Det goda undervakningssamhället (utkast)

Dagens teknikanvändning har öppnat för att enkelt övervaka befolkningen i sin helhet snarare än i synnerhet misstänkta personer. Något som bekräftas av sommarens avslöjanden av National Security Agencys aktiviteter. Massövervakningen har uppmärksammats offentligt med jämna mellanrum utan att det får några mer betydande konsekvenser än att folk uppmanas att tänka på vem som kan ta del av din ”privata information” och försäkringar från företag och underrättelsetjänster att de hanterar informationen på ett säkert och professionellt sätt. Mitt intryck är att det finns en majoritet som accepterar övervakning på grund av de fördelar de drar av den samtidigt som det finns en majoritet som känner olust inför övervakning och att dessa majoriteter överlappar.

En viktig anledning till olusten folk känner är att övervakningen främst bedrivs av stora företag och statliga underrättelsetjänster vilka båda har en stor makt och är svåra att granska. Jag ser två idealbilder för hur samhället kan hantera övervakning. Den första är kryptoanarki, att rutinmässigt kryptera informationen som personer ger ifrån sig så att det blir ekonomiskt ohållbart att övervaka på stor skala vilket det har skrivits mycket om. Den andra är vad jag kallar det goda undervakningssamhället vilket denna essä kommer att argumentera för.

Min kritik mot kryptoanaki är trefaldig. För det första är det problematiskt att sätta sin tillit till kryptografiska system. De är fortfarande beroende av användarna använder dem på ett säkert sätt, något som knappast kan sägas om allmänhetens internetvanor. Med tillräcklig mycket datorkraft och hjärnkapacitet kan kryptering brytas; frihet från övervakning kan inte garanteras även om massövervakning kan göras dyrare. Moores lag garanterar att kryptografiska system behöver uppdateras för att hålla jämna steg med de som vill knäcka dem. Det finns också starka incitament att bygga in bakdörrar i systemen om inte all kod granskas öppet och ingående.

För det andra finns det mycket bra saker man göra med informationen man får genom massövervakning. Det är en ovärdelig källa till forskning om storskaliga beteendemönster, vilket innebär all samhällsvetenskap, psykologi, historia med mera. Det kan också användas för att mäta folks åsikter i olika frågor för en direktdemokrati i stor skala.

För det tredje är det svårt att gå över till ett sådant system då övervakning är så inbyggd i vår teknikanvändning. Ett tydlig exempel på detta är att nästan all vår internetanvänding går genom tredje part då knappt någon har kontroll över servrarna man använder och applikationer ersätter program. Vidare går mycket nätanvändning genom telefoner vilket lägger till en geografisk aspekt till den insamlade informationen. Många tjänster på internet har som affärsmodell att sälja informationen de samlar från sina kunder, vanligen för riktad reklam, vilket gör dem ekonomiskt beroende av övervakning. Rättsväsendet och underrättelsetjänsten använder sig också av information från telefonavlyssning, samtalsloggar, textmeddelanden och brev för att bevisa skuld. För att sammanfatta: en övergång från övervakning vore svårt att genomföra politiskt inte bara på grund av det skadar mäktiga särintressen utan också för att allmänheten är van vid övervakningen och dess frukter.

I dagens samhälle är det de som är mest rimliga att övervaka, höga politiker, tjänstemän, storföretag och militär som är svårast övervaka. I det goda undervakningssamhället är makten att övervaka är jämnare fördelad. Staten måste lite mer på medborgarna och med vissa undantag ska all data som samlas in genom massövervakning av landets medborgare delges också landets medborgare. Vissa militärhemligheter och pågående brottsutredningar kan tillåtas hemligstämplas med en starkt begränsning i tid och omfattning så att de som hemligstämplade dokumenten kan hållas ansvariga. Vidare kan man arvodera medborgargrupper att granska makthavare och öka meddelarskydd för att åtgärda maktobalansen mellan stora organisationer och enskilda individer.

Det är också ett sätt att öka medborgarnas tillit till staten vilket kan vara en väg ut ur tillitsfällan som många stater befinner sig i; medborgarna litar inte på staten eftersom den inte gör något åt deras problem och ger den inte politiskt stöd och skatt, staten kan inte hjälpa medborgarna eftersom den inte har råd och de är fientligt inställda till den. Genom att öppna för medborgargranskning av politiker och tjänstemän, blir medborgaren inte bara delaktig i sin egen övervakning utan också i statens kontrollapparat. Detta skapar en samhällsgemenskap.

En vanlig invändning mot övervakning är att det är ett steg på vägen till diktatur. Jag vill hävda att kopplingen inte är så enkel. Övervakning kan stödja en diktatur genom att den uppmuntrar till normativt beteende och att den gör att man kan komma åt enskilda oliktänkande. Det som stater står och faller på är dock våldsmonopolet. Under den arabiska våren kunde detta ses med önskvärd tydlighet; Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Ali Abdullah Saleh förlorade militärens stöd och föll snabbt: Bashar al-Assad och Muammar Kaddafi hade stöd av en elit av militären och kan endast avsättas med vapenmakt. Min poäng är att vi bör vara mer rädda för yrkesarméer än övervakning vad det gäller hot mot demokratin. Övervakningens normerande effekt kan fungerar åt motsatt håll genom att inskärpa uppslutningen bakom demokratiska ideal, och försvåra ränksmideri.

Den normerande effekten är det mest problematiska med storskalig övervakning. För att det inte ska leda till en självcensur som kväver ny kultur och politiska idéer behövs en acceptans för mänsklig felbarhet och icke-normativt beteende. Vad det gäller mänsklig felbarhet tror jag att vi är långt bort från att acceptera det även om det är en kliché. Den förhärskande bilden av människan är fortfarande som rationell och egennyttig individ. Vilket gör att en fel kan nå vid spridning

Jag vill däremot hävda att acceptansen för avvikare är starkare nu än någonsin i den mänskliga historien och jag tror att vi kommer se en fortsatt utveckling åt det hållet när samhället blir mer välmående, urbant och sekulärt. Privatlivet kom till som en reaktion på den starka sociala kontrollen i byar och städer under den tidigmoderna perioden. Den sociala kontrollen verkade genom religion och heder för att skapa motståndskraftiga samhällen som kunde härda ut svält, sjukdom, krig och skatter. Med sjuttonhundratalets ekonomiska uppsving för städer och handel och kritiken mot religion och det feodala blev borgerliga ideal som den könade delningen av livet i offentligt och privat allmänna. Min poäng är det går att bygga ett gott samhälle utan privatliv även om vi är vana vid att ha ett privatliv.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att det goda övervakningssamhället om än ovant är bättre än alternativen. Självförnekelsen kring övervakning vi lever i nu är farlig då den utvecklingen går mot oövervakade övervakare i säkerhetstjänster och företag och de allestädes övervakade medborgarna. Kryptoanarkin är en teknologisk lösning på ett socialt problem som inte håller hela vägen. Kvar återstår då att lita på medborgarna och låta dem vara kontrollapparaten.

Rant om Civ V (tyvärr på engelska)

If we assume that BNW is the final expansion for Civ V, now seems a good time to reflect on how well Civ V works as a game in itself and as part of the Civ series. My view is that Civ V shows the most promise of all the games so far due to the elegant game design. It is the best for multiplayer as it is fast paced and the combats are so much fun against competent players. It is the most accessible with good graphics and intuitive mechanics. However it is lacking in many of the details, allow me to specify.

Tying culture to social policies was a brilliant move as it makes culture worthwhile and allows you to specialise your civilization. However, there are balance problems between and within the policy trees which makes games very similar. Tradition and rationalism are incredibly common, whereas opening with honor or piety is almost always quite bad. You take commerce for protectionism and the purchase discount, the other policies are just taken to get to these two. The new culture victory is the best so far in the series as it is much mroe interactive. However, i think that great works give to little culture and tourism in comparison to GWAM other abilities, and the bonii from buildings and internet. If you are not playing for a culture victory when would you ever want a great work instead of 8 turns of culture or a golden age? Further, since great works are quite bad, so are operas and amphitheaters, for anyone without a large surplus of great works. They could use a specialist slot, add a studio for artists at Guilds when your at it.

The same problem exists with technology, there are so many techs that you research just to get to something else. I appreciate that the technology tree is more clearly organised than in Civ IV but again it makes games very similiar as you can not really beeline that far. What would be needed is two things: being able to research technologies without all the requirements at substantial extra cost (around 40% per missing requirement) and decreasing early science by a bit. The main problem with early science is that national college is way so strong that becomes an obvious choice to build as soon as possible and once you have built it the technologies goes by much faster than you have time to use the new buildings and units. Academies are also too strong in comparison to manufacturies and customs houses. (National college should be about 25% science, 1 Great scientist point, 1 culture and academies 6/8/10 science.)

The national wonders again have the same problem, it is boring to build a building in all your cities just to get access to a national wonder, remove that requirement and price them according to how strong they are. It would be great if you could use them to increase the benefits from city specialisation, the very bland Iron Works could give bonii to manufactories and and great engineer generation for instance. (25% production, 25% engineer generation 2 prod from all manufactories). The two problems mentioned above are probably related, as they are ways to use up production to avoid filling the map with units. There has to be a more fun way to do this, for instance making converting production into science and gold more lucrative and adding culture and faith convertion as well. A (hammers^1/2)/50 multiplier seems about right meaning that 25 hammers will increase your science/culture/faith output by 10 % whereas 100 hammers will increase it by 20%.

I like 1 unit per tile a lot, as it makes combat more interesting and I think that it has great potential. In my opinion there needs to be a bit more space to manouvre and more battles away from cities. If cities are made weaker it will not be as dangerous to move by them and you will need to shield the city with things like melée units in forts. An option to increase the distance between cities is to make it possible to utilise the fourth and fifth ring around the city for production, and make them a bit more expensive to get. This allows for cities to grow profitably beyond 30 when you usually have used most good tiles and specialists. To balance this bonus to tall strategies you could lower the happiness cost of cities from 3 to 2 happiness. Another idea to increase the space for manouver is to make units easier to eliminate. That way you could make the production bonii stronger: the general bonuses from workshop/factory could increase to 15% and the specialised from forge, stables, seaport to 25%.

The trading system is finally good in BNW, but why are the two earlier systems retained? Does anyone think that trading luxury goods is fun? Roads have many applications but could be tied into to the new trade system better by giving a +1 bonus to internal trade routes wholly on roads or by making the range bonus more important. Internal trade routes should take away around 1/3 of the resources transferred as they dominate over the more fun external trade routes now. Moreover, the bonuses to naval trade routes are way strong and only reasonable because sea tiles are crap. As it is now the optimal city is in 1 tile wide, 3 tile long bay. A better solution would be to make the naval bonus 50% instead of 100 and add +1 gold on sea tiles at seaport/harbour and add a national wonder to give 1 production/gold on sea tiles.

Att tänka ut smädande tillmälen åt Laila Freivalds eller en liten text att skicka till Radiotjänst.

Radiotjänst har börjat begära pengar av personer med datorer, däribland jag. Jag tänker bestrida deras fakturor först och främst för att det är en skymf mot datorer. Här nedan är mitt brev. Klipp och klistra som du önskar, du som också har fått en faktura från radiotjänst.

Jag vill bestrida att en dator med internet utan ett tv-kort eller dylik utrustning är "teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program". För det första så bygger inte internet rent tekniskt på utsändning eller vidaresändning, utan på inhämtandet av information via TCP/IP-protokollet. För det andra så är det självklart att all digital information, däribland digitaliserade tv-program, kan behandlas av en dator med rätt program, det är definitionen av en universell turingmaskin. Det finns dock ingen avsikt att ta emot televisionsutsändningar i designen, televisionen fanns inte ens när datorn blev till. Att hävda att datorn är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program är likvärdigt med att hävda att våra hjärnor är avsedda att titta på TV-program eller att förstå kvantmekanik eller att tänka ut smädande tillmälen åt Laila Freivalds. Även om dessa saker kan göras med en mänsklig hjärna, är det befängt att hävda att den är avsedd att göra det.

Köttslig lyrik

Ända sen jag först lyssnade igenom den har The World the Flesh and the Devil återkommit regelbundet, varje gång starkare än den förra. Textens främsta kvalitèer är den originella dramatiken och konsekvensen i bildsspråket.
    Dramat domineras av ett tema av frigörelse. Frigörelse kopplas ofta i satanism till Lucifer/Prometheus men det är endast genom ett fåtal allusioner till fosfor och eld som detta tema syns häri. Dramat inleds med skapelsen i The World the Flesh and the Devil, därefter profetian i We Were Never Here att vi är nycklarna, därefter födseln i Serpents are Rising, därefter sammanslutningen med andra i Poisoned, Blessed and Burned. I Demons kommer insikten:

Amidst the hungry darkness, our eyes learned to see. They are in my blood, their howl is my name. [...] Our roots reaching deeper, like daggers into flesh. Our wounds sing of freedom, bleeding with each breath. [...] Forbidden, yet opened, we praise the living truth that crushes the mountains and murders the child[...] Inside the living temple my origins and fate.

Potentialen till frigörelse finns köttsligen hos subjektet. Detta uttrycks bildligen med blodet, templet och rötterna. Konsekvensen av denna frihet är omstörtande.

I am ready I am hers now Her temple! It calls in death and in dream And to her darkness I go

Dramatiskt är To Her Darkness den köttsligen slutna pakten med friheten. Dramat avslutas med det fria livet i On Burning Paths.

Till Annie Lööfs försvar - ett ödmjukt förslag riktat till kulturarbetare inom musiksektorn

Ett svar på detta brev till Annie Lööf där jag märkligt nog försvarar henne.

Upphovsrätt är inte äganderätt, undvik att framställa er som offer. Upphovsrätt är ett tillfälligt monopol utfärdad av staten till kulturskapare i syfte att uppmuntra kreativ verksamhet, en typ av stöd som stammar från tiden då staten inte gav bidrag utan förpaktade verksamheter den inte hade kapacitet att kontrollera.

Problemet med att använda förpaktning istället för bidrag är att det är mycket ineffektivt i den nationalekonomiska bemärkelsen på grund av transaktionskostnader och en stor avvikelse från marginalprissättning (marginalkostanden för att göra en digital kopia är 0). Den optimala lösningen vore att en lagom mängd skapare av kulturella verk fick bidrag efter förtjänst så att de kunde utöva sitt yrke på heltid. Medborgarna betalar detta via skatten och verken därigenom blir fritt tillgängliga för alla.

För 96 miljoner ur statsbudgeten kan vi anställa 500 kulturarbetare inom musiksektorn på heltid med 16000 efter skatt i månaden. Medborgarna betalar drygt 10 kronor om året för att få fri och gratis tillgång till musik producerad till en del av en grupp professionella musiker och till en del av en stor amatörscen. Som tidigare finns intäkter från konserter, reklam och merchandise, men nu finns också en skälig lön, anställningstrygghet och en fri tillgång till andras musik.

Medborgarna vinner otroligt mycket på detta. Förlorar ni så mycket att det är värt att hindra medborgarna från att konsumera den kultur de vill?

Jag anser att ett system av denna typ bör förordas och kämpas för. Att göra privat delade av kultur laglig ser jag som första steget. Nästa steg är att ni kräver bidrag/lön för er samhällsnyttiga verksamhet. Arbeta tillsammans med piratrörelsen, biblioteken, forskare och konsumentorganisationer för att få del av det överskott som uppstår när man legaliserar delandet av kultur och avskaffar mellanhänder som skivbolag och STI. Arbeta även för en jämnare inkomstfördelning mellan musiker, samhället behöver fler professionella musiker, inte en liten elit som blir mycket rik och en stor massa som inte kan försörja sig.

Era allierade, de som vill reformera upphovsrätten, är upprörda över: 1) den flagranta ineffektiviteten i dagens system 2) jakten på medborgare som delar kultur och vad denna får för effekter på privatliv och yttrandefrihet speciellt vad det gäller internet 3) när staten ger bort bort från den kulturella allmänningen till upphovsrättsägare utan krav på motprestation i bjärt kontrast med upphovsrättens syfte.( Ex. The Sony Bono Copyright Act)

De är inte ovilliga att betala för kultur, de vill att kultur ska produceras och spridas mer effektivt än idag. Vad är meningen med att producera ett verk om man hindrar folk från att ta del av det?

Brevsvar från socialdemokraterna angående fildelning

För ett tag sen skickade jag ett mail till socialdemokraternas "svar direkt" med frågor om hur de ställer sig till den forskning som visar hur politiker har blivit infångade i denna fråga, vad de anser om allmänt finansierade system för kulturproduktion och mer i allmänhet konkretisera sin politik på området då den information de gav på sin hemsida var luddig till bristningsgränsen.

Jag fick svaret nedan vilket är copy-pastat direkt från deras hemsida. "Svar direkt" innebär alltså att man väntar 2 månader, sen läser man inte brevet där det uttryckligen står att jag har läst det som står på deras hemsida och vill ha förtydliganden utan copy pastar det igen. Tack såhttp://www.blogger.com/img/blank.gif jävla mycket! Som tack ska jag snowmobila det:

Hej

Tack för ditt mejl. Vi beklagar att vårt svar har dröjt.(Förhoppningsvis är det väl genomtänkt(lol))

Vi vill kraftsamla för att stärka möjligheterna att sprida musik, film och
annan kultur genom den digitala revolutionen (Luddigt, men en rimlig utgångspunkt). Men vi vill att det görs på ett sätt som är lagligt, och som säkerställer att de som skapat t ex musiken eller filmen får betalt. (Lagligheten och betalningen är rimliga ståndpunkter men de hör inte nödvändigt ihop)

Vi tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara
tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har
skapat filmen, musiken eller boken får betalt.(Ni försvara dagens affärsmodell och avfärdar alla andra av principskäl?! Vilken princip hänvisar ni i så fall till? Den om företagens rätt till ekonomisk ränta? Hur ställer ni er till de som vill att kulturen ska vara fritt tillgänglig och att producenterna ska få betalt, vilket jag uttryckligen frågade om?)Illegal fildelning som sker i kommersiell skala (vinsterna i fildelningsbranschen är försumbara så jag antar att ni menar i stor skala, d.v.s. samhällseffektivt) skadar upphovsrättens grundprinciper och därför måste man komma till rätta med den. Vi står bakom upphovsrätten, men det är ingen kravlös hållning (Vilka är era krav i så fall?). Vi vill samtidigt se kulturens verksamma och deras branscher ta aktiv del i arbetet med att forma framtidens tekniska möjligheter att sprida och enkelt ta del av kultur.(Ert krav är att ni vill se producenterna ta del i arbetet att forma framtidens tekniska möjligheter? Det är precis det jag vill undvika då producenternas incitament är tvärt emot mina som konsument då deras enda egentliga konkurrent är fildelningen vilken ni vill ta bort och de har sina räntor att försvara)

Det huvudsakliga syftet med lagen om stärkta möjligheter för
upphovsrättsinnehavare att få betalt för sina verk är att komma åt den
olagliga fildelning som sker i kommersiell skala. Det ska inte gå att få ut
uppgifter om en persons internetanvändande utan att det finns starka skäl
för det. Lagstiftningen som har syftat till att motverka olaglig fildelning har
också möjliggjort för nya konkurrenskraftiga nättjänster att växa fram (Derp? Om man minskar konkurrensen så ökar utvecklingstrycket? Det är fruktansvärt uppenbart att Spotify kommit till som ett svar på fildelningen) – som är tillgängliga gratis(dryg reklam är en kostnad), lagliga och där kulturskaparna får betalt(lol). I denna positiva utveckling har svenska entreprenörer varit ledande.

Det behövs fler enkla och smidiga tekniska lösningar och program (Bittorrent),
standarder och betalningsmetoder för att människor ska kunna ta del av
musik, film, spel och annat på laglig väg. Det ska vara lättare att agera
lagligt än olagligt, på nätet såväl som i vardagen. Det behöver skapas fler
sätt att köpa musik eller filmer utan att de låses till en viss apparat.
Branscherna på kulturområdet, kulturarbetarna och deras organisationer
behöver hjälpa till och stimulera den teknikutvecklingen.(Vilket ni försöker uppnå genom att låta branschen stimulera teknikutvecklingen? Förstår ni verkligen inte att producenter och konsumenter har motsatta intressen på den här marknaden?) Det handlar om framtidens publik och om möjligheter för Sverige. Efterfrågan på nya lösningar för en ny tids kulturkonsumenter är samtidigt en näringspolitisk
chans för Sverige.

Vänliga hälsningar



Andreas Larses (får härmed årets Monica Green-utmärkelse)
Brevsvar
Socialdemokraterna

Hur upphovsrättspolitiken bör förstås

När du lyssnar på musik, hur stor andel av den du lyssnar på är producerad detta år? Om du är en genomsnittlig musiklyssnare så överväger nog den äldre musiken. Den är inte heller utbytbar, vill du höra ”all along the wactchtower” vill du höra ”all along the watchtower”och inte en helt annan låt av Mikael Wiehe. Musikverk är unika och utan bra subsitut. Ägandet av verken är en källa till ekonomisk ränta, d.v.s. inkomster utan att ägaren behöver producera något, och en mycket värdefull ekonomisk resurs.

Tidigare har den ekonomiska räntan från äldre musik begränsats av att privatpersoner köpt en skiva och sen äger den länge, då detta var det enda praktiska sättet att lyssna på den. Vid förändringar i tekniken har konsumenter uppdaterat sina skivsamlingar, vilket vi ser under 90-talet då skivbolagens försäljning flerdubblades, och nu igen med Spotify. Denna gång är det annorlunda då konsumenterna inte får äganderätt över den musik de konsumerar utan betalar konstant.

Vem uppbär då räntan? Till en stor del de fyra stora skivbolagen och stora artister knutna till dessa. För att förstå värdet av räntan kan vi uppskatta hur en ökning i upphovrättens längd skulle påverka dessa. Om vi antar att musik av exakt samma värde har producerats för ägarna varje år hittils innebär en ökning av upphovsrättens längd från säg 50 till 51 år att det kommer uppbära ränta för all de senaste 50 årens musik 1 år till. Nuvärdet av dessa framtida intäkter beräknas med formeln för en annuitet: nuvärdet = (värdet av ett års musik [x]/räntan)(1- 1/(1+räntan)^antalet år). Om vi antar en reell ränta på 5% blir nuvärdet (x/0.05)(1-1/(1.05)^50) ≈ 18.25x vilket innebär 18.25 gånger värdet av ett års musik. Vore räntan 10% skulle nuvärdet ≈ 10x istället. Det finns anledning att tro att värdet av musik producerad tidigare år är mindre än värdet av musik producerad idag och att siffrorna därför är väl höga. Vidare finns starkt avtagande marginalintäkter när upphovsrättens längd går mot oändligheten så som den gör idag.

Min poäng är att kontrollen över räntan är värt lika mycket eller mer än nyproduktionen varje givet år. Detta innebär att upphovsrättsägarna har kraftiga incitament att skydda och utöka räntan. Det är ekonomiskt rationellt för dem att betala upp till nuvärdet av en ökning av upphovsrättens längd för att en sådan ska ske. Detta sker genom lobbying, opinionsbildning eller mutor riktat mot beslutsfattare och allmänhet samt drivande av rättsfall vilket är uppenbart samhällsonyttigt

Denna ränta innebär självklart ett betydande avbräck för konsumenterna både i form av en överföring av resurser till upphovsrättsägarna men även betydande dödviktsförluster då mindre musik konsumeras än vad som skulle ske vore den gratis. Det är här fildelning kommer in. Upphovsrättsägarna har ett lagstadgat monopol på verken och då det inte finns bra substitut sker konkurrens med dessa endast olagligen. Utan konkurrensen från fildelningen hade alternativ på musikmarknaden varit skivförsäljning från de fyra stora skivbolagen som kontroller 80% av marknaden eller Spotify som de också kontrollerar. Detta är inte en effektiv marknad.

Hur har då beslutsfattare agerat för att balansera intresset av att uppmuntra kulturskapande och intresset av att sprida verk så brett som möjligt? De har i 22 av 24 fall sen 1960 ökat upphovsrättens längd eller bredd samt vidtagit en mängd åtgärder mot fildelare (vilka än så länge inte haft någon påvisbar effekt). Sambandet mellan ekonomiska intressen och politik styrks för Sveriges del i Ulf Pettersons analys av upphovsrättslagstiftningen i Sverige vilken trovärdigt visar på kausala mekanismer i form av olika intressegruppers remisser, betänkanden och motioners påverkan på lagstiftningen. Han drar följande slutsatser:

Analysen visar klara statistiska samband mellan intressenas inriktning och aktivitet visavi lagstiftningens restriktivitet. Resultaten stöder teorier som förklarar upphovsrättspolitiken i termer av problem med kollektivt handlande, rent-seeking, infångning och intressedominans. Upphovsrättspolitiken har på ett överväldigande sätt dominerats av producentintresset med symbiotiskt bidrag från juristintresset. Konsumentinflytandet är nära obefintligt.

Du kanske anser att det finns många viktigare frågor än just upphovsrätten, klimatet, jobben o.s.v.. Men att frågan är liten är ingen ursäkt för att tåla att politiken i frågan sker på särintressens uppdrag till omfattande misshandel av allmännyttan. Kan vi inte förvänta oss både en god upphovsrättspolitik och en god arbetsmarknadspolitik? Kan vi inte förvänta oss demokratisk representation i frågan?