Reflektioner kring en defensiv feministisk strategi

Feminismen har en kulturell hegemoni i Västvärlden idag. Med det menar jag en bred definition av feminism som: lika behandling av människor oavsett, kön, könsuttryck eller sexuell läggning. Det är rättfärdigat att göra undantag från detta för att kompensera för signifikanta strukturella ojämlikheter. Denna hegemoni är inte ohotad. Även om feminismen har vunnit många segrar så är den kopplas till liberalismen och socialismen vilka båda är på tillbakagång. Istället växer konservatismen, ridande på att nationalismen har övergetts av många liberaler och socialister samt den religiösa väckelsen inom islam och kristendom.

     Detta omskapar det politiska landskapet så att en kulturdimension läggs till den ekonomiska. Konfliktlinjerna är mellan medel- och arbetarklass, storstad och landsbygd. Ett tydligt exempel är kulturkriget mellan liberals och conservatives i USA, men även i Sverige ser vi en liknande utveckling. Feminismen riskerar att bli ett slagträ på storstaden/medelklassens sida istället för något som omfamnas av alla partier och grupper, att förlora sina kulturella hegemoni. I detta och kommande inlägg tänkte jag skriva ner mina tankar kring hur en defensiv feministisk strategi för att undvika en sådan utveckling kan se ut.

Normkritik - det är saligare att konstruera än att dekonstruera

    Det jag vill börja är en fråga om semantik som jag anser är relevant för hur den feministiska rörelsen ser på sig själv: ordet normkritik. Precis som med tillväxtkritik och arbetskritik känns ordvalet som gjort för att tilltala en minoritet intellektuella och se till att de förblir en minoritet. Detta ord är både otaktiskt och osant för att beskriva feministisk praktik i dag. Det är otaktiskt eftersom det får feminismen att verka som en mer samhällsomstörtande rörelse än vad den är. Detta kan entusiasmera de redan frälsta men avskräcker de osäkra, ovilliga och oinsatta. Det är osant eftersom feminismen så som den praktiseras idag handlar till stor del om att etablera nya normer för exempelvis samtycke vid sex, hur kvinnor bör skildras i media, hur man beter sig mot folk med avvikande könsidentitet, hur man uppfostrar barn.

    Normer är centrala i byggandet av det goda samhället. De får människor att behandla andra väl med hjälp av ett socialt tvång istället för ett lagligt eller fysiskt tvång. Till exempel gör det att de flesta personer inte skulle följa ett infall att tafsa på en annan person även om brottet antagligen inte skulle utredas av polisen. Det är orimligt att vara emot normer generellt, vilket är vad ordet normkritik antyder. Bör vi inte istället säga att vi vill uppnå är ett samhälle med feministiska normer? Här kommer till mer av en öppnare fråga. Kan feminismen både etablera en kulturell hegemoni och vara radikal/samhällsomstörtande? För mig är det första viktigare än det andra men jag utesluter inte att så bred rörelse som den feministiska innehåller båda delar. Det centrala för mig är att rörelsen behåller en bred folklig förankring och inte förlorar sig i intellektuella strider som den radikala vänstern gjorde på sjuttio-talet.