Hur upphovsrättspolitiken bör förstås

När du lyssnar på musik, hur stor andel av den du lyssnar på är producerad detta år? Om du är en genomsnittlig musiklyssnare så överväger nog den äldre musiken. Den är inte heller utbytbar, vill du höra ”all along the wactchtower” vill du höra ”all along the watchtower”och inte en helt annan låt av Mikael Wiehe. Musikverk är unika och utan bra subsitut. Ägandet av verken är en källa till ekonomisk ränta, d.v.s. inkomster utan att ägaren behöver producera något, och en mycket värdefull ekonomisk resurs.

Tidigare har den ekonomiska räntan från äldre musik begränsats av att privatpersoner köpt en skiva och sen äger den länge, då detta var det enda praktiska sättet att lyssna på den. Vid förändringar i tekniken har konsumenter uppdaterat sina skivsamlingar, vilket vi ser under 90-talet då skivbolagens försäljning flerdubblades, och nu igen med Spotify. Denna gång är det annorlunda då konsumenterna inte får äganderätt över den musik de konsumerar utan betalar konstant.

Vem uppbär då räntan? Till en stor del de fyra stora skivbolagen och stora artister knutna till dessa. För att förstå värdet av räntan kan vi uppskatta hur en ökning i upphovrättens längd skulle påverka dessa. Om vi antar att musik av exakt samma värde har producerats för ägarna varje år hittils innebär en ökning av upphovsrättens längd från säg 50 till 51 år att det kommer uppbära ränta för all de senaste 50 årens musik 1 år till. Nuvärdet av dessa framtida intäkter beräknas med formeln för en annuitet: nuvärdet = (värdet av ett års musik [x]/räntan)(1- 1/(1+räntan)^antalet år). Om vi antar en reell ränta på 5% blir nuvärdet (x/0.05)(1-1/(1.05)^50) ≈ 18.25x vilket innebär 18.25 gånger värdet av ett års musik. Vore räntan 10% skulle nuvärdet ≈ 10x istället. Det finns anledning att tro att värdet av musik producerad tidigare år är mindre än värdet av musik producerad idag och att siffrorna därför är väl höga. Vidare finns starkt avtagande marginalintäkter när upphovsrättens längd går mot oändligheten så som den gör idag.

Min poäng är att kontrollen över räntan är värt lika mycket eller mer än nyproduktionen varje givet år. Detta innebär att upphovsrättsägarna har kraftiga incitament att skydda och utöka räntan. Det är ekonomiskt rationellt för dem att betala upp till nuvärdet av en ökning av upphovsrättens längd för att en sådan ska ske. Detta sker genom lobbying, opinionsbildning eller mutor riktat mot beslutsfattare och allmänhet samt drivande av rättsfall vilket är uppenbart samhällsonyttigt

Denna ränta innebär självklart ett betydande avbräck för konsumenterna både i form av en överföring av resurser till upphovsrättsägarna men även betydande dödviktsförluster då mindre musik konsumeras än vad som skulle ske vore den gratis. Det är här fildelning kommer in. Upphovsrättsägarna har ett lagstadgat monopol på verken och då det inte finns bra substitut sker konkurrens med dessa endast olagligen. Utan konkurrensen från fildelningen hade alternativ på musikmarknaden varit skivförsäljning från de fyra stora skivbolagen som kontroller 80% av marknaden eller Spotify som de också kontrollerar. Detta är inte en effektiv marknad.

Hur har då beslutsfattare agerat för att balansera intresset av att uppmuntra kulturskapande och intresset av att sprida verk så brett som möjligt? De har i 22 av 24 fall sen 1960 ökat upphovsrättens längd eller bredd samt vidtagit en mängd åtgärder mot fildelare (vilka än så länge inte haft någon påvisbar effekt). Sambandet mellan ekonomiska intressen och politik styrks för Sveriges del i Ulf Pettersons analys av upphovsrättslagstiftningen i Sverige vilken trovärdigt visar på kausala mekanismer i form av olika intressegruppers remisser, betänkanden och motioners påverkan på lagstiftningen. Han drar följande slutsatser:

Analysen visar klara statistiska samband mellan intressenas inriktning och aktivitet visavi lagstiftningens restriktivitet. Resultaten stöder teorier som förklarar upphovsrättspolitiken i termer av problem med kollektivt handlande, rent-seeking, infångning och intressedominans. Upphovsrättspolitiken har på ett överväldigande sätt dominerats av producentintresset med symbiotiskt bidrag från juristintresset. Konsumentinflytandet är nära obefintligt.

Du kanske anser att det finns många viktigare frågor än just upphovsrätten, klimatet, jobben o.s.v.. Men att frågan är liten är ingen ursäkt för att tåla att politiken i frågan sker på särintressens uppdrag till omfattande misshandel av allmännyttan. Kan vi inte förvänta oss både en god upphovsrättspolitik och en god arbetsmarknadspolitik? Kan vi inte förvänta oss demokratisk representation i frågan?

Bosch och de kristna värderingarna

Efter att ha ägnat kvällen åt den fromme Hieronymus Boschs moraliserande tavlor fylls man lätt av vämjelse inför medeltidens av kristendomen dominerade tankevärld. I centrum för denna har vi den allsmäktiga, allseende diktatorn. Ta som exempel denna tavla med det medeltida ordspråket ”Gud ser dig” skrivet i mitten av ett stort öga med Jesus som pupill och dössynderna runt omkring. Alla ens tankar skulle kretsa kring den store ledaren, annars skulle han se en. Detta var självklart mycket svårt då människan genom arvssynden var förtappad från början. Den yttersta domen blir därför fällande för de allra flesta och den är hemsk och oåterkallelig.

Hela världen var ett minfält att möjliga frestelser och tanken att bakom allt för vackert lurade något djävulskt var mycket stark. Alla former av kärlek som förde tankarna bort från den store ledaren var förbjudna. Att ha sex annat än för att få barn såg som ett fruktansvärt brott. Illustrerande för detta är de jordiska fröjdernas trädgård. Denna föreställer en fantastisk lustgård full med nakna människor ätandes frukter i olika sorters lekar. Målningen är en skarp och konstnärligt briljant kritik av lust, den översvämmar av erotiska symboler. Det är syndernas moder och driver Adam och Eva efter att hennes nyfikenhet lett till deras fall. Den högra delen av triptyken visar med barbarisk tydlighet vad detta beteende leder till.

Vad är då himlen för ett ställe som är så fantastiskt att det uppväger allt detta? Jo det är ett ställe där du får vara nära den store ledaren, hylla honom och om du har riktigt tur spela harpmusik till hans ära. Det finns inget människovärde här, inga mänskliga rättigheter. Den store ledaren äger oss och kan göra som han vill med oss. Valet människan ställs för är inte heller fritt, du kan inte välja att ställa dig utan för guds makt. Valet är gör som den store ledaren säger eller bli straffad.
Jag har svårt att tänka mig en mer förkastlig intellektuell rörelse.

Problemet är inte de troende eller hur människorna korrumperar religionen. Problemet är religionen. Det kunde varit mycket värre. Det som räddade oss från undergång i fåfängda försök att förstå guds vilja och undvika hans hemska straff, var vår okunskap om massförstörelsevapen då religionen låg som en våt filt över vetenskapens utveckling och den civilisering som följde med de intellektuella och materiella framsteg den vetenskapliga revolutionen innebar.

En fråga kvarstår dock, hur kan någon önska detta på sig själv eller någon annan?

Det goda övervakningssamhället

You think you've got private lives, think nothing of the kind
There is no true escape I'm watching all the time – Rob Halford

Vad är det goda övervakningssamhället? Det är ett samhälle där varje individs liv kartläggs i minsta detalj och sen försöker samhället hjälpa denne att uppnå sina drömmar om de inte är farliga för samhället. Det är ett samhälle som bryr sig om dig inte bara som medborgare eller som medlem av en grupp, utan just dig som individ med alla dina bra och dåliga sidor. Det finns någon som vakar över dig och inte dömer, så vida du inte bryter mot lagen. Det fria valet är jobbigt, ansvaret odlidligt men det finns någon som serverar en begränsad mängd alternativ att välja på så att du inte gör fel.

Just nu finns det starka trender mot demokrati och övervakning fråpn stater och företag. Till skillnad från vad vissa tror går dessa väl ihop och sker i samma samhällen. Privatlivet valdes bort under Microsofteran när nätet gick från ett peer to peer-nätverk till ett med centrala servrar som samlar all information. Om vi vill ha företagande på ett gratis internet är detta det enda rimliga sättte att ge dem incitament. Denna information innehåller ett oerhörd värde för både vetenskap och marknad. Att som Hari Seldon i stiftelsen kunna förutse vad människor kommer göra blir mer och mer realistiskt. Det är en fråga om att aggregera och tolka datan vilket leder till starka trender mot monopolisering av denna information. Facebook har datan på en halv miljard individers sociala interaktion i flera år. Google vet vad de flesta har skickat för mail, har sökt efter o.s.v under snart tio år. Det finns självklart möjligheter att ställa sig utanför övervakningen men då få gör det medför det reella sociala sanktioner.

Privatlivet som vi känner det är borta för en generation. Men vad har vi egentligen förlorat? Är det inte en rest från en tid där individer behövde skydd mot förtryckande stater. Nu har företagen mottot ”Don't be evil” och fler och fler stater är demokratier som har medborgarnas bästa för ögonen. Möjligheterna som den här informationen är mycket stora, exempelvis för individuell behovsprövning av bidrag eller riktad reklam så att vi får information om precis de produkter vi vill ha.

Det finns motståndsgrupper som Free Software Movement, kryptoanarkister och piratrörelsen men de är mycket marginella. De har förstår farorna mycket väl men inte riktigt möjligheterna. Liberalerna verkar inte förstå hur detta står i konflikt med deras ideologi och lobbar för ökad statlig övervakning och prisar Facebook och Google. Socialdemokraterna är splittrade fast på helt andra grunder än avvägningen mellan det goda övervakningssamhället och privatliv. Kan de sin historia borde de också kunna välja det förstnämnda.

Vägval för kulturpolitiken

Google docs haz it.

All kritik är varmt välkommen. Tips på vad jag ska göra med den också.

Veckans internethjälte

Den stora äran tillfaller denna vecka Per Strömbäck. Han jobbar på nepotia, en lobbygrupp för IFPI m.fl.. I sitt inlägg tar han en svårförsvarad position(operatörsansvar/censur) och lyckas med konststycket att motsäga sig själv och förtala internetoperatören Bahnhof. Väl nere i gropen tar han ett extra spadtag bland kommentarerna men till skillnad från många andra att det kanske bäst att hålla tyst och inte gräva djupare, även på sin egen blogg. Den självinsikten applåderar vi honom för!

En värd kommentar till det hela var Viktualiebroderns:
”Intressant, Strömbäck menar alltså att utvecklandet av DRM för att tekniskt kringgå lagen om rätt till egna kopior är ett hån mot demokratin

Värt att lägga på minnet.”

Kultur som en kollektiv vara

Se två poster upp ^

Progressivitet - Pragmatism

Jag under hösten noterat en svängning i mitt tänkande åt ett mer pragmatiskt håll, antagligen influerat av sossesunkan och studierna i nationalekonomi. Det är både befriande och besvärande.

Att anpassa sig till föränderliga förhållanden är kärnan i pragmatismen. Detta är så allmänt accepterat att få förutom benhårda dogmatiker inte strävar efter detta. En annan viktig del av en pragmatisk grundsyn är insikten att man sällan har det rätta svaret på ett visst problem och att man därför bör vara försiktig i sina åtgärder. En tredje är att åtgärderna måste anpassas till de specifika förutsättningarna, det finns ytterst få universalmedel. Politik bör utformas efter ett samhälles institutioner och vara förverkligbar. Pragmatismen är dock otillräcklig.

Det finns någonting viktigare än pragmatism, nämligen progressivitet. Precis som att jag ser det som mitt främsta mål att förbättra mig själv, ser jag att förbättra sig självt som samhällets främsta mål. Det känns mycket historielöst att någonsin nöja sig med samhällets nuvarande kvalité, även om man ofta tror det så visar det sig gång på gång att det kan och att det blir bättre. Människans största bedrift är i min mening våran otroliga ackumulation av kunskap. Det finns ingen insats som är så produktiv och bestående som kunskapsökning. Om man nöjer sig skadar man indirekt alla framtida generationer. Jag tror även att minskat hopp kan leda till försämrat välbefinnande för många människor, vilket gör saker som inger hopp högst nödvädiga.

Utan progressivitet är pragmatismen en död fisk, en slak penis, en 7-poängsmahjong ett tomt skal. Pragmatismen är endast kortsiktig; den har ingen lång sikt, inget mål, ingen riktning. Den bör inte förväxlas med en ideologi. När vi konfronteras med ett problem i samhället ställs vi i en valsituation med oändligt många möjliga val där vi aldrig kan veta de fulla konsekvenserna av vårat handlande. Att reagera med försiktighet, så att vi väljer rätt, tror jag är suboptimalt. Anledningen till detta är att det sällan finns bara ett bra alternativ. Det viktiga är att vi väljer ett av de bra alternativen och se till att framskrida snabbt längs den utvecklingsbanan. Det finns med mycket stor sannorlikhet en bättre bana än den vi just oavsett hur mycket vi söker. Marginalkostnaden för sökandet ökar också hela tiden.

Jag tror inte att världen förbättras lika mycket av pragmatister som av personer med långsiktiga visioner som de driver även om det sällan blir som de tänkt sig.