Kris i trollningfrågan.

Jag läste en bra artikel om tankarna bakom yotsubasystemet som *chan-imageboards bygger på. Deras poäng var att de vill komma bort från pseudonymiteten i många forum eftersom de fann att den ledde till interna kotterier och tjafs och att folk sin nätpersona på tok för seriöst. Om man gjorde alla anonyma skulle bara innehåll räknas och diskussionen skulle nå en högre nivå. Detta gick som vi vet halvdant, man uppnådde något nytt men diskussionen blev snarare mindre seriös. Efter ett tag införde man begränsad frivillig pseudonymitet i form av tripcodes, som dock sällan används. Anonyma sajter är lättare att trolla då man inte måste skaffa ett nytt account hela tiden men å andra sidan så är det sällan man faktiskt kan uppnå särskilt mycket av att trolla ett *chanboard. Det bästa/värsta man kan göra är typ att länka folk till virus, jobbiga bilder eller ge dåliga råd.

Pseudonyma forum erbjuder andra möjligheter till nätmobbing (lol) eller allmän jävelskap då det finns en högre tillitsnivå där och folk värderar sina nätpersona. Detta gör att trollen kan göra mycket mer skada. Tekniker och måltavlor finns beskrivna på ED:s trollingportal vilket av någon anledning är den enda delen av den wikin som är seriös och informativ. Se länkar: http://encyclopediadramatica.es/Forum_COINTELPRO_Techniques http://encyclopediadramatica.es/Forum_Trolling
http://encyclopediadramatica.ces/PsyOps

Jag tror personligen att mängden trolling och kvalitén på innehållet också hänger ihop med gruppens storlek. När en grupp blir över ett visst antal går det ändå inte att upprätthålla en meningsfull kontroll över vilka de som postar är och då förlorar man fördelarna med pseudonymitet men är lika sårbar för trollning. I sådana lägen kan det vara värt anonymisera gruppen eller dela upp den i undergrupper som inte har något kontakt med varandra. Jag tror även att identiteter (baserade på IP), begränsade till tråden/diskussionen kan vara praktiska för att hålla ordning på vem som säger vad, vilket annars kan bli problematiskt på *chanboards. En dialog skulle då se ut på följande sätt:

Original poster: lol, this is so cash[länk]
poster 2: there's no wai dat could be right
poster 3: Old video is old
Original poster: It's on internet, it must be true =). Fuck you poster 3

o.s.v.

Postkolonialism/Postmongolism

Det postkoloniala som perspektiv

Denna essä utgår från att Annie Loombas Colonialism / post-colonialism kan ses som representativ för postkolonial forskning. Då ämnet är att kritiskt utvärdera det postkoloniala perspektivet bör jag precisera vad jag menar med det begreppet, vilket som Loomba betonar är svårdefinierat och används på många olika sätt av forskare och allmänhet.1 Ett perspektiv inom samhällsvetenskapen skulle kunna definieras som en grupp logiskt sammanhängande teorier som äger relevans för studiet av de flesta samhällen. Min förståelse och kritik av ett postkolonialt perspektiv bör förstås utifrån den definitionen av ett perspektiv, och problemen med att diskutera något så svåröverskådligt och oklart som den postkolonial litteraturen i sin helhet. Detta innebär att jag konstruerar något logiskt sammanhängande från olika åsikter, debatter och motstående teorier men förhoppningsvis också att det är klart vad jag menar och lätt att kritisera min tolkning av postkolonialismen

.

De teorier som definierar ett postkolonialt perspektiv är i min mening:

- Att den moderna europeiska kolonisationen hade och har stor påverkan globalt, och är distinkt annorlunda än tidigare kolonisationer.

- Att den moderna europeiska kolonisationen omskapade identiteter i kolonierna och hemlandet genom andrafiering av koloniserade folk.

- Att europeiska diskurser om vetenskap, civilisation o.s.v. nedvärderade och undanträngde inhemska diskurser och att dessa diskurser påverkades av den roll de spelade i upprätthållandet av kolonialväldet.

Vidare finns det en konceptuell glidning i modernt språkbruk där ett postkolonialt perspektiv mer kommit att betyda ett ras/etnicitetsperspektiv mer allmänt. Det är i och för sig sant att kolonialismen hade en viktig roll i formandet av dagens ras/etnicitetsdiskurs, framför allt i Europa och dess forna kolonier. Hudfärg och stamtillhörighet är dock äldre och bredare kategorier i den mänskliga historien. Jag kommer inte att ta hänsyn till denna användning av begreppet då det är i konflikt med begreppets ursprungliga betydelse och Loombas användning av det. Det finns en än mer specificerad användning av postkolonial i begreppet postkolonialt subjekt vilket beskriver individer i eller kopplade till avkoloniserade områden eller kvarlevande koloniala maktrelationer vilket jag ser som rimligt men inte diskuterar närmare.

Tidigmodern och modern kolonialism

'Modern European colonialism cannot be cut off from these earlier histories of contact,[...]And yet, these newer European travels ushered in new and different kinds of colonial practises which altered the globe in ways which these earlier colonialisms did not.'² Loomba vill hävda att den moderna europeiska kolonisation är annorlunda och hänvisar till dess koppling till den framväxande kapitalismen³ och vetenskapen.⁴ Hon förankrar också postkolonialismen i en äldre marxistisk intellektuell tradition. Hon diskuterar den koloniala perioden som en övergång från det feodala produktionssättet till det kapitalistiska och hur den moderna kapitalistiska kolonialismen var annorlunda enligt Lenins analys av imperialismen och hur den hjälpte till att frambringa den industriella revolutionen enligt Wallersteins världssystemteori.⁵ Denna modell av ekonomisk utveckling det industriella genombrottet är ifrågasatt i nyare forskning.

Att prata om ”modern europeisk kolonialism” som en företeelse förenklar och förväxlar flera vitt skilda historiska processer till den grad att diskussion riskerar att bli otydlig. Mellan år 1500 och 1900 sker betydande förändringar i ekonomi, religion, synen på hudfärg med mera. Detta till den grad att skillnaden mellan olika europeiska koloniala projekt under denna tid i min mening är minst lika stor som skillnaden mellan dem och kolonialism i andra tider eller på andra platser. Erövringen av Sibirien skiljde sig dramatiskt från erövringen av Inkariket, men var mer lik den Qing-dynastins erövring av Centralasien. Även om den hade stor påverkan på kapitalismens framväxt kan den spanska kolonisationen svårligen beskrivas som ett kapitalistiskt projekt, utan snarare som ärofyllda erövringar åt kristenheten. Inom de flesta europeiska kolonialmakterna hade olika kolonier olika ekonomiska och geografiska förutsättningar, olika rättslig ställning och kolonisatörerna kom från olika sociala bakgrunder. Brittiska Jamaica var inte som New England eller Australien, Goa var inte som Brasilien. Vidare är det oklart hur andra liknande utomeuropeiska kolonialmakter vid den här tiden som USA, Japan, Chile, Argentina, passar in i modellen.

Det finns problem med att utgå från att den moderna europeiska kolonialismen är särskilt unik i jämförelse med tidigare romerska, arabiska, mongoliska eller kinesiska erövringar av vidsträckta landamären utmed sina gränser. Det kan finnas fog för att tala om den europeiska imperialismen cirka år 1815-1914 som något sammanhängande och betydelsefullt. De politiska eliterna i Europa och vissa andra kolonialmakter kombinerade framstegstanken med tankar om rasmässig överlägsenhet och aggressiv nationalism vilket gav upphov till tankar om européers civiliserande uppdrag och kolonial kapplöpning. Det nya jämfört med tidigare kolonialprojekt var vetenskapen som maktlegitimerande grund och hur seriöst de tog civiliseringen, vilket ledde till omfattande försök att stöpa om andra samhällen efter sitt eget.

Det finns utöver det svårigheter med att utsträcka perioden av europeisk hegemoni mer än cirka år 1800-1950. Då bestämde olika europeiska makter, USA och Japan mycket av världspolitiken. Även under denna imperialismens höjdpunkt var deras grepp på periferin svagt då ett fåtal koloniala ämbetsmän var beroende av mängd inhemska furstar, byråkrater och tjänstemän. Innan dess var européernas ”kolonier” oftast små utposter under beskydd av lokala härskare, med undantag för Amerika, där européerna kunde ta kontroll över större territorier från folken som bodde där genom sin resistens mot sjukdomar och större skillnader i samhällsorganisation och militärteknologi. Innan 1800 var Mogulriket, Ottomanerna och Kina under Ming och Qing oftast militärt mäktigare än samtida kristna europeiska rivaler. Sinnebilden av en slav var i betydande delar av Europa en kristen tagen som fånge hos barbareskpiraterna. Därutöver var Kina motorn i världshandeln, framför allt när det gäller silver.⁶

Vidare perspektiv

Om det som jag hävdar rör sig om en kort period av europeisk dominans kanske det bör analyseras mer som en episod likt andra, varken unik eller med generell relevans. Eftersom vi är i slutet av den här episoden verkar den viktig men den kan komma att verka mindre viktig ur ett historiskt perspektiv. Vad skiljer exempelvis ett postkolonialt perspektiv på 1900-talets värld från ett postmongoliskt perspektiv på 1400-talets värld eller ett postromerskt perspektiv på det större medelhavsområdet under medeltiden?

Om man kopplar postkolonialism till europeisk imperialism blir det ett forskningsområde snarare än ett perspektiv. Ju mer man utsträcker det, desto mindre tydligt blir dess betydelse och desto mer upphöjer man den europeiska dominansen och exceptionaliteten. Om man istället frikopplar postkolonialism från modern europeisk kolonisation förlorar ämnet sin samhörighet men kan möjligtvis hitta en ny i ett större historiskt perspektiv på kolonisation.

Det finns gott om exempel på situationer i historien när en militärt framgångsrik elit har styrt över främmande folk som ser dem som utbölingar. Britternas lösning i 1800-talets Indien liknar mamlukerna i det medeltida Egypten eller den samtida Qingdynastin. De isolerade sig genom lagar och normer mot blandning med den inhemska kulturen och genom att vara mer enade än folket de styr över så att man behöll ett militärt och organisatoriskt övertag. För göra detta sökte härskarna aktivt skapa skillnad och framställa sig som mer civiliserade, manligare, ärorikare et cetera vilket postkolonialismen har modeller och begrepp för. I situationer där de inte har styrkan att göra detta kan de assimileras med lokala eliter och försöka framstå som inhemska härskare, som britterna gjorde i Indien på 1700-talet, eller Araberna på 700-talet. Detta har dock försvårats av nationalismens framväxt.

Sammanfattningsvis tycker jag att postkolonialism svårligen kan användas som ett perspektiv då det innebär en exceptionalistisk syn på Europas hegemoni som jag anser obefogad. Den europeiska kolonisationen och dess effekter är däremot ett relevant forskningsområde för att förstå dagens värld och de världar som föregick den. Än mer intressant vore ett jämförande globalhistoriskt projekt om hur olika eliter styr över folk som betraktar dem som främmande. En betydande del av den postkoloniala forskningen skulle vara nyttig i ett sådant åtagande.

1 Annie Loomba,Colonialism/Postcolonialism, Routledge, London 1998, s.7.

2 Loomba 1998, s.3.

3 Loomba 1998, s. 3-7.

4 Loomba 1998, s. 62-64.

5 Loomba 1998 s.3-4.

6 Dennis Flynn; Arturo Giraldez Williamson, “Path dependence, time lags and the birth of globalisation: A critique of O'Rourke and Williamson” i European Review of Economic History 8:1 (2004).