Chankulturen enligt Buzzfeed

Buzzfeed publicerar en artikel om chankulturen som menar att den har smält samman med de konservativa gräsrötterna i USA i en motkultur till vänsterliberal identitetspolitik. Artikeln menar att kärnan i denna motkultur är rasism/sexism som ett motstånd mot att minoriteter flyttar fram sina positioner. Detta är ett bra tillfälle att säga något som som jag har tänkt på ett tag som folk inte brukar förstå.

Det är sant att chankulturen är en ironisk motkultur och att den som sådan reagerar på vilka som upplevs ha makten politiskt och kulturellt. Detta betyder att man ska vara extra försiktig med att läsa dess motkulturella uttryck som allmänt hållna åsikter hos dess medlemmar. Demografin nu är nog ungefär densamma som under Bushåren trots att anon uttrycker radikalt annorlunda åsikter (personer med någon av följande egenskaper: ung, nördig, misslyckad och man). Å andra sidan, som självutnämnda förlorare lockar chankulturen till sig de alienerade och misslyckade. Det kan vara så uttalat konservativa och rasister nu söker sig till chankulturen för att de känner sig alienerade och att chankulturen verkar tala deras språk.

Den alternativa förklaringen är vad man skulle kunna kalla en motkulturs självbevarelsedrift. För att vara en motkultur måste normies (reee!) hållas borta och det görs enklast genom att göra saker som normies inte förstår, som de tycker är motbjudande, som de aldrig skulle göra. På ett bildforum blir detta naturligt motbjudande och oförståeliga bilder och uttalanden. Uttrycklig intolerans blev viktig precis när 4chan blev allmänt känt, vilket var långt innan 4chan blev antilliberalt på grund av skiften i Amerikansk kultur och politik.

Om man ska försöka hitta en hård kärna i vad chankulturen står för i sin bredd är det väl snarare yttrandefrihet. 4chan är i grund och botten ett system för ofiltrerad, omodererad, anonym kommunikation. Sidan skapades från ett demokratiskt ideal, alla uttalanden skulle ges en rättvis bedömning genom en påtvingad anonymitet och avsaknaden av någon minimistandard upprätthållen av moderatorer. Du kan säga vad du vill och ingen kan döma dig för vem du är då det inte går att veta. Moot ville också undvika den självhävdelse, det drama och demakthierarkier som kommer av användaridentiteter på nätforum.

Om man flyttar fokuset till nuet så finns det tre politiska frågor som chankulturen deltar i och som är direkt relaterade till dess kärna. Den potentiellt viktigaste frågan är försöken från statligt och vänsterliberalt håll att kontrollera kommunikationen på internet för att städa bort det som är kränkande, sårande, opassande, moraliskt skadligt eller regimkritiskt. Den minsta frågan är den rättsliga regleringen av trollande inom näthatsdiskursen. Den fråga som synts mest i media är debatten kring den kulturella approprieringen av nördkulturen, ex. GamerGate. Nördkulturen är nu mera accepterad eller till och med hipp istället för att vara en stigmatiserad motkultur. Detta är en process av selektiv anpassning till marknad och masskultur och debatten rör hur långt den ska gå. Ska olika delar av nördkulturen göras om för att bli öppna, tillgängliga och diversifierade eller ska de vara mer restriktiva och endast ta in dem som delar dess värderingar och ideal?¹Detta är en mycket relevant fråga just för chankulturen som fortlever genom selektionen som kommer ur den utryckliga intoleransen.

1Själv anser jag inte att nördkulturen är skyddsvärd och tror inte heller att det inte är realistiskt att försöka hindra det men den är inte heller lika viktig för mig som för dem som har byggt sin identitet som nörd.

Västerländsk exceptionalism

När jag kollade min ansiktsbok idag slogs jag av hur dominerande myten om västerländsk exceptionalism fortfarande är i västerländskt tänkande. Detta är förståeligt dels för att vi är i slutfasen av en period då västvärlden har varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt dominerande och det är få som ser längre tillbaka i tiden än några generationer dels för att vi förstår världen i relation till oss själva, vilket får oss att tillskriva oss själva en för stor roll.

Man ska inte luras att tro att myten snällt begränsar sig till delar av det politiska spektret.  Den är djupt diskursivt förankrad både på höger- som vänsterkanten, skillnaden är i hur den tar sig uttryck. Bland vänster(/)liberaler så tar den sig framförallt uttryck som en känsla av ansvar och skuld över alla världens problem: det mesta som är fel i världen kan skyllas på västerländsk kolonialism och kapitalism;  men frukta icke ty om Väst bara blir medvetet om sin skuld kan det kan rädda världen  genom fredsskapande insatser, generöst bidrag och flyktingmottagande. Det gäller i högsta grad den postkoloniala skolan som knappast kan sägas ha kommit över den koloniala eran. Det som predikas för västerlänningar är synd och botgöring, för subalterna att de kan skylla alla sina problem på väst.

Bland konservativa, nationella och neoliberaler florerar mer eller mindre fantasifulla myter om västerlandets uråldriga frihet, rationalism, företagsamhet och överlägsna gener. Neoliberaler tänker sig att väst ska "övertyga" de efterblivna delarna av världen att anpassa sig så att man kan nå historiens slut. De konservativa vilar på sina lagrar i trygg självgod förvissning om att ingen annan civilisation kan bli lika enastående som Väst om vi bara värnar det vi har nu. Mot dem står nationalpopulister som varnar för att denna högstående kultur och själva folkgemenskapen hotas av massinvandringen och förespråkar en rening för göra väst enastående igen.

Mot denna inskränkta, självgoda, självspäkande syn på sin egen förmåga och betydelse kan vi sätta ett historiskt-realistiskt perspektiv där Västs dominans framstår som en historisk period bland andra. Tillväxttalen i befolkning och kapital i resten av världen tyder på en kraftig regression toward the mean. Om Väst antar en mer ödmjuk syn på sig självt skulle det kunna ha många positiva effekter: antalet godhjärtade och missriktade västerländska interventioner i tredje världen skulle falla, vi skulle kunna förbereda oss på en mer marginell roll i världssystemet, vi skulle framstå som avsevärt mindre dryga, den muslimska världen skulle kunna hjälpas ur sitt mindervärdeskomplex, kognitiva knutar kring integration i Väst skulle kunna lösas et cetera. Ett utmärkt verk för att kunna sätt perioden av Västerländsk dominans i en globalhistorisk kontext är C. A. Baylys The Birth of the Modern World.

Kategoripolitik

"Tredje vågens feminism höjde det personliga till den politiska nivån, identitetspolitik sänker det politiska till den personliga nivån" - jag själv

Identitetspolitik bör överges som begrepp då det döljer den centrala poängen: att vem du ser dig själv som är inte lika politiskt relevant än vem andra ser dig som. För att omformulera det i strukturella termer, hur samhället och kulturen skapar kategorier av människor och behandlar dem utifrån kategoritillhörighet. På sätt kan vi kringgå den växande problematik vi får av att kombinera radikal individualism och essentiella grupper i politiken. Ingen får uttala sig om någon annans situation, men samtidigt reduceras människor till sina identiteter (ex. typisk för en vit feminist att säga så). När identiteterna vinner och når acceptans så låses de samtidigt i lag och normer: vissa passar inte in men förslag på förändring kan konstrueras som angrepp på identiteten, och identiteterna förväntas vara och agera som en enhet vilket leder till sanktioner mot dem som är illojala mot identiteten (ex. konservativa homosexuella).

Detta är knappast ett nytt perspektiv utan ligger nära åttio- och nittiotalens feminism, men vi tycks ha glömt bort det. Det nya jag vill göra är att ge det ett ord: kategoripolitik. Smaka på begreppet statliga kategoriseringsprocesser, låt det rulla på tungan och täcka alla nio tusen smaklökar: