Här är den del av min hemtenta som handlar om själva recensionen, resten kommer att var tolkning:
den 20:e januari 2006, kristianstadsbladet henrik karlsson skriver en recension av drömfakulteten.
Beskrivning – en bok om hur en ”intelligent uppåtsträvare samtidigt sänker sig själv med droger” och om att ”under en allt hårdare yta och en slöja av sinnesjukdom söker hon efter bekräftelse, efter kärlek, efter den mor som en gång svek henne”.
Henriks läsning missar drömfakultetens styrka:
Valeries styrka
Valerie förblir ett subjekt genom boken trots allt som kan göra henne till ett objekt eller ett offer.
Valerie krossas mot en patriarkal avgrund.
Boken är resan dit.
Hon stannar aldrig.
Ingen Daddys' Girl.
Står vid sina revolutionära ideal.
Kritik - Henrik tycker att hennes språk i prosapartierna mer liknar prosalyrik än romanprosa och att ”Min invändning är att de hör hemma någon annanstans än i den här romanen. De tillför inte alltid något nytt och drar ner på tempot onödigt mycket, vilket är synd eftersom "Drömfakulteten" annars är en roman med klara page turner-kvalitéer”
Detta låter inte som en stor roman. Inga eviga sanningar om det mänskliga tillståndet. Det ska vara spänning och lättläst.
Sympati - ”ämnet ligger nära Stridsbergs hjärta”, ”det är en bild värd åtminstonde några tusen ord”
Nämen, vad bra att hon får skriva om sina erfarenheter, nästa gång kanske hon kan skriva något allmängiltigt.
Källa: http://www3.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20060120/KULTUR/101200814/1012
Här är resten, den blev inte så mycket tolkning som en intervju.25 Maj 2010, intervju med SKAM
Drömfakulteten är en välansedd roman som utmanar konventioner om ”sanna” historier, romanprosa och kronologisk berättande. Den har vunnit nordiska rådets litteraturpris, blivit augustnominerad, och fått lysande recensioner i parispressen.1
Till och med Jonas Thente gillar den.2
Vi frågar SKAM vad de tycker om den i relation till detta →
BERÄTTAREN: Ser ni Valerie som galen eller var hon den enda vettiga kvinnan i sin tid? Och ser ni någon subversiv potential i galenskap?
SKAM: Valerie var smart, kompromisslös och utan tålamod.
En kamphund och nyckeln till vår framtid.
I patriarkatet finns det ingen kvinna som är galen precis som det inte finns någon kvinna som är vettig, det finns bara kamp.
BERÄTTAREN: Så ni håller med
Madwoman in the attic i att galenskap är ett logiskt svar som kvinnlig författare?
SKAM: Det som ses som galenskap är en vägran att spela efter patriarkatets regler.
BERÄTTAREN: Så galenskap är inte allegori för motstånd utan motståndet självt?
SKAM: ”Dåliga” kvinnor, freaks, bagladys ska få skriva litteratur som hos Stridsberg. Vi behöver höra Valerie berätta sin historia, inte höra massa skit från folk som inte kände henne. Denna fiktion är helt sann. Den delas av en blobb av blondiner i solglasögon, av alla marginaliserade kvinnor utan röst och subjektsposition. Valeries motstånd är bokens huvudperson.
BERÄTTAREN: Vad tycker ni om recensionen? Ni verkar ha en annorlunda syn på Valerie.
SKAM: Det är jävligt drygt när han läser in normalitet i Valerie. Han förstår henne som osäker, svag inuti ett hårt skal, ett offer för droger och prostitution. Är det så svårt att acceptera en person som vill vara utanför den patriarkala ordningen, inte vill ta del av dess tvivelaktiga gåvor, att Henrik reducerar henne från hjältemodig revolutionär till en trasig liten flicka. Är det inte smartare att tro att hon menar det hon säger?
BERÄTTAREN: Genusförståelighet spelar väl in här. Valerie förstås genom att hon placeras in i tidigare kategorier, genom att vi relaterar henne till tidigare erfarenhet. Har vi inga historier om kvinnor som gör motstånd och avfärdar patriarkala ordningen är det svårt att tolka en historia på det sättet.
SKAM tolkar historierna rätt
BERÄTTAREN: Men med tanke på vad ni säger om att skriva om kvinnors erfarenheter antar jag att ni inte tycker att vi kommit in i den kvinnliga perioden.3 Kvinnor som skriver om sina erfarenheter blir fortfarande omtolkade och nedvärderade även om ni inte gör det.
SKAM: Vi lever i SKAM:s period. Att vi kan tänka oss dessa historier räcker för att veta att de går att uppnå. Patriarkatet har redan börjat krackelera, nu måste vi knulla sönder det.
BERÄTTAREN: Hur gör vi det med litteraturen som vapen?
SKAM: Vi skriver precis vad vi tycker och menar tills folk inser att det är så vi tycker och menar.
BERÄTTAREN: Så palimpsest är onödigt?4
SKAM: Det har varit viktigt förut men nu är det bara en omväg.
BERÄTTAREN: Så ni håller inte med om att den dominerande kulturen gör kvinnors uttryck oförståeliga. Att den kvinnliga litteraturen ligger nästan helt dold.
SKAM grillar korv och sjunger kampsånger i vildmarken.
SKAM bryter upp asfalten
SKAM är ditt gevär i storstadsdjungeln
BERÄTTAREN: Om vi byter ämne från innehåll till form. Sara Stridsberg har en väldigt originell stil som skulle kunna kopplas till écriture féminine i fransk feminism.
SKAM: Det handlar snarare om att författaren har en auktoritetsposition som kan förstärkas genom att upprätthålla verklighetsillusionen. Det gör man genom att anta en realistisk stil i fiktion eller en formell ton i facklitteratur. Att följa rådande berättandekonventioner och skriva samma gamla killitteratur på ett lite annorlunda sätt ger lätt auktoritet. Eftersom den ger makt och auktoritet ses den som manlig och tvärtom. Den kan man använda för att få skriva mer fritt senare. Stridsberg avsäger sig den auktoriteten och skriver som hon vill direkt, som Valerie.
BERÄTTAREN: Ni håller alltså inte med Cixous?
SKAM: Nej. När vi tänker i språk tänker vi i ett representationssytem som är präglat av årtusenden av manlig dominans, det är ett slagfält men det kvinnliga dör inte konstant och visst kan kvinnor beskrivas, inte tillräckligt för nominalister men tillräckligt för revolutionärer. Språkets ramar spränger vi konstant med en endaste missanpassad tanke.
SKAM är dina missanpassade tankar
BERÄTTAREN: Är författarens auktoritet alltid problematisk, även hos en författerska?
SKAM: Hmm...ja. Men den kan användas till bra saker också. Frågan går in i den om kanon, om varför kvinnor inte når statusen av stor konst. Vi vill att stor konst ska nå kvinnor. Konsten måste tas ned på jorden.
Vraför ställer du alla frågor? nu är det vår tur. Vad tycker du om Författerskan?
BERÄTTAREN: Jag?... Jag är ny på området och det jag kan har jag mest hämtat från den enda bok jag läst om det.
Hon uppmärksammar att vi projicerar en författare när vi läser och att det är problematiskt eftersom bilderna av Författaren är manliga. Författerskan ses som en miniatyrmålare eller i bästa fall en auktoritet på kvinnosaker.
En lösning ser hon i att författandet ses som en maskerad där författarens identitet förblir suddig. Författarens identitet betämmer inte verket. Men hon reserverar sig mot de försöken att frikoppla författaren som leder att överskridandet betydelse överdrivs. Det är inte nödvändigtvist subversivt eller produktivt.
Hon ser en tredje väg: Författerskors verk är varken bara beroende av att de är kvinnor eller inte beroende alls av att de är kvinnor. Hon vill att kritiken ska fokusera på författerskors kvalitéer, t.ex. på litterär maskerad. Då kan vi ta bort tanken på geniet utan att det minskar betydelsen av skillnad och agens i författerskors svar på förtryckande strukturer..5
SKAM: Intressant teori...
Lite mesig och inställsam dock. Men vi håller med om att ett av de största för problemen för författerskor är att de inte ses som allmängiltiga.
Kolla bara på beskivningen av Stridsberg. Hon har skrivit en dödsbra bok. Att Henrik säger att hennes fantastiska språkbruk hör hemma någon annan stans än i den här romanen beror på att han ser ”kvinnolitteratur” som något enkelt. Det ska vara lätt att ta åt sig och inte ha för svårt språk.
BERÄTTAREN: Eller så föredrar han helt enkelt lättlästa böcker?
SKAM: Vad gör han då på en kultursida och varför säger han att den ”svåra stilen inte passar i den här romanen?
Han följer sen upp med att be om ursäkt åt Stridsberg för att ”ämnet ligger nära hennes hjärta”.
BERÄTTAREN: Han gör den till en ”tjejbok”?
SKAM: Du lär dig. Han ser den som en tragisk historia om en dum tjej som kastade bort sitt liv för en vild idé. Boken blir stridsbergs terapi, hennes personliga historia, så att hon och vi mår bra.
Men boken är varken uppbygglig eller konstruktiv, den är ingen moralkaka. Den är ett slag mot patriarkatets pung som alla kan ta lärdom av.
BERÄTTAREN: Tack så mycket för intervjun, nu är tiden tyvärr slut. Har ni några avslutande kommentarer?
SKAM är kamp, kamp är SKAM
SKAM kommer att ställa Henrik mot väggen
SKAM kommer att segra
I varje text, i varje samtal, i varje bild.
Jag satsar på ett svagt G och en putslustig kommentar.
tisdag 25 maj 2010
söndag 23 maj 2010
Naturlighet
Om det är något jag ragear på för tillfället är det naturlighetsmoral. Vi grundar som bekant vår moral på olika mer eller mindre bra principer. De nog vanligaste är nytta(e.g. utilitarianism), rättvisa(e.g. socialism), naturlighet(e.g. new age/gröna vågen/konservatism) och auktoritet(e.g. religion). De två sista är väldigt irriterande när man för en rationell debatt då de är irrationella. Men medan auktoritetsdiskursen med rätta är svag fortsätter naturlighetsdiskursen att ha stor påverkan. Jag tänker ta upp följande exempel för diskussion: "mitt sanna jag", "vi har vänt naturen ryggen"
Ett väldigt vanligt budskap i reklam och kultur är att vi bör sträva efter att uppnå vårat sanna jag. Det finns ett stort problem med denna jakt, nämligen att det vi letar efter antagligen inte finns och om det skulle göra det har vi ingen aning om hur vi hittar det. För, vad är ett "sant" jag? Så vitt jag förstår bygger tanken på att varje individ har en personlighet/essens/själ/identitet vars uttryck förvrängs genom kulturen till att bli vad vi gör, tänker, känner och att vi bör försöka närma oss denna essens. För det första, vad tillför essensen förklaringen om vilka vi är? Är det inte lättare (i betydelsen bättre enligt Ockhams princip) att säga att vi är den synergistiska summan av de erfarenheter vi samlat in med kroppen. Det har den extra fördelen av att det förklarar varför vi är så annorlunda i olika delar av livet. För det andra, hur skulle vi någonsin kunna veta någonting om denna essens? Vi har inte en susning om vad den skulle vara och hur den skulle interagera med kroppen. För det tredje vad bidrar den här tron på en essens till? Jag ser bara hur den får människor att olyckligt söka efter sig själv, sin själsfrände istället för att organisera sitt sökande på rationella grunder och försöka att förbättra sig själv. För om vi som jag hävdar förändras hela tiden blir det viktigt att medvetet försöka driva förändringen i rätt riktning.
Ett liknande tänkande ligger bakom tanken att vi har vänt naturen ryggen. Den spelar på en guldåldersmyt, att allting var bra innan samhället fuckade allting. Denna tanke finns överallt i kulturen. Från sagan om ringen, till dansar med vargar i rymden, till om privategendomens uppkomst till prinsessan mononoke. Den tar även sig uttryck i överdrivet naturvurmande teknikfientlighet, new age och annat crap. Problemet med den här tanken är det inte finns någon guldålder, den mänskliga historien har innehållit otroligt mycket lidande och glädje i alla åldrar. Det har dock skett en utveckling: kunskapen har ökat, våldet har minskat, matförsörjningen har förbättrats, fritiden har ökat, livslängden har ökat. Ett annat problem är att det inte finns något naturligt tillstånd att jämföra med då vi inte kan fixera det i tid. Det enda definitiva vi har idag är big bang och det har av förklariga skäl inget värde som jämförelsepunkt för människan. Att säga att människan var mer naturlig förr i tiden är bisurrt. Likväl fick jag igår snällt lyssna på en full persons timslånga utläggning om hur vi har tappat kontakten med naturen och om den bakomliggande meningen med existensen som man kan hitta i kabbalan o.s.v..
Det jag inte förstår är varför man bör drömma sig bakåt, jämföra sig med något som aldrig har funnits. Vi kan inte ändra historien. Framtiden kan vi dock ändra, varför inte använda den teknik vi har idag, den vi "är" just nu, det samhälle vi lever i nu för att skapa något vackert? Förändring är inte fel, det är en förutsättning för förbättring(och ibland för allitterationer).
Därför vill jag avsluta med en sång.
Ett väldigt vanligt budskap i reklam och kultur är att vi bör sträva efter att uppnå vårat sanna jag. Det finns ett stort problem med denna jakt, nämligen att det vi letar efter antagligen inte finns och om det skulle göra det har vi ingen aning om hur vi hittar det. För, vad är ett "sant" jag? Så vitt jag förstår bygger tanken på att varje individ har en personlighet/essens/själ/identitet vars uttryck förvrängs genom kulturen till att bli vad vi gör, tänker, känner och att vi bör försöka närma oss denna essens. För det första, vad tillför essensen förklaringen om vilka vi är? Är det inte lättare (i betydelsen bättre enligt Ockhams princip) att säga att vi är den synergistiska summan av de erfarenheter vi samlat in med kroppen. Det har den extra fördelen av att det förklarar varför vi är så annorlunda i olika delar av livet. För det andra, hur skulle vi någonsin kunna veta någonting om denna essens? Vi har inte en susning om vad den skulle vara och hur den skulle interagera med kroppen. För det tredje vad bidrar den här tron på en essens till? Jag ser bara hur den får människor att olyckligt söka efter sig själv, sin själsfrände istället för att organisera sitt sökande på rationella grunder och försöka att förbättra sig själv. För om vi som jag hävdar förändras hela tiden blir det viktigt att medvetet försöka driva förändringen i rätt riktning.
Ett liknande tänkande ligger bakom tanken att vi har vänt naturen ryggen. Den spelar på en guldåldersmyt, att allting var bra innan samhället fuckade allting. Denna tanke finns överallt i kulturen. Från sagan om ringen, till dansar med vargar i rymden, till om privategendomens uppkomst till prinsessan mononoke. Den tar även sig uttryck i överdrivet naturvurmande teknikfientlighet, new age och annat crap. Problemet med den här tanken är det inte finns någon guldålder, den mänskliga historien har innehållit otroligt mycket lidande och glädje i alla åldrar. Det har dock skett en utveckling: kunskapen har ökat, våldet har minskat, matförsörjningen har förbättrats, fritiden har ökat, livslängden har ökat. Ett annat problem är att det inte finns något naturligt tillstånd att jämföra med då vi inte kan fixera det i tid. Det enda definitiva vi har idag är big bang och det har av förklariga skäl inget värde som jämförelsepunkt för människan. Att säga att människan var mer naturlig förr i tiden är bisurrt. Likväl fick jag igår snällt lyssna på en full persons timslånga utläggning om hur vi har tappat kontakten med naturen och om den bakomliggande meningen med existensen som man kan hitta i kabbalan o.s.v..
Det jag inte förstår är varför man bör drömma sig bakåt, jämföra sig med något som aldrig har funnits. Vi kan inte ändra historien. Framtiden kan vi dock ändra, varför inte använda den teknik vi har idag, den vi "är" just nu, det samhälle vi lever i nu för att skapa något vackert? Förändring är inte fel, det är en förutsättning för förbättring(och ibland för allitterationer).
Därför vill jag avsluta med en sång.
söndag 9 maj 2010
Anarkodialektiken eller Hatade Jaques Lacán judar?
Innehåll kommer om 2 Edwin*
* En Edwin är tiden mellan man säger snart och man faktiskt kommer
* En Edwin är tiden mellan man säger snart och man faktiskt kommer
torsdag 6 maj 2010
Internfysik och metahumor
Nu var det väl snarare två veckor sen jag skrev senast. Detta ger mig ett utmärkt tillfälle att Wall of Text:a dig (eller snarare mig då jag inte har någon statistisk säkerställd läsarkrets) som läsare.
Bloggens namna syftar på en uppenbarelse som jag fick tidigare under våren som involverade apelsinjuice, en kinesiska fyra ägg och erotik...saftig kombination. Efter uppenbarelsen hade jag känslan av att ett specifikt något var av oerhörd vikt men jag kunde inte hitta det. Istället besökte jag Edwin, som man gör, och insåg att det fanns en koppling. En stark koppling.
Vad är metafysik? Internet säger följande:
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.
Vad är internhumor? Internet säger följande:
Clara Fröberg
Manusförfattare, filmare, föreläsare, kommunikationsstudent, förälder, erdoderdo
På ytan kan dessa två verka olika men det finns likheter mellan dem som är av avgörande betydelse. Men jag tänker börja denna utläggning med något annat, teoriteori. Dessa fem frågor är enligt mig grundläggande för att avgöra om en teori är bra.
1. Hjälper den oss att förstå verkligheten på nya sätt?
2. Beskriver den verkligheten på ett sätt som överensstämmer med empiri?
3. Är den verifierbar/falsifierbar?
4. Kan den göra korrekta förutsägelser om framtiden?
5. Är den enkel?
Ett för mig aktuellt exempel är den metafysiska teorin psykoanalysen:
1. Ja. Den ger oss en analysmodell för psykets konstruktion.
2. Nja. Tanken om det, jag och överjag är lätt för många att känna igen sig i medan t.ex. faserna, fallosen och fetischism känns mer flummiga. Det är dock svårt att veta på grund av:
3. lol, no
4. Inte riktigt, men det hindrar inte utövarna från att försöka.
5. lol, no
Vi jämför med den internhumoristiska teorin sprutmongo-kebab-crème fraîche-dödsmetall:
1. Ja. Den ger oss ett nytt sätt kategorisera företeelser.
2. Det beror på hur relevant man tycker att dessa fyra egenskaper är. Jag anser att de är mer relevanta än grekernas fyra element men mindre relevant än höger-vänsterskalan
3. lol, no
4. lol, no
5. Ja, faktiskt
Vi fortsätter med en annan klassisk teori, evolutionsteorin:
1. Ja, mycket. Den förklarar varför vi är de vi är.
2. Ja.
3. Ja.
4. Ja, till viss mån.
5. Ja
Som vi kan se fick Freud bara en tredjeplats med med 1,5 Nürnbergrättegångar, det kan nog bero på problem i den anala fasen. Vi ser en likhet mellan internhumor och metafysik men en stor skillnad mot naturvetenskap. Varför? Medan naturvetenskap berör det med empiri säkerställbara så rör sig metafysiken i det obevisligas jobbiga men nödvändiga land. Där finns även internhumorn. Båda dessa handlar till stor del om att omtolka vardagliga företeelser och ge dem mening. De må ha olika syften men resultaten blir slående lika, vissa nästan slumpmässigt valda betydelsebärare ges nya/flera betydelser vilket gör det möjligt att åberopa en stor tankestruktur med ett enda ord.
[Yvonne Hirdkvinna/man/litenhårigvarelsefrånAlphacentauri-mode, engage]
En annan egenskap/förmåga hos intern/meta/humor/fysik är dess stärkande av vin genom exkludering av de som inte delar dessa tankestrukturer, d.v.s. religion=din mamma=oändlig krökning av rumtidväven. En ytterligare likhet/synonym1/synonym2 mellan dessa är att båda ofta kan gör det svårt att föra ett vettigt samtal då dessa tankestrukturer verkar distraherande/nedbrytande, speciellt mot den exkluderade/den andre/subjektet.
[Disengage Hirdmanmode]
Det vi bör inse här är hur liten skillnaden mellan dessa två företeelser är trots att vi kategoriserar dem som helt olika. En persons internhumor kan vara en annans metafysik, Freud och Aristoteles kan vara den västerländska historiens mest lyckade troll. Vi vet redan att historiker som Voltaire, Herodotos och deras nutida apologet Herman Lindqvist drog sina historier lika mycket ur röven som Carolee Scnheeman ur vaginan.
Denna undersökningsmetod har visat sig fruktsam och behöver ett namn. Jag döper den härmed till anarkodialektik för att det låter awsm och ideologiskt korrekt.
Bloggens namna syftar på en uppenbarelse som jag fick tidigare under våren som involverade apelsinjuice, en kinesiska fyra ägg och erotik...saftig kombination. Efter uppenbarelsen hade jag känslan av att ett specifikt något var av oerhörd vikt men jag kunde inte hitta det. Istället besökte jag Edwin, som man gör, och insåg att det fanns en koppling. En stark koppling.
Vad är metafysik? Internet säger följande:
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.
Vad är internhumor? Internet säger följande:
Clara Fröberg
Manusförfattare, filmare, föreläsare, kommunikationsstudent, förälder, erdoderdo
På ytan kan dessa två verka olika men det finns likheter mellan dem som är av avgörande betydelse. Men jag tänker börja denna utläggning med något annat, teoriteori. Dessa fem frågor är enligt mig grundläggande för att avgöra om en teori är bra.
1. Hjälper den oss att förstå verkligheten på nya sätt?
2. Beskriver den verkligheten på ett sätt som överensstämmer med empiri?
3. Är den verifierbar/falsifierbar?
4. Kan den göra korrekta förutsägelser om framtiden?
5. Är den enkel?
Ett för mig aktuellt exempel är den metafysiska teorin psykoanalysen:
1. Ja. Den ger oss en analysmodell för psykets konstruktion.
2. Nja. Tanken om det, jag och överjag är lätt för många att känna igen sig i medan t.ex. faserna, fallosen och fetischism känns mer flummiga. Det är dock svårt att veta på grund av:
3. lol, no
4. Inte riktigt, men det hindrar inte utövarna från att försöka.
5. lol, no
Vi jämför med den internhumoristiska teorin sprutmongo-kebab-crème fraîche-dödsmetall:
1. Ja. Den ger oss ett nytt sätt kategorisera företeelser.
2. Det beror på hur relevant man tycker att dessa fyra egenskaper är. Jag anser att de är mer relevanta än grekernas fyra element men mindre relevant än höger-vänsterskalan
3. lol, no
4. lol, no
5. Ja, faktiskt
Vi fortsätter med en annan klassisk teori, evolutionsteorin:
1. Ja, mycket. Den förklarar varför vi är de vi är.
2. Ja.
3. Ja.
4. Ja, till viss mån.
5. Ja
Som vi kan se fick Freud bara en tredjeplats med med 1,5 Nürnbergrättegångar, det kan nog bero på problem i den anala fasen. Vi ser en likhet mellan internhumor och metafysik men en stor skillnad mot naturvetenskap. Varför? Medan naturvetenskap berör det med empiri säkerställbara så rör sig metafysiken i det obevisligas jobbiga men nödvändiga land. Där finns även internhumorn. Båda dessa handlar till stor del om att omtolka vardagliga företeelser och ge dem mening. De må ha olika syften men resultaten blir slående lika, vissa nästan slumpmässigt valda betydelsebärare ges nya/flera betydelser vilket gör det möjligt att åberopa en stor tankestruktur med ett enda ord.
[Yvonne Hirdkvinna/man/litenhårigvarelsefrånAlphacentauri-mode, engage]
En annan egenskap/förmåga hos intern/meta/humor/fysik är dess stärkande av vin genom exkludering av de som inte delar dessa tankestrukturer, d.v.s. religion=din mamma=oändlig krökning av rumtidväven. En ytterligare likhet/synonym1/synonym2 mellan dessa är att båda ofta kan gör det svårt att föra ett vettigt samtal då dessa tankestrukturer verkar distraherande/nedbrytande, speciellt mot den exkluderade/den andre/subjektet.
[Disengage Hirdmanmode]
Det vi bör inse här är hur liten skillnaden mellan dessa två företeelser är trots att vi kategoriserar dem som helt olika. En persons internhumor kan vara en annans metafysik, Freud och Aristoteles kan vara den västerländska historiens mest lyckade troll. Vi vet redan att historiker som Voltaire, Herodotos och deras nutida apologet Herman Lindqvist drog sina historier lika mycket ur röven som Carolee Scnheeman ur vaginan.
Denna undersökningsmetod har visat sig fruktsam och behöver ett namn. Jag döper den härmed till anarkodialektik för att det låter awsm och ideologiskt korrekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)