söndag 15 november 2015

Västerländsk exceptionalism

När jag kollade min ansiktsbok idag slogs jag av hur dominerande myten om västerländsk exceptionalism fortfarande är i västerländskt tänkande. Detta är förståeligt dels för att vi är i slutfasen av en period då västvärlden har varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt dominerande och det är få som ser längre tillbaka i tiden än några generationer dels för att vi förstår världen i relation till oss själva, vilket får oss att tillskriva oss själva en för stor roll.

Man ska inte luras att tro att myten snällt begränsar sig till delar av det politiska spektret.  Den är djupt diskursivt förankrad både på höger- som vänsterkanten, skillnaden är i hur den tar sig uttryck. Bland vänster(/)liberaler så tar den sig framförallt uttryck som en känsla av ansvar och skuld över alla världens problem: det mesta som är fel i världen kan skyllas på västerländsk kolonialism och kapitalism;  men frukta icke ty om Väst bara blir medvetet om sin skuld kan det kan rädda världen  genom fredsskapande insatser, generöst bidrag och flyktingmottagande. Det gäller i högsta grad den postkoloniala skolan som knappast kan sägas ha kommit över den koloniala eran. Det som predikas för västerlänningar är synd och botgöring, för subalterna att de kan skylla alla sina problem på väst.

Bland konservativa, nationella och neoliberaler florerar mer eller mindre fantasifulla myter om västerlandets uråldriga frihet, rationalism, företagsamhet och överlägsna gener. Neoliberaler tänker sig att väst ska "övertyga" de efterblivna delarna av världen att anpassa sig så att man kan nå historiens slut. De konservativa vilar på sina lagrar i trygg självgod förvissning om att ingen annan civilisation kan bli lika enastående som Väst om vi bara värnar det vi har nu. Mot dem står nationalpopulister som varnar för att denna högstående kultur och själva folkgemenskapen hotas av massinvandringen och förespråkar en rening för göra väst enastående igen.

Mot denna inskränkta, självgoda, självspäkande syn på sin egen förmåga och betydelse kan vi sätta ett historiskt-realistiskt perspektiv där Västs dominans framstår som en historisk period bland andra. Tillväxttalen i befolkning och kapital i resten av världen tyder på en kraftig regression toward the mean. Om Väst antar en mer ödmjuk syn på sig självt skulle det kunna ha många positiva effekter: antalet godhjärtade och missriktade västerländska interventioner i tredje världen skulle falla, vi skulle kunna förbereda oss på en mer marginell roll i världssystemet, vi skulle framstå som avsevärt mindre dryga, den muslimska världen skulle kunna hjälpas ur sitt mindervärdeskomplex, kognitiva knutar kring integration i Väst skulle kunna lösas et cetera. Ett utmärkt verk för att kunna sätt perioden av Västerländsk dominans i en globalhistorisk kontext är C. A. Baylys The Birth of the Modern World.