Kategoripolitik

"Tredje vågens feminism höjde det personliga till den politiska nivån, identitetspolitik sänker det politiska till den personliga nivån" - jag själv

Identitetspolitik bör överges som begrepp då det döljer den centrala poängen: att vem du ser dig själv som är inte lika politiskt relevant än vem andra ser dig som. För att omformulera det i strukturella termer, hur samhället och kulturen skapar kategorier av människor och behandlar dem utifrån kategoritillhörighet. På sätt kan vi kringgå den växande problematik vi får av att kombinera radikal individualism och essentiella grupper i politiken. Ingen får uttala sig om någon annans situation, men samtidigt reduceras människor till sina identiteter (ex. typisk för en vit feminist att säga så). När identiteterna vinner och når acceptans så låses de samtidigt i lag och normer: vissa passar inte in men förslag på förändring kan konstrueras som angrepp på identiteten, och identiteterna förväntas vara och agera som en enhet vilket leder till sanktioner mot dem som är illojala mot identiteten (ex. konservativa homosexuella).

Detta är knappast ett nytt perspektiv utan ligger nära åttio- och nittiotalens feminism, men vi tycks ha glömt bort det. Det nya jag vill göra är att ge det ett ord: kategoripolitik. Smaka på begreppet statliga kategoriseringsprocesser, låt det rulla på tungan och täcka alla nio tusen smaklökar:

Blockchoklad

Det är svårt med blockpolitik om ett parti som de andra avskyr står utanför blocken och är vågmästare. Om man inte vill ge det partiet inflytande kan vi låta det största av blocken få driva sin politik, vilket var vad vänstern gjorde mandatperioden 2010-2014 förutom en pinsam episod med 5:e jobbskatteavdraget. Nu har alliansen hindrat vänstern från att regera i minoritet. Om man varken samarbetar över blockgränsen eller låter den andra sidan regera i minoritet så innebär det att SD får inflytande som vågmästare. Om Alliansen tror att de ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten med passivt stöd från SD känns deras agerande på en gång cyniskt och naivt. SD har markerat tydligt att de kommer motarbeta alla regeringar som arbetar efter den nuvarande uppgörelsen om migrationspolitiken.

Internet som ett verktyg för social kontroll - åsiktskorridoren

Kan en smal åsiktskorridor ses som en återgång mot en historisk norm av hög social kontroll? Innan urbaniseringsvågen på 1800 och 1900-talen levde de flesta i Sverige och annorstädes i små samhällen med en intensiv social kontroll där oliktänkande sågs som något farligt och oönskat. I städerna var den sociala kontrollen mindre stark och idéer om åsiktsfrihet, fri debatt och dialektik åtnjöt större stöd. Internet har ökat möjligheterna för social kontroll, framför allt på delarna av internet där användaren inte är anonym (exempelvis facebook).

Vidare har det fört personer med olika åsikter närmare varandra på ett  sätt som främjar konflikt. Mycket ilska och ovett som man förut inte såg ventileras nu och man behöver knappastt leta för att hitta det. Folk är inte dummare eller mer fördomsfulla eller hatiska nu, men deras dumhet, fördomar och hat syns mycket mer. Vad det gäller våra åsikter blir det som att vi bor i samma lilla samhälle, fast vi pratar sällan med varandra men ofta om varandra.

På detta kommer en motreaktion och den använder de verktyg som internet ger. Om någon har en misshaglig åsikt eller gör något som du ogillar så är det lätt att mobilisera mot denne. Det går snabbt att sprida ditt budskap. Det är lätt att hitta "skandaler" och tvivelaktigheter då mycket av vad någon sagt sparas, speciellt om denna är känd. Media ger detta mycket utrymme. Detta fyller också en identitetsbyggande funktion då man definerar sin identitet och bevisar sin grupptillhörighet gentemot oliktänkande.

En kort genomgång av invandrings- och integrationspolitiken i Sverige.

Vad tycker folk?

Den av regeringen Reinfeldt förda flyktingpolitiken verkar inte åtnjuta ett brett folkligt stöd. Den bästa bild vi har i frågan är den SOM-institutets vid Göteborgs universitet årliga undersökningar. Enligt den från 2012 tycker 45% att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, medan 29% procent tycker att det är ett dåligt förslag. 18% tycker att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar, 50% tycker att det är ett dåligt förslag. Det finns alltså ett folkligt stöd för att minska flyktingmottagandet. Detta stöd har dock minskat över tid. Även oron har minskat från 90-talets höga nivåer, men 60% av de tillfrågade är oroade över ökat antal flyktingar. Med det sagt så är ännu fler (78%) oroliga för ökad främlingfientlighet.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201409/16/20140916154104_Realtid981/20140916154104_Realtid981.dbp.asp
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1487/1487702_071-082-sandberg-o-demker.pdf
http://www.som.gu.se/digitalAssets/1453/1453828_10-sandberg-o-demker.pdf

Hur går det?

Fram till nyligen fungerade det svenska flyktingmottagandet . Under den senaste mandatperioden har det nuvarande systemet för flyktingmottagandet slutat fungera. 12200 personer är nu placerade i privat ägda anlägningsboenden på småorter med sämre förhållanden än djur. De har mindre än 3m2 att leva på, bristande vård, hygien och små utsikter att få jobb eller boendeplacering.

Integrationspolitik har fungerat något sämre under en längre tid. Då dagens sociala system bygger på förvärvsarbete är detta ett någorlunda mått för integration. Under en längre tid har det varit marginellt svårare för invandrare att få jobb än svenskar. Detta beror nog både på skillnader i kunskaper/ färdigheter och fördomar. I dagens läge tar det i genomsnitt 10 år för en flykting att få jobb i sverige. Detta varierar såklart mycket mellan olika grupper: välutbildad över/medel-klass från andra länder har lättare att få jobb än illiterata bönder; det finns mer fördomar om muslimer och icke-vita; et cetera.

Vi måste få till en värdig och fungerande integration. Om vi lyckas med detta kan Sverige ta emot klart fler flyktingar än vad det gör idag. Om vi som nu inte lyckas med detta kommer SD:s stöd bara växa med varje nytt anläggningsboende som öppnas i småorter.

http://www.tino.us/2014/08/invandrares-inkomster-fran-arbete-och-foretagande-ar-41-procent-lagre-an-infoddas/
https://meritwager.wordpress.com/tag/blinkarp/
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Publiceringskalender/Visa-detaljerad-information/?publobjid=19289+
http://www.tino.us/2014/08/magdalena-andersson-har-fel-som-kostnader-for-migration-i-budgeten/
http://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2009_3-fr%C3%A5n-webb.pdf

SD - partiet som alla talar om

SD har en profilfråga, invandringen, och den är mycket viktig för SD:s väljare. SD:s väljare är också klart mindre tillfreds med hur den svenska demokratin fungerar och har mindre tilltro till politiker än väljare i stort. Dessa två saker samvarierar och kasusaliteten går åt båda hållen. En ska för den skull inte tro att SD:s väljare enbart är proteströster,

SD följt av S är de parti som flest anser är bäst på integration/invandringspolitik i Novus mätning innan valet vilket rimligen förklaras av deras politik bäst överrensstämmer med motviljan mot ökad invandring nämnd ovan.. Mittenpartierna har närmat sig varandra i invandring/integrations-frågor vilket gynnar partier som ligger utanför mitten. Dett gäller dock SD mer än F!/V då de har en större opinion att dra från och är mer extrema gentemot mittanpartierna.

Sverige är inte unikt i att ha ett större parti som fyller en främlingsfientlig, fascistisk, arbetarklasskonservativ eller populist-nationalistisk roll. Detsamma gäller de flesta länderna i västvärlden. En kan se det som ett sen-nationalistiskt problem. Det finns uppenbara problem med nationalism, speciellt när den bygger på kultur/etnicitet. Trots detta har den varit mycket användbar för vänstern genom historien då den skapar den gemenskap som behövs för vänsterpolitik och den tilltalar massorna. Idag är nationalismen är fortfarande en stark politisk kraft men inget liberal eller vänstern vill ta i på grund av ovannämnda problem. Det saknas dock alternativa visioner då den socialistiska drömmen fortfarande är befläckad av Sovjets förtryck och det folkliga stödet för internationalism är svagt.

Att dessa partier lyckas få fotfäste hos arbetarklasen är ett underkännande av vänstern, socialdemokraterna och de revolutionära partierna. En faktor är bristen på visioner om en bättre framtid hos de etablerade vänsterpartierna, en annan är att den traditionella arbetarklassen har fått det sämre i en period med konstant hög arbetslöshet vilken beror på strukturomvandling, globalisering, borgerlig politik men också invandring, en tredje är en växande kulturell klyfta mellan landet och de mindre orterna gentemot storstäderna. Denna utveckling kan snarare sägas vara ovanligt sen i Sverige efter Ny demokratis flopp. Jag tror detta beror på de svenska socialdemokraternas ovanligt starka grepp om befolkningen i arbetarklassen och på landet, en stark tilltro till staten och politiken och den relativt låga öppna rasismen i Sverige. I den ovan nämnda gruppen av partier skiljer sig SD genom sina moderna fascistiska rötter och den stora plats som socialdemokratiska slagord som folkhem och välfärd har i deras retorik.

Det är också ett underkännande av den liberala överideologin och politiken som har producerat dagens höga arbetslöshet men ger få lösningar förutom uppluckring av arbetsrätt och socialförsäkringssystem för att tvinga folk att ta jobb till lägre löner. Denna politik kombinerat med ökad invadring upplevs som ett hot mot jobb och lön av delar av arbetarklassen.

I ekonomiska frågor har SD ingen tydlig profilering eller politik åt antingen höger eller vänster. I kulturella frågor är SD däremot mycket konservativt. Högern har gått mot mitten och kan ha svårt att återerövra konservativa positioner från SD. Det finns nog utrymme för ett konservativt parti som vill ha mindre invandring som kan konkurrera med SD, förut var detta moderaterna. Men efter deras vändning i invandringsfrågan under Reinfeldt är det nog mycket svårt för dem att återta de väljare de förlorade till SD det senaste valet då SD verkar ha högre förtroende i dessa frågor bland väljare som vill ha en minskad invandring.

http://politologerna.wordpress.com/2014/07/01/sverigedemokraternas-opinionsutveckling-2001-2013/
http://politologerna.wordpress.com/2014/09/26/ar-sverigedemokraternas-valjare-protestrostare/
http://politologerna.wordpress.com/2014/10/09/varfor-litar-inte-sverigedemokraternas-valjare-pa-politiker/
http://www.novus.se/media/32581/novus_partiernas_b_sta_fr_ga_juni_2014.pdf
http://www.dagensarena.se/magasinetarena/henrik-arnstad-det-ar-vansterns-fel/
http://politologerna.wordpress.com/2014/08/06/anpassning-till-sd-en-vinnande-strategi-for-ovriga-partier/

Vägval
Som jag ser det står vänstern inför ett vägval. Vi kan fortsätta den av Reinfeldt inslagna vägen med större flyktingmottagande som vi försöker integrera med en uppluckrad arbetsrätt och en låglönesektor. Om vänstern går med på detta kommer den alienera betydande delar av arbetarklassen och riskera de vinster arbetarrörelsen har gjort. Den hotar också sammanhållningen med ökade skillnader mellan rika och fattiga, ofta längs etniska gränser. Man kan sammanfatta det som att vi tar emot en stor mängd flyktingar av vilka många blir ett utnyttjbart trasproletariat tillsammans med delar av arbetarklassen. Eftersom som Sverige är ett rikt land får antagligen flyktingarna det bättre ställt här än i sina hemländer.

Vi kan även försöka integrera folk med bibehållna kollektivavtal. Om vi vill hitta värdiga jobb åt alla som kommer krävs kraftiga åtgärder för att få ner arbetslösheten, genom investeringar och en utbyggd offentlig sektor. Det är dock inte säkert hur långt detta funkar då arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer i västvärlden sen kriserna efter Bretton Woods-eran. Med denna typ av lösning bör vi sätta upp och beivra någon sorts invandringskvot som beror på det ekonomiska läget, framförallt när det gäller arbetslöshet.

En tredje lösning är att sluta bry sig om att integrera genom jobb. Vi kan införa medborgarlön och försöka hitta meningsfull sysselsättning för de som är arbetslösa. Detta är nog mycket impopulärt och kommer att alienera många som känner att de får betala för lata och invandrare.

Oavsett vägval kommer vi snabbt behöva göra något åt krisen i vårat nuvarande system för flyktingmottagning, det är omänskligt, ovärdigt, kostsamt och driver folk till SD. Jag ser fram emot läsa Johan Westerholms bok om detta när den kommer: http://ledarsidorna.se/2014/10/den-humanitara-stormakten/

#gamergate 2

A friend of mine linked this article which seems typical of the media coverage of #gamergate, lazy, one-sided and polemical. 1) It gets the narrative wrong. 4Chan's /v/ as an entity got into this when they and Wizardchan were accused of raiding Zoë Quinn. There is no real evidence for this specific accusation despite these being public boards and in my opinion this is not their modus operandi. The feeling about feminism on 4chan is generally hostile but also uninterested and there is no explanation as to why they would care about Zoë Quinn, (/b/ is not you personal army). 4chan reacted strongly to the accusation whereas Wizardchan wanted no publicity (it is board for people with social anxiety). What 4channers did apart from the twitter hashtags was fund a charity for female game developers that had been attacked by Zoë Quinn and some acquaintances of hers prior to the start of the drama.

2) It also get's the conflict wrong. There have been large amounts of harassment against women, but this time the anger is directed against so-called Social Justice Warriors and not women as such. There are more women than men who fit this profile and women probably have it worst (apart from Phil Fish). It has been morphing into more of a culture war through the hostily expressed by both sides. Further, 4chan is late comer and a minor part of this story. There are two reasons this blew up into a big thing: an underlying dislike of game journalism as being too opinionated and low quality and controlled by an in-group of aloof journalists with similar political ideals and the Streisand effect. What made people angry was possible favoritism by gaming journalists (constrast how Zoë Quinn and Max Tempkin were treated). What really made it blow up was when most big gaming journalist sites made a coordinated counter attack that declared the gamer dead, which seemed to justify the accusations leveled against gaming journalists.

From my point of view the problems of games journalism are the same as those of journalism in general where newspapers and news sites are being out competed by amateurs on the internet and react by lowering their standards. They declare that gamers are dead but it is probably them who are dying. While I agree with a lot of the criticism of journalism, I find it ridiculous to see a conspiracy or scandal here as implied by the name #gamergate. Game journalists are not that important. I feel for those who have been harassed but using hyperboles such as: gamers as a group are misogynistic or that this is campaign to silence women only increases the resentment.

I care about this issue because I am a feminist and a gamer (and also someone who visits 4chan). I do neither wish to be lumped together Zoë Quinn nor those who harass her. There are people on both sides who would spin this into a case of we and them, of misogynistic gamers and social justice warriors, and so far they have been quite successful. Journalists have a major responsibility here. 

We can build a broad consensus around a number of issues. 1) Harassment is bad, do not do it 2) People do bad things, more so on the internet, that does not mean that they represent all women, all gamers, all feminists et cetera. You are not even sure if they are who they claim to be. 3) Gaming journalists should avoid feeding the stereotype of gamers as male, teenagers who are afraid of/hate women. It increases  resentment and scares away women. If they want to regain the respect of their audience, more transparency and higher quality articles goes a long way. 4) Try to be inclusive towards people. If you do not want the thing you like to be popular, you are elitist. 5) If you are offended by a game or a news article, switch to another game or to another news site, there are plenty to choose from nowadays. 6) That being said, the gaming industry would be well served by more interesting female characters and more diversity in general. Indie games and crowdfunding are promising ways to get that diversity. The changing demographic of gamers will also effect the larger studios, the stereotype gamer is not so stereotypical after all.

Or we can just sit back and watch the world burn...

Om #gamergate

Hur skulle jag kunna motstå ett smaskigt internetdrama där 4chan framstår som rimliga och är på samma sida som reddit? Det verkar också som att TFYC kommer klara sin finansiering, vilket ger det hela åtminstone ett positivt slut.

Om vi lyfter perspektivet känns dramat som en aspekt av tidningsdöden. I och med internets utveckling blir de traditionella mellanhänderna långsamt bortskurna. Det som skulle kunna rättfärdiga deras roll som betalda yrkesutövare kontra amatörer vore kvalitéer som överlägsen kunskap, gediget journalistiskt arbete, intellektuell hederlighet och självständighet. Många tidningar och nyhetssidor har dock svarat med att minska just dessa kvalitéer för att tjäna pengar genom reklam och enkla klick. Det är ekonomiskt rimligt i ett kort perspektiv, dagstidningarna har inte den nödvändiga kompetensen för att kunna konkurrera med varken specialisttidningar eller insatta amatörer. Men när förmedling av fakta och journalistiskt arbete ersätts av åsiktsmånglande och återberättande av TT och pressmeddelanden, vad fyller då tidningarna för funktion? De upprörda rösterna som talar om nepotism, okunskap och lathet hos  dessa spelsidor har i min bedömning rätt, men gräset är inte grönare någon annan stans och det finns inte heller någon stor konspiration. Det festligaste ögonblicket var enligt mig när artiklar på de flesta stora hemsidor förklarade att "spelaren var död". Den ironin tror jag att de långsamt kommer bli varse om.

Hycklande ansvarsfullhet

Reinfeldt och Borg går till val på ekonomisk ansvarsfullhet. Till skillnad från vad man kan tro att det skulle betyda så betyder det för dem enbart att staten ska hålla sig inom ramen för budgeten. För att ändå ha råd med stora skattesänkningar säljer de ut delar av allmännyttan. Det som finns kvar missköts till en kostnad av 89 miljarder bara för Vattenfall och de ljuger om det för folket och för KU. Trots en massiv rysk upprustning och aggression mot först Georgien och sen Ukraina skär man ned försvaret, och ljuger om att man gör det. 

Än värre är deras underlåtelse att föra en expansiv finanspolitik trots att den största krisen sen trettiotalet drabbar västvärlden. De underlåter att låna för nödvändiga infrastrukturprojekt trots att Sverige kan låna till negativ realränta, detta är inte ansvarsfullhet, det är dumsnålhet. Att de underlåter att göra något åt risken för en bostadsbubbla driver Riksbanken att höja räntan och frångå inflationsmålet vilket ytterligare skadar ekonomin. Detta är inte ansvarsfullt. 

Nu går Reinfeldt ut och säger: ”Hoppsan, vi har visst underlåtit att budgetera 48 miljarder för Migrationsverket, så det kan bli!”. Detta är precis motsatsen till den politik de själva har sagt de ska föra ”krona för krona”. Vilket jävla hyckleri! De här siffrorna har funnits sen maj man har bara underlåtit att göra något åt det och nu dumpar man problemet på nästa regering. Det är statsmannamässigt att meddela folket om det verkliga läget för den ekonomiska politiken. Detsamma kan inte sägas om att underlåta att göra något åt det, ljuga om det och sen dumpa problemet på någon annan. Reinfeldts senaste utspel påminner om ett barn som bajsat på sig och vill att någon ska fixa det. Invandring ställs mot välfärd enligt "krona för krona"-vansinnet och SD har fått igenom sin problembild

Angående " valet mellan invandring och välfärd" kan följande noteras. Från de ekonomiska uppskattningar jag har sett så behöver inte flyktinginvandring innebära en kostnad för samhället på lång sikt. Det finns en stor vinst i att inte behöva vårda och utbilda folk i ca. 25 år. Men likväl kommer det innebära en kostnad för statsbudgeten i det korta perspektivet för att skaffa flyktingboenden, vård, bidrag, et cetera. Vidare är det värt att notera att det är förhållandevis små summor jämfört med budgetens storlek och BNP, d.v.s. det är en fråga om politisk vilja och prioriteringar. Var jämviktslinjen går beror på det ekonomiska läget och integrationspolitiken. Då dessa är dåligt skötta av sittande regering så finns det möjligehter att få ner det med en bättre politik. Till exempel skulle vi kunna sluta betala "entrepenörer" höga kostnader för att placera flyktingar i inhumana boenden i småorter utan varken tillgängliga jobb eller adekvat vård. Det känns som den förda politiken har varit ett sätt att sopa problemet under mattan, kosta vad det kosta vill. Att placera anläggningsboenden där det finns jobb och vård, t.e.x Stockholms innerstad , hade varit en mycket rimligare lösning och man kan ju undra varför det inte görs...