lördag 1 februari 2014

Eurozonen slår sig själv i huvudet med en kniv och undrar varför det inte känns bättre med 1 procents deflation som följd. Det hjälper säkert för att åtgärda de skuldproblem som inte fanns innan de började. Den svenska riksbanken drar sitt stå till stacken genom att lägga sig under inflationsmålet för att försöka minska hushållens skuldsättning. Det amerikanska politiska systemet är dysfunktionellt. Detta har jag kunnat fördra för att det i alla fall har gått framåt i resten av världen och den globala efterfrågan har därför kunnat hållas uppe. Nu ser vi dock betydande kapitalflykt från utvecklingsländerna, sjunkande valutor och sjunkande valutareserver vilket kan leda till lågkonjunktur och statsfinansiella kriser där. I en normal situation hade dessa länder kunnat exportera sig ur krisen, men nu finns det snart inga ekonomier kvar att exportera till. Kan vi inte typ investera i något vi behöver som järnväg eller kärnkraft eller vindkraft eller världens största fonduegryta? Vi gör om 30-talets misstag och jag kan inte göra något åt det...