris sedan trettiotalets depression vilken hade
lagt grunden för den socialdemokratiska hegemonin. Man skulle kunna
förvänta sig, som många gjorde, att pendeln åter skulle svänga
åt vänster men så blev inte fallet. Denna gång lyckades man inte
driva igenom en reglering av finansindustrin stark nog att hindra
framtida kriser. Denna gång lyckades man inte genomföra något
infrastrukturprogram liknade New Deal trots historiskt låga
låneräntor utan accepterade en kontraproduktiv åtstramningspolitik.
Denna gång lyckades man inte driva igenom ekonomisk omfördelning
utan klyftorna inom länderna ökar. För att förklara vad som är
annorlunda denna gång hjälper ett längre perspektiv vilket visar
djupet i krisen som dagens ”vänster” befinner sig i.
Ekonomin och kulturens långa vågor
Den syn på historien som
kännetecknar den liberals hegemonin kan illustreras av Fukuyamas
essä om historiens slut. Hans förutsägelse om den ideologiska
kampens borttynande till förmån för en konflikt kring olika
tekniska lösningar för att nå samma mål beskriver väl den
liberala hegemonin. Det råder en bred enighet om frihandel,
kapitalism och marknadsekonomi. Hans förutsägelse av materialismen
dominans över idealismen är mindre träffande. Den djupaste
konflikten idag gäller värderingar och den står mellan liberala,
progressiva, globalister mot konservativa, populister, nationalister.
Den senare gruppen är nu på väg att förändra det politiska
landskapet efter sina ideal. Även dessa är starkt färgade av
liberalismens hegemoni och kan ses som en sorts ”liberalism i ett
land”då de accepterar det mesta av liberalismen utom
minoritetsrättigheter, frihandel, fri rörlighet och överstatliga
institutioner.
Jag tror att vad Fukuyama ser är
en längre historisk våg snarare än dess slut. Bortom svängningarna
i politikens sfär finns en längre historisk trend mot ökad
individualism som i västvärlden kan spåras drygt fem hundra år
tillbaka i tiden till renässansen och reformationen. Dessa
sammanfaller med den moderna kapitalismens genombrott i Europa då
den överskrider det italienska stadssystemet för att bli del av de
Europeiska imperierna och driver dem mot kontroll över
världshandeln. Kapitalismen drev på en ökad individualism genom
att underminera den materiella grunden för traditionella gemenskaper
som byn och skrået.
Högkulturens renässanshumanism
upphöjde den bildade människan som fri i vilja och tanke gick sin
egen väg. Dess ideologiska subjekt var kosmopolitiskt, befriat från
kroppsarbete och fritt att resa eller ägna sig åt filosofi. Alla
kunde inte vara Erasmus, Michelangelo eller Pico della Mirandola. I
folkkulturen gjorde reformationen ett större avtryck än renässans.
Den födde individualism genom sin betoning av den kristnes
personliga frälsning genom tro allena. Luther och Calvin var
dogmatiker men deras försvar av den enskilda kristnas själsliga
frihet gentemot Rom splittrade kyrkan. Det följande myllret av
kyrkor öppnade möjligheter för individer att själv bestämma sin
världssyn och följa den till andra städer, länder eller
kontinenter och där finna liktänkande.
Denna rörelse fick sin fullbordan
i upplysningen. Friheter och rättigheter som i äldre tid givits som
privilegier till grupper som adelsståndet eller en stads borgerskap
nu gavs till hela den manliga befolkningen i metropolen. Kants
definition av upplysning som "människans utträde ur hennes
självförvållade omyndighet” fångar väl dess budskap om
individuell frigörelse. Under hela perioden 1700-1900 sågs
människans oundvikliga moraliska och materiella framåtskridande som
en naturlag. Det är här utvecklingstanken föds även om vad som
ses som framåtskridande har skiftat bort från exempelvis
steriliseringar.
Upplysningens antites, romantiken,
innehöll både en långt dragen individualism och ett försvar av
religionen och nationens gemenskap. Detta gick ihop genom att göra
gemenskaperna inneboende i individen och att se agens som något som
tillkommer hjältar snarare än massan.
Perioden karaktäriserades dock mer av
vad romantikerna förtvivlat kämpade emot: kapitalismens och de
materiella framstegens upplösning av den gamla världen.
I den gamla världens spillror
organiserade sig arbetarrörelsen. Den dominerades av
kollektivistiska krafter som fackföreningar men det fanns avvikande
röster. Individualismen företräddes främst av anarkisterna som
var en stark kraft under 1800-talet med en kulmen under 1890-talet då
deras bombdåd satte skräck i bourgeoisien. Anarkisterna kom aldrig
längre än så då de aldrig organiserade sig. Deras hopp om en
spontan revolution grusades och motreaktionen blev helt aldrig efter
individualist. Den kollektivistiska falangen segrade i nästan alla
länder och arbetarrörelsen kom att kännetecknas av kollektivism,
masspartier, demokratisk centralism och efter andra internationalen,
socialdemokrati.
Det var denna arbetarrörelse som
genom partiväsendet lyckades åstadkomma välfärdsstater efter
trettiotalskrisen och andra världskriget. Dess framgång berodde
delvis på den historiska kontexten, det fanns en möjligheten till
en lång högkonjunktur genom färdigställa den andra industriella
revolutionen och återbygga Europa. Lika viktigt var arbetarklassens
enighet och organisation som styrde den ekonomiska utvecklingen och
hur dess frukter fördelades.
På fel sida av historien
År 2008 fanns varken den
historiska kontexten eller rörelsen. Arbetarklassen var splittrad,
ekonomin mättad. Att man inte kunde hantera krisen likt
trettiotalskrisen var ett förutsägbart resultat av rörelsen
förändring. Vänstern hade inte längre historien på sin sida och
jagade febrilt efter den. Det gjorde att man från åttiotalet
införlivade liberalism och individualism även om det är först de
senaste tio åren som liberalt tankegods kommit att genomsyra
rörelsen. Vänsterpartierna hade köpt den liberala tanken på
statens roll för samhällsekonomin som en passiv, neutral domare
oförmögen att styra storheter som marknaden och teknikutvecklingen.
Den äldre synen på staten som skapar, styr och omformar ekonomin
för att anpassa den till samhällets mål är borta. I och med detta
försvann en grundläggande skiljelinje mellan ekonomisk höger och
vänster och den politiska debatten kom mindre att fokusera på
ekonomi och mer på värdefrågor.
Den traditionella vänster var
kollektivistisk, materialistisk och hade arbetarklassen som sitt
ideologiska subjekt och objekt. Dagens progressiva rörelse är
individualistisk, idealistisk och har de intellektuella som sitt
ideologiska subjekt och har ”minoriteter” som ideologins objekt;
det är samma flod som har fått ett annat utlopp. Kvar är viljan
att stöpa om världen i rättvisans namn och övertygelsen om att
historien står på dess sida. Skillnaden är att målet inte längre
är kommunism utan ett ospecificerat tillstånd av individuell
frigörelse.
Denna förändring sliter dock itu
den gamla koalitionen mellan arbetarklass och progressiva då
arbetarklass, underklass, landortsbor och äldre alla tenderar att
vara konservativa medan de progressiva är medelklass, stadsbor och
unga. När värdefrågor blir viktiga börjar dessa grupper
definierar sig själv gentemot varandra. I USA är detta fenomen
längst gånget. Genom den konservativa rörelsens kulturkrig mot
liberaler och liberalernas öppna förakt för konservatism så har
klyftan blivit så pass djup att den i åsiktstudier är större än
den mellan raser.
När de progressiva som dominerar vänsterpartierna visar ointresse
eller förakt för åsikterna i arbetar- och underklassen och det är
inte konstigt att de ses som en del eliten på samma sätt som Trump
inte ses som det eftersom samma personer föraktar honom.
Problemen med individualism och
idealism är större än att vänstern hamnar på fel sida i dessa
konflikter, de riskerar att splittra och ta udden av den viktigaste
oppositionen till den ekonomiska högern. Koncentration av politisk
och ekonomisk makt ökar i hela västvärlden och i USA har den gått
så långt att den lamslår det politiska systemet. De gamla
vänsterpartierna är fortfarande Privatmoral. Massor av konflikter
som inte kan överbryggas för att nå ett gemensamt mål eftersom
målen själva är individuella.
Ett vidare problem är erövringen
och utövandet av politisk makt. Tillspetsat kan man säga att dagens
progressiva föredrar att låta någon annan utöva makten så att de
med rent sinne kan utöva makt- och normkritik. Occupy Wall Streets
misslyckande att åstadkomma något beständigt är ett bra exempel
på hur ett tillfälle kan glida en mellan fingrarna om det inte
finns organisering och enighet. Miljörörelsen är ett bra exempel
då ämnar att konservera en kollektiv nyttighet, miljön, men i hög
grad för en progressiva individualistisk politik, att frigöra och
utbilda människor att fatta miljömedvetna val i sina privatliv.
”Tänk globalt, agera lokalt” är parollen och inte helt oväntat
är det svårt att stoppa klimatförändringar genom att starta ett
eko-kafé på Södermalm.
Vad vi ser nu är den första
allvarliga utmaningen av den liberala hegemonin, inte från vänster,
utan från partier som kombinerar populism, nationalism, konservatism
och skattemotstånd. Då dagens politiska etablissemang har varit
oförmöget att mota dessa partier i grind, hålla ihop EMU,
investera västvärlden ur stagnation, bemöta Ryssland och Kinas
ökade inflytande eller hantera flyktingkrisen i Mellanöstern och
Europa kan dess tid snart vara utmätt. Dagens vänster är särskilt
illa lämpad att utnyttja denna vändning bort från liberalismen då
man har rensat ut företrädare för nationalism och populism och
förnekat sina historiska kopplingar till dessa idéströmningar för
att anpassa sig.
Man kan tillspetsat säga att
vänstern i sin förvirring efter att ha förlorat fall sin utopi
hade blivit liberaler precis i tid för att se dess hegemoni börja
upplösas, blivit individualister i en tid då organisering behövs
för att hålla ihop en spretigare koalition, blivit idealister i tid
att missa en massiv förmögenhetskoncentration. Min förutsägelse
är att vänstern får fortsätta att jaga efter historien även i
denna era.