söndag 1 september 2013

Det goda undervakningssamhället (utkast)

Dagens teknikanvändning har öppnat för att enkelt övervaka befolkningen i sin helhet snarare än i synnerhet misstänkta personer. Något som bekräftas av sommarens avslöjanden av National Security Agencys aktiviteter. Massövervakningen har uppmärksammats offentligt med jämna mellanrum utan att det får några mer betydande konsekvenser än att folk uppmanas att tänka på vem som kan ta del av din ”privata information” och försäkringar från företag och underrättelsetjänster att de hanterar informationen på ett säkert och professionellt sätt. Mitt intryck är att det finns en majoritet som accepterar övervakning på grund av de fördelar de drar av den samtidigt som det finns en majoritet som känner olust inför övervakning och att dessa majoriteter överlappar.

En viktig anledning till olusten folk känner är att övervakningen främst bedrivs av stora företag och statliga underrättelsetjänster vilka båda har en stor makt och är svåra att granska. Jag ser två idealbilder för hur samhället kan hantera övervakning. Den första är kryptoanarki, att rutinmässigt kryptera informationen som personer ger ifrån sig så att det blir ekonomiskt ohållbart att övervaka på stor skala vilket det har skrivits mycket om. Den andra är vad jag kallar det goda undervakningssamhället vilket denna essä kommer att argumentera för.

Min kritik mot kryptoanaki är trefaldig. För det första är det problematiskt att sätta sin tillit till kryptografiska system. De är fortfarande beroende av användarna använder dem på ett säkert sätt, något som knappast kan sägas om allmänhetens internetvanor. Med tillräcklig mycket datorkraft och hjärnkapacitet kan kryptering brytas; frihet från övervakning kan inte garanteras även om massövervakning kan göras dyrare. Moores lag garanterar att kryptografiska system behöver uppdateras för att hålla jämna steg med de som vill knäcka dem. Det finns också starka incitament att bygga in bakdörrar i systemen om inte all kod granskas öppet och ingående.

För det andra finns det mycket bra saker man göra med informationen man får genom massövervakning. Det är en ovärdelig källa till forskning om storskaliga beteendemönster, vilket innebär all samhällsvetenskap, psykologi, historia med mera. Det kan också användas för att mäta folks åsikter i olika frågor för en direktdemokrati i stor skala.

För det tredje är det svårt att gå över till ett sådant system då övervakning är så inbyggd i vår teknikanvändning. Ett tydlig exempel på detta är att nästan all vår internetanvänding går genom tredje part då knappt någon har kontroll över servrarna man använder och applikationer ersätter program. Vidare går mycket nätanvändning genom telefoner vilket lägger till en geografisk aspekt till den insamlade informationen. Många tjänster på internet har som affärsmodell att sälja informationen de samlar från sina kunder, vanligen för riktad reklam, vilket gör dem ekonomiskt beroende av övervakning. Rättsväsendet och underrättelsetjänsten använder sig också av information från telefonavlyssning, samtalsloggar, textmeddelanden och brev för att bevisa skuld. För att sammanfatta: en övergång från övervakning vore svårt att genomföra politiskt inte bara på grund av det skadar mäktiga särintressen utan också för att allmänheten är van vid övervakningen och dess frukter.

I dagens samhälle är det de som är mest rimliga att övervaka, höga politiker, tjänstemän, storföretag och militär som är svårast övervaka. I det goda undervakningssamhället är makten att övervaka är jämnare fördelad. Staten måste lite mer på medborgarna och med vissa undantag ska all data som samlas in genom massövervakning av landets medborgare delges också landets medborgare. Vissa militärhemligheter och pågående brottsutredningar kan tillåtas hemligstämplas med en starkt begränsning i tid och omfattning så att de som hemligstämplade dokumenten kan hållas ansvariga. Vidare kan man arvodera medborgargrupper att granska makthavare och öka meddelarskydd för att åtgärda maktobalansen mellan stora organisationer och enskilda individer.

Det är också ett sätt att öka medborgarnas tillit till staten vilket kan vara en väg ut ur tillitsfällan som många stater befinner sig i; medborgarna litar inte på staten eftersom den inte gör något åt deras problem och ger den inte politiskt stöd och skatt, staten kan inte hjälpa medborgarna eftersom den inte har råd och de är fientligt inställda till den. Genom att öppna för medborgargranskning av politiker och tjänstemän, blir medborgaren inte bara delaktig i sin egen övervakning utan också i statens kontrollapparat. Detta skapar en samhällsgemenskap.

En vanlig invändning mot övervakning är att det är ett steg på vägen till diktatur. Jag vill hävda att kopplingen inte är så enkel. Övervakning kan stödja en diktatur genom att den uppmuntrar till normativt beteende och att den gör att man kan komma åt enskilda oliktänkande. Det som stater står och faller på är dock våldsmonopolet. Under den arabiska våren kunde detta ses med önskvärd tydlighet; Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Ali Abdullah Saleh förlorade militärens stöd och föll snabbt: Bashar al-Assad och Muammar Kaddafi hade stöd av en elit av militären och kan endast avsättas med vapenmakt. Min poäng är att vi bör vara mer rädda för yrkesarméer än övervakning vad det gäller hot mot demokratin. Övervakningens normerande effekt kan fungerar åt motsatt håll genom att inskärpa uppslutningen bakom demokratiska ideal, och försvåra ränksmideri.

Den normerande effekten är det mest problematiska med storskalig övervakning. För att det inte ska leda till en självcensur som kväver ny kultur och politiska idéer behövs en acceptans för mänsklig felbarhet och icke-normativt beteende. Vad det gäller mänsklig felbarhet tror jag att vi är långt bort från att acceptera det även om det är en kliché. Den förhärskande bilden av människan är fortfarande som rationell och egennyttig individ. Vilket gör att en fel kan nå vid spridning

Jag vill däremot hävda att acceptansen för avvikare är starkare nu än någonsin i den mänskliga historien och jag tror att vi kommer se en fortsatt utveckling åt det hållet när samhället blir mer välmående, urbant och sekulärt. Privatlivet kom till som en reaktion på den starka sociala kontrollen i byar och städer under den tidigmoderna perioden. Den sociala kontrollen verkade genom religion och heder för att skapa motståndskraftiga samhällen som kunde härda ut svält, sjukdom, krig och skatter. Med sjuttonhundratalets ekonomiska uppsving för städer och handel och kritiken mot religion och det feodala blev borgerliga ideal som den könade delningen av livet i offentligt och privat allmänna. Min poäng är det går att bygga ett gott samhälle utan privatliv även om vi är vana vid att ha ett privatliv.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att det goda övervakningssamhället om än ovant är bättre än alternativen. Självförnekelsen kring övervakning vi lever i nu är farlig då den utvecklingen går mot oövervakade övervakare i säkerhetstjänster och företag och de allestädes övervakade medborgarna. Kryptoanarkin är en teknologisk lösning på ett socialt problem som inte håller hela vägen. Kvar återstår då att lita på medborgarna och låta dem vara kontrollapparaten.